Ja, jag blir för trött av att blogga. Jag känner det. Kanske ska jag vila lite i veckan och se om jag blir bättre då? Det är ett litet, ganska enkelt liv vi lever och man vill ju gärna hitta på något bara. Livet är så förbaskat kort.
Helgerna är barnens. Den här helgen var så helhärligt julfin - och vi lyckades leka vanliga nästan hela tiden. Snön kom. Adventsfirade med glögg, luck- och paketöppning, tomteträff och pulkaåkning i byn - och så köpe-saffransbullar (våga fuska!) och choklad med vispgrädde. Sicken fest.
En vacker dag kommer barnen förstå att det inte är helt normalt att sällan träffa andra eller pyssla med alltför många externa aktiviteter. Men än så länge lever de lyckligt ovetande om den sociala pressen och aktivitetshetsen. Gullfisar.
Livet i övrig? Ibland tittar vi på Elf och andra dagar på annat. Titta på den filmen och återkom gärna med en förklaring till vurmen för kapitalismen? Jag begriper det bara inte? Jag tycker att jag är hyfsat balanserad och nyanserad. Jag försöker liksom trampa omkring i andras mockasiner och förstå, eller åtminstone känna in lite sådär. Men här, här handlar det bara om andra som aldrig någonsin gått i någon annans tofflor. Någonsin. Och dem och det gör mig så förtvivlat och på allvar, rädd.
Fred och kärlek,
Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar