...utan en svanesång, för en förlorad vård och värld.
Det bär så emot, men jag känner att jag måste dra mitt strå till stacken. Att jag bör berätta vad som hände mig, har hänt, och kommer att hända långt fler i framtiden. Det sker nämligen, utan avbrott, var dag.
Jag är rik, ofantligt rik, ur ett globalt perspektiv - och en klassisk medelmåtta ur ett svenskt. Jag är oerhört privilegierad och mycket lyckligt lottad, och just därför är det min plikt och skyldighet att säga: NEJ! och ibland: JA! Sätta ner foten, sticka ut hakan och våga vara lite snäll och besvärlig. Trots lättjan, livet och den enorma tröttheten. Jag överlevde i alla fall (jag ska berätta om alla mina tillkortakommanden och ofräsiga livssituation vad det lider, men vill understryka att detta inte är en sjukdomsblogg).
Läste en kommentar, någon som hånade Socialistiska Läkares demonstration eftersom läkare, generellt, har så hög lön. Som om att en höginkomsttagare skulle sakna moral, empati och viljan att verka i sitt yrke på ett professionellt sätt? Kom igen, säger jag, vi sitter i samma båt.
Jag måste tro att alla vill ha ett bra, värdigt liv och önskar sina medbröder och -systrar detsamma. Detta torde väl vara pretty basic?
Nu ska jag dricka lite snutkaffe och piffa till mig lite lätt, efter att ha blivit varm i hjärtat av Läkarförbundets NEJ. Läs här och avslutar med en statusppdatering:
"om man är ett gäng rasister som röstar på ett gäng rasister för att de är rasister, varför lägger man så mycket tid på att förneka att man är rasister?" Lillebror
Med varma hälsningar er kompis
/ Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar