Skånsk vinter

Nu kommer ljuset igen

Men känner mig ful och sliten, ser botox och fillers överallt…  Blir min revolt fri ansiktsbehåring och gulaste tänder i ett race redan förlorat av mig? 

Rensade skräpmail och helt plötsligt dök det upp dels gulliga mail från läsare av blogginlägget De Aderton från 2017 NU (!?) men även mail från journalister och andra, som velat komma i kontakt med mig då. Jag har verkligen inte koll på det där med datan och internetet, men undrat någon gång varför ingen överhuvudtaget hörde av sig, förutom Matilda, innan knäcket, men där mina erfarenheter och min berättelse kanske inte riktigt passade in i den litterära och journalistiska idén/frågeställningen/berättelsen (inte bra tv nog?); allas gemensamma ansvar och frågorna kring vem och vilka som styr med mera. Ja ja….  Tusen år försent och nu styrs landet av människor som hatar gemensamt ansvar och kanske allt som är gemensamt (och framtiden troligtvis) och USAs befolkning har valt en president som vill ta över Gaza och Grönland med nasse-Elon som sidekick, och någon person som uppenbarligen inte är frisk i huvudet har fått vapenlicens och skjuter ihjäl helt oskyldiga människor (man ska givetvis inte skjuta på någon) på en skola i Örebro. Och nepobabies har avhandlats till leda och ingen förändring i sikte, bara fördjupad cementering av orättvisor och ojämlikhet. Det röstar vi för. Hurra. Ärvda olika sorters kapital är det enda som räknas. Allt är så ofattbart rubbat, tråkigt och kasst just nu. 

Jo, jag kan lyssna på småfåglarnas kvitter också och kaffet är gott (jag uppskattar dessa stunder av stilla själslig lyx) men hade gärna haft en kaka och mer sinnesro till. För hur kravlar man sig upp i någon slags normaltillstånd igen? 

Sedan försöker jag skärp mig. Tänker på vågen av unga som följde Greta, de som protesterar mot orättfärdiga krig. Jag vet ju att förändring är möjlig, men vi måste orka med det också. Tya kämpa. Problemet, som jag skyller på, är kanske att fienden, den som inte vill gott är i form an slajm full av smuts, en gegga helt omöjlig att kommunicera med. Hur ställer man om sig mentalt när inget är normalt längre? Man forsätter hoppas och tro. I guess. 

❤️

/Döden döden döden. 

Malmö melankoli

A Festivus for the rest of us

En kylig natt och månen, dimhöljd i sin slöja. Allt gräddigt svart. Det är så vackert att man skulle kunna dö. Jag har stressat mellan reor och stela höfter. Billigt, ont, och vilka fynd (som jag vill skryta om). 

Jag är ju ett ingenting. Ingenting kan jag och det som funnits försvann. Mina barn skrattar och växer ikapp och ifrån. De väljer hur allting ska se ut. Jag swishar och drömmer om den tid som flytt. Ibland läser jag, oftast gäller det bara att stå ut.  I morse tänkte jag: jag älskar min liv (hur räligt det än är är jag allt ändå en lyckans ost).

När jag läste om romantiken så kände jag i mitt grumliga lilla vättehjärta att det är ju jag. Det som är min melodi. Det är svårt för en osäker ironiker, men till mitt och mina olycksbröders försvar: vi kunde inte bättre, det är bara för att orka, och för kunna stå ut. 

Malmö melankoli

…Hade jag velat döpa mina samlade Malmöbilder till. Men melankoli, detta vackra ord, är ju en djupare form svårmod än en ordinärt tung depression. Detta petande med ord. Kan det rent estetiska övertrumfa exaktheten någon gång ibland? För så sorglig är verkligen inte ensamheten eller Malmö, hela tiden. Himlen över havet ger mest en stillsam eufori. Sedan läser jag i DN Birnbaums recension av Romantiken på Nationalmuseum, nära dig:

”Renässansens filosofer lyfte fram melankolikern som lider av för mycket svart galla i kroppen. Den dunkla saften skapar tröghet och inre mörker, men kan också ge upphov till plötsliga blixtar av inspiration. Melankoli är en form av passivitet som möjliggör ögonblick av extas. På många sätt föregriper de analyserna romantikens tankar om geniets komplexa själsliv.”

Är det bara den dunkla saftens tröghet, men även plötsliga blixtar av inspiration? Melankolins passivitet som fladdrar mellan slöhet och extas över all världs skönhet? Äsch. Ork int mer. 

Konsten går runt, runt, runt och det är så utmattande ibland. Hör knappt något på ena örat. Fullständigt decimerad, märklig, tafatt, häften människa, hälften ingenting. Förlåt, vad sas? 

Några månader senare... Har fått hörapparat! Tjoho. Kriget i Gaza bara fortsätter  precis som debatten om Bogdan och konstnärlig forskning och Da Costas och Sveriges rättslöshet.

Det är utmattande att allt redan är gjort. Att uppfinna hjulet om och om igen, som att alla barn gör sina egna misstag trots alla föräldrars, av egen dårskaps erfarenhet, kloka råd.  Att min bild redan fanns 1921, att andra imiterar det du gjort, men säljer det stort, som egetystat smör. Det är banne mig bara till att hålla tyst. Önska God Jul och gott nytt år. Någonstans fladdrar alltid någon kappa till, precis som ljuset och molnen och mörkret och konsten och människans längtan efter fred och kärlek och ett litet andetag till bara forsätter. Än så länge fortsätter det. Den där evigheten, som aldrig fanns. 

Nu vaknade det eviga bullret, nu tog den lilla, lilla tiden slut. Nu ska jag duka fram och tända ljus och försöka vara klok, tålmodig och snäll.  Familjen sover, andas, skrattar eller skriker och jag försöker räcka till. Det går så där. Och alla mammor som sliter sitt hår och hetsar varandra med sin duktighet och jag vill bara ropa: SLUTA NU med era granar, dukar, fester, girlanger, sprit och ljus, ert storslagna överdåd som spöar allt. Chilla. Men så går det ju inte till, alla måste ju ha egenkryddad sill (andas, bit ihop, allt blir bra osv.).

Jag saknar lillebror.  Hej du! Happy festivus for the rest of us. Jag hoppas att du har det bra. 

/Döden döden döden

Repliker, morgontidingen

(Någon augustimorgon) 

Som dagarna flyr. 

Kan dumhet vara en identitetspolitisk kraft?

frågar sig Andrev Walden i DN idag. 

Och Johan Croneman ondgör sig i samma tidning över mediernas bevakning av bolånen, och jag håller med om allt, men tycker att han missar att inkludera Hyresgästföreningen. 

Exakt nu meddelar nyheterna att bankerna cashat circa en miljard på bolån DET SENASTE KVARTALET.

Och Ica fortsätter vinstmaskinen medan medierna berättar att prisökningarna beror på klimatförändringarna (de skriver om olika väderfenomen som hetta, bränder, översvämningar med mera).

... och som grädde på moset ska SJ lägga ned Uppsalapendeln. Det är verkligen ytterst viktigt att försämra alla möjligheter till bra och snabb kollektivtrafik. Trångt, smutsigt och dyrt, gärna så lite konkurrens som möjligt - och fler måste välja bilen. Geni på den. 

Roland Paulsen river i alla fall loss lite skarp kritik mot Svenskt Näringslivs kampanj mot arbetares möjlighet till sänkt arbetstid. och då ramlar jag in på Malmös kommunala bostadsbolag som generöst delar med sig en halv miljard av hyresgästernas hyror till fina Malmö Live och har en historia av att dela ut bonusar till personalen och har infört 4-dagars arbetsvecka, men låter husen förfalla och har infört, tillsammans med Hyresgästföreningen, aggressivt omotiverade marknadshyror (also known as Malmömodellen) och DN skriver om att en liten standardgrej de flesta har, bredband är flera hundra kronor  dyrare, för hystergäster. 

Sedan skrev Susanne Nyström något om att kommunerna ska anställa läkare, och jag minns att jag, efter att ha läst om en svårt sjuk (nu avliden) kvinnas sista kamp om hjälp från kommunen, och min enda tanke var: kommunerna ska inte leka vård. Förstatliga. Bara gört. 

/Döden döden döden

Hästar

Kan någon förklara detta för mig? 

/Döden döden döden

Det går en vind över vindens ängar

Kvinnlig revansch. 

Från Serien Kleo på Netflix. ☝🏽

Stränderna i Skåne är sköna och när Teslafolket har badat färdigt och plockat skogens guld återstår mest vågornas brus, måsar, trutar och lenaste sand, precis när sommarkortet tagit slut. Så du måste ha bil. Det har ju inte alla, snipp, snapp snut, så var kollektivtrafikssagan slut. Det är mycket få stränder och skogar som har bra kollektivtrafik till sig, det är nog uträknat så. För att hålla kreti och pleti borta i möjligaste mån. Vi lever i ett samhälle som låtsat vara solidariskt men gör allt för att öka klyftorna och försämra för dem som har det sämst. Kanske inga OS-guld, men att så snabbt som möjligt försämra möjligheterna för miljön, utsatta sjuka människor och unga - och samtidigt sälja ut välfärden till privata aktörer och agera uselt i regioner och kommuner, då är vi banne mig värda guld, och bäst! Ja, ja, så länge du äger ditt boende är du i alla fall hyfsat safe, om du inte är ensamstående, arbetslös eller pensionär med hög elförbrukning, det vill säga. 

Tittat på dokumentären om Anita Pallenberg och serien Kleo, rekommenderas! Även tittat på dokumentärerna om ett par svenska vissångare och det enda jag känner är: jävla karlar…

Foto Michael Cooper, filmen finns på SVT Play ☝🏽

Konst. Gemenskap. Andlighet. Naturen. Skriver de som vet.  

Sockernos för sockernos försvinner bort. De är med oss i fåglarna idag. Glöm aldrig döden. Tänker jag.

Vörda kretsloppet. 

Var så snäll du bara kan. 

/Döden döden döden 

The flow of everything

" ...Åtminstone är det så Marabouparkens utställning ”The flow of everything” tycks vilja operera. Här är det ingen historia som berättas, inget narrativ eller något content som framförs. Det är oerhört befriande.

På sistone verkar nästan alla estetiska diskussioner jag stött på och snart sagt varenda utställning jag sett handla om konstens innehåll, narrativ och levd erfarenhet. En sådan oerhörd fördumning av vad konst är."

(Tack Emet Brulin ❤️❤️) 

Blundar

 

Att vara hjärntrött i en högexplosiv familj med olika behovskrav utan någon som helst möjlighet till ensamhet/tystnad/återhämtning är inget annat än tortyr. Jag vill verkligen inte klaga, det finns så mycket vackert och fint, men det enda jag behöver är lite ensamhet - för att kunna andas, komma tillbaka för att orka städa, sköta ekonomin, administrationen, sjukvården för mig och barnen och tvätten och sorteringen, planeringen, träningen(!?). Allt som ska lagas. Gardinerna som måste upp, stolar lagas, sängar säljas. Skor att spraya. Blommor att vattna. Kläder och skor. Recept att hämta. Barns bankkort som spärrats av klantighet. Pengar som tar slut. Jord att slänga. Balkong att sanera. Det är som att alla andra är på semester. Själv löses jag upp i en sörja av stress, kognitiv malfunktion och ont. Svajar hit, än dit. Högarna växer inför hösten medan rösterna är så gälla att det skär i hela min kropp. Det hostas, skriks, harklas, Fortnite, HIMYM, det bara pågår. Tänk om jag älskat ljud, vad lycklig jag hade varit då! 

När en lämnar, knackar nästa på. Det går i ett, ett, ett. Ett elakt skämt? Sen i väg på korta små trevliga utflykter med två kids och vet att sedan måste det tvättas, packas om. Torkas. Skakas. Bäddas. In och ut, tvättas. Pratas. Jämföras. Petas i detaljer om vems skulden egentligen är. Vi skrattar ändå lite och ingen kan säga att jag inte gjorde mer än väl. Vinkar av den andre som återigen bara stannar hemma och gör mest ingenting (om jag varit själv hade kunnas andas (för att orka städa) lite grann, jag behöver så lite, ändå tillåts jag ej) samtidigt som min hjärna slutat fungera. Rösterna. Ljuden. Alla ljuden!  Bruset. Tv-jinglarnas oupphörliga skval, Och jag är redan trött, för nästa tvätt och högar av skit som jag måste plocka upp. Det roliga åka bortet innebär bara merjobb. Det ser ut som när jag lämnade när vi kommer hem. Mannens cancer behandlas med kräm och sol. Det var så klart en lättnad. Men för barnen är allt farligt ändå. Joel skulle absolut inte dö. Han skulle resa med F och de hade livet framför sig. Så röjet sparas vänligt åt mig.  

Men jag hade kunnat vara bosatt i Sudan eller Gaza eller någon annanstans där vattnet varit farligt och livet sannerligen vidrigt och skört. Så när jag ändå har lite kaffe, en snygg kimono och nyklippt hår borde jag ju ändå kunna bjuda på en tilltufsad kropp, knopp och själ. De ständiga avbrotten.  Just do it, liksom.  Bit ihop. Var glad. Jag kan (ju försöka) regera, som Olle ändå sjöng. Men jag tar nog bara en kaffe, och tyvärr inte en cigarett. 

/Döden döden döden