Medelåldern.

Döden, julen och det lilla livet för oss som aldrig blir nöjda. Har tappat tråden, men inte geisten. Kommer väl igen vad det lider.

Barnen hostar, jag snorar och om man gillar att att yvas, kan man läsa här.

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir för var dag ytterligare varse min egna lilla litenhet som människa. Har alltid uppfattat mig som hyfsat klok och på gränsen till dumsnäll. Detta stämmer givetvis inte. Jag är en eländig, pytteliten själ. Ok, men inte mycket mer. Den dagliga självbildsrevisionen och minnen av tvärsäker ungdomlighet får mig att stilla rodna*. Det är väl det som skulle kunna vara intressant med att bli äldre; att se sig själv ur ett något tydligare och sannare perspektiv, även om slutresultatet inte är så glimrande och fantastiskt. Bara att kämpa på med andra ord - och hellre kass och veta om det än lyckligt ovetande. Eller?

Nu höjer jag min hela näve och önskar alla, inklusive mig själv(!), hysteriskt mycket kärlek, gos och lite höjt IQ, så ska vi kanske kunna reda ut även den här soppan? Heja oss och 2013.

Yours truly,

Döden döden döden

* vad sägs om att "hata ballader", "vägra lyssna på svensk indie" och långt värre och mer kategoriska idéer....