Idag är det kyligare och det känns friskt och vackert.
Tänkte skriva något syrligt om det attraktiva med en region som ignorerar vården och omsorgen men tänkte på det där med musik, ord och melodi istället.
Efter katastrofen kunde jag inte skriva och läsa. Det tog timmar att skriva ett kort mail och kan fortfarande göra det. Jag kunde inte läsa barnrim och sagor, göra Imse vimse spindel med händerna eller sjunga. Det krossade mig. Barn ska liksom växa upp med rim, sång och ord. Jag kunde inte heller förstå musik. Min mormor, farmor - och musiken, livlinan och på dödlig allvar. Alltid. Tomrummet. Kan inte förklara detta tomrum, men lyckan av att musiken åter kan krama musten ur hjärtat (eller få mig att vilja bugga) är himlastormande, och även om jag vissa kvällar låter konstig när jag läser för barnen så har jag fått musiken åter. Det mina vänner är vackert och så befriande skönt att det gör ont.
Er
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar