Namnet kommer från ett samtal med en vän och före detta kollega. Vi pratade om sjukdomar och svåra livhändelser lite casual utanför en livsmedelsbutik. Jag sa att jag älskar att prata om svåra saker, som döden och livet och att jag inte alls är okej med döden trots allt. Den är jobbig, tråkig och dum. Min vän berättade att han, och en hyllad konstnär, brukade avsluta sina telefonsamtal med just "döden döden döden". Så gjorde visst även Astrid Lindgren och sa "Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala." i någon intervju. Så tack till er (och Ingmar Bergman)!
Jag vill gärna tro på Gud och på ett liv efter detta, men det vore förmätet av mig att säga mig veta något om detta. Jag har ingen susning, men jag hoppas givetvis. Vilket jag tror att de allra flesta gör, innerst inne. Visst vore det fantastiskt att springa barfota på en solig äng med Timotejdoftande lockar och stråla av värme och vishet (förlåten alla synder), men multnar jag bort och blir till näring är det vackert med. Eller? NEEEEEJ, förlåt, men det är inte kul alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar