Sommaren 2007 drömde vi om att få den äran att bli föräldrar. (Oh, som jag avundas er som tar det som en självklarhet och en rättighet att få barn, och det sen bara "poff" blir en gullfis). Så var det inte för oss! Vi vände oss till en IVF-klinik och våren 2008 började förberedelserna. Läs mer här om ni är intresserade av mer information kring detta. Det är en lång, läskig, spännande och fruktansvärt känslomässig process. För mig i alla fall. Alla "om", "varför", "hur", "när" och framförallt, det allra värsta "om inte...?"
MEN det gick vägen för oss och det är jag så tacksam över, men det är här problemen börjar - och nu lät jag som någon på Uppdrag granskning.
Ursäkta mig, men jag måste passa på att säga ett par saker: Det är underbart, en ynnest och fantastiskt att bli förälder, men det är ingen självklarhet och är ett fantastiskt stort ansvar. Däremot, bara för att man INTE har barn, är man inte helt clueless. Så ni som tror att ni är bättre och större än alla andra för att ni har barn - ajabaja. Vi är människor, inte mammor, pappor och barn. Tycker jag.
Jag har en ärftlig blodproppsbenägenhet och måste informera vården inför operationer, längre flygningar och graviditet. Så har det alltid varit och det har inte genererat några som helst problem.
Jag informerade IVF-läkaren, jag informerade sköterskan och ansvarig läkare på Mödravårdscentralen om detta och fick heparin-sprutor att ta själv i magen. Vad alla ovan däremot glömde var att med den blodmutation jag har måste man koppla in specialistmödravården - och det allra värsta; man gav mig fel och för liten dos heparin. Läs mer här.
Sen kom hon. Vi kan kalla henne lilla Ros och det är nu det blir riktigt erbarmligt tråkigt i vårapparaten....
Over and out.
Dags att sluta tjata, ut och cykla i det grå. Hej och hå.
Trevlig helg!
Er/
Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar