Fasiken

Vi börjar med en fika.

Och här en låt till kaffet.

Mitt bloggande startar i vredesmod. Vredesmodet, kommer inte ur mig själv. Att läsa Sydsvenskan räcker. Att jag dagligen får läsa om fortsatt sjukvårdshaveri och ett samhälle på glid.   Jag hade tänkt länka alla desperata brev, artiklar och uppror... Ja, för vem ska trösta Knyttet och säga som det är, typ? Att det inte fungerar, om man inte har en faslig tur? Men jag är nog för trött. För trött för det här.

Men det är inte rätt att jag ska vara så trött att jag inte orkar vara med mina barn. Att jag inte klarar av att läsa sagor och rim eller sjunga när jag är det minsta trött. Det är bara inte ok! Det är orättvist. Det är inte ok att det svartnar för ögonen om två personer/ljud kommer samtidigt. Att jag inte kan formulera mig. Inte kan hålla koncentrationen och att kroppen vrålar att jag inte klarar motvind och blåst. Att jag famlar i mörkret, socialt, språkligt, fysiskt och känslomässigt. Att jag vill lägga mig på marken och dö en smula. Vila lite bara.

Jag älskar att jobba. Hela min tragiska lilla självkänsla har baske mig alltid berott på vad jag presterat. Inget annat. Sorgligt men sant. Och att jag vågat. Dumt och kul, om vartannat... Det har jag varit stolt över. 

Jag kan på något sätt acceptera att mitt yrkesliv är kaputt (innerst inne har jag hoppas jobba "på riktigt" igen och inte velat berätta om min situation även kallad hjärnskada*), att jag inte har något socialt liv, men det som är så hjärtskärande och oacceptabelt är att mina barn drabbas. 

Jo, jag jobbar med att "gilla läget" och "acceptera min nya livssituation", det tar bara lite tid att vänja sig.

Hejsvejs!/

Döden döden döden

* Precis vad det är och inget annat. Jag har fått en förvärvad hjärnskada på grund av slarv. Det, mina vänner, är lite ledsamt.