Jag avskyr självupptagenhet och gnäll, så detta blev en nesa och en liten smäll. Men jag ska jobba på att hitta formen och det andra, något mjukt med vassa kanter.
Det är lätt att stirra sig blind, på sig själv. När jag vandrade på Malmös gator efter mitt totala haveri
märkte jag hur obehagliga vissa blev av att träffa och se mig. Fladdrade blickar, och till viss del förstå dem och det. Sorg. Så mitt i detta, min egen självupptagenhet. Att inte se andra för att jag kände mig så kass. Så ful och så misslyckad, på något sätt. För att bli sjuk är att misslyckas en smula. Att vara svag och inte vatten värd. Så jag undvek människor, för att skona dem och mig. Oss.
Och här har vi herrn, som jag bara ytlig kände, men som en varm, passionerad och skicklig person. Att jag korsade gatan för att undvika ett hejhej och sedan läsa i tidningen att han gått bort i sviterna av sjukdom. Självupptagenhetens fula lilla tryne.
Hej
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar