Medelåldern.

Döden, julen och det lilla livet för oss som aldrig blir nöjda. Har tappat tråden, men inte geisten. Kommer väl igen vad det lider.

Barnen hostar, jag snorar och om man gillar att att yvas, kan man läsa här.

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir för var dag ytterligare varse min egna lilla litenhet som människa. Har alltid uppfattat mig som hyfsat klok och på gränsen till dumsnäll. Detta stämmer givetvis inte. Jag är en eländig, pytteliten själ. Ok, men inte mycket mer. Den dagliga självbildsrevisionen och minnen av tvärsäker ungdomlighet får mig att stilla rodna*. Det är väl det som skulle kunna vara intressant med att bli äldre; att se sig själv ur ett något tydligare och sannare perspektiv, även om slutresultatet inte är så glimrande och fantastiskt. Bara att kämpa på med andra ord - och hellre kass och veta om det än lyckligt ovetande. Eller?

Nu höjer jag min hela näve och önskar alla, inklusive mig själv(!), hysteriskt mycket kärlek, gos och lite höjt IQ, så ska vi kanske kunna reda ut även den här soppan? Heja oss och 2013.

Yours truly,

Döden döden döden

* vad sägs om att "hata ballader", "vägra lyssna på svensk indie" och långt värre och mer kategoriska idéer....

Hej tomtegubbar

Julkramar och chokladkyssar!

/Döden döden döden

Fyrisån

Jag längtar upp till Ingmar Bergmanstan. Tänk som jag avskytt....och samtidigt älskar. I lagom doser.

Upplandsdags!

/Döden döden döden

Freaks and Geeks

Nedrans järnspikars, det är tungt att skriva om det som hände. Pausar lite. Det är svårt att greppa och begripa, för det händer liksom inte en själv. Bara andra, anonyma (säkert helmysko) människor.

Det gör ont i hjärtat och svindlar när min man berättar att de inte trodde att jag skulle klara det. Det går inte att ta in.

Jag skriver inte enbart av vrede över vården, den kan vara helt underbar och fantastisk. Den kan verkligen glimma till. Jag skriver för att berätta och beskriva konsekvenserna av den svaga vårdapparaten. Det finns massor. Jag tror inte heller att detta behöver vara partipolitik, eller måste det det? Jag har sett Socialistiska* läkare och nätverket Rädda vården (hejaheja!).  Inte kan det väl vara så att man vill att sjukvården ska vara urusel bara för att man är blå, men förklara för mig hur man ska finansiera vården utan skattemedel, investeringar och patientsäkerhet i fokus? Jag är beklagligt nog inget mattegeni, jag har andra talanger, men jag får det bara inte att gå ihop!?  Det kan inte vara kostnadseffektivt att försämra, tänka kortsiktigt och ostrategiskt? Det är väl inte affärsmässigt alls, eller? I och för sig, Alliansen sålde snabbt ut lönsamma statliga bolag, så politiken kanske handlar om annat än välfärd och (ekonomisk) hållbarhet? Jag är bara en vanlig, ovanligt trött, människa och jag förstår inte helt enkelt. Men jag förstår att när man sitter på Försäkringskassan med andra sjuka så är man inte i samhällstoppen. Jag kan också berätta att det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka när finklädde herrn säger på samma typ av möte på Arbetsförmedlingen att arbetsgivarna kallar på intervju, men när de får reda på att han har cancer inte vill anställa honom.

Puss och kram!

/Döden döden döden

*Kan man rösta på och respektera ett parti som hellre satsar på Håkan Juholt och Stefan Löfven än säg, Jan Eliasson, Marita Ulvskog eller...? Nej, det känns väl lite halvtossigt. 

Att höra det man vill höra

Det här är lite pinsamt, men jag har gått och sneglat på Sylvanian Family-sakerna rätt länge. Jag tycker att de är på gränsen till otillåtet söta (och snuskigt dyra!), men de verkar inte vara inne bland barnen i byn, så jag har mest gått suktat själv. Så gissa min lycka när Lillan önskade sig det. Det tyckte jag mig i alla fall höra klart och tydligt där i leksaksbutiken.   Sen att hon mest av allt och hela tiden önskat sig "pussel" och "en badrock" det är väl som det där med Regionstyrelsen, de som tycker sig uppfatta att vårdapparaten fungerar ypperligt och effektivt.  Här kan man läsa om livet på akuten i Lund. Alla tiders succé och stort grattis till oss (alltid trivsamt med lite kompetensbrist)! Lillan ska få en badrock och pussel, men inte av mor i år.  Kanske en doktorsväska?

/Döden döden döden

Mr Vain

Helgplaner på julmarknad i snö med tända lyktor förvandlades till cityfika i slask och en söndag helt i pyjamas. Lite skämmigt är det, men jag tänker kämpa för min rätt att vara lite sjavig och trött. Sen satt jag i och för sig på en stol och rörde kola i 20 min och försökte få till det där med julen...

Ja, jag ska ta mig i kragen. Jag blir så fruktansvärt glad över att det finns läsare till denna lilla blogg. Innerligt och hjärtans. Det är med motstånd och lust jag geggar vidare, men nu kör jag på så att det ryker. Urk.

Mc Charmy, here we go

"Patienten känner att huvudet ska sprängas sönder" och jag uppmanas av KK att åka direkt till akuten. Jag gick in först, med stöd av barnvagnen, och grät vid luckan. Kutande, dåsig, ljuskänslig, rödmosig. Prover tas och så den långa väntan på läkare. Spår av lätt infektion och feber - och så nyopererad, känd antitrombin III-brist och nyförlöst. 

Doktor Mc Charmy, vänligt avmätt, på gränsen till inställsam, så där som människor kan vara mot barn, ni vet. Han hade sin knapp på bröstfickan som det stod Mc Charmy på och det är inte kriminellt att vara fåfäng, men kan vara värt att notera.  Mc Charmy utesluter subaraknoidalblödning och meningit och kunde inte motivera en CT-skalle (enklare röntgen av huvudet) trots att min man efterfrågade detta. Ointresset och: ta en Diklofenak, så blir det bra.

 Läs mer här om ni vill veta mer om huvudvärk och symptom på allvarliga sjukdomstillstånd.

 (Läkare är ju precis som människor. Otroligt men sant! Man skulle kunna hävda att om man inte tycker om människor ska man inte jobba med dem, men så enkelt är aldrig livet. Det finns apor överallt och vi fattar våra beslut av en mängd olika skäl. Gör man mer är man fantastisk (heja er!!), men tråkigt nog har alla har inte den kraften, intresset eller målet med livet och det får man väl lov att respektera/acceptera, men jag förväntar mig att människor ska sköta sina arbetsuppgifter hjälpligt.). 

Hem igen. Huvudvärk, förvirrad, tar Diklofenak och försöker sova. Morsdagsfika på sängen, samtalar med min mamma och ammar lilla Ros. Jättekonstig. Sen minns jag inte mer.  Min man, som inte gärna överdriver (tvärtom!) säger alltid att anfallen patienterna får hos dr House är mildare än mitt. Låter absurt! Ambulansen kom på bara ett par minuter. Återfår medvetandet och ligger då på en bår och tänker att ambulanspersonlen nog måste tycka att vårat vitrinskåp är himla fint. Sen åker jag in och ut ur mitt medvetande. Minns en redig skånsk röst som kallar mig "min vän", "vakna min vän" på akuten i Malmö och så är jag borta igen. Minns inte skallröntgen, men minns att jag frågade om och om igen efter vår nyfödda dotter och vilka underkläder jag har. Sen ambulans med sirener vidare till Lund. På resan dit följer en anestesiläkare med. Hon förklarar för min man att jag troligtvis inte kommer att överleva och mig peppar hon (och försöker hålla vid medvetande) och berättar om röntgenläkaren som ska operera mig. Att hon känner honom och att han är duktig! Det känns tryggt och bra. Väl framme i Lund frågar visst en sköterska mig om hur jag mår och jag svarar "det är okej", man vill ju inte vara gnällig. 

Det finns en massa teknikaliteter och medicinska termer. Det kan bli tjatigt i längden, men summan är att jag fått en sinustrombos. Så stor blodpropp att det inte fanns mer än en liten lillfingernagels utrymme kvar för flödet (den största propp läkaren sett). Jag opererades hela dagen och natten och låg sedan i respirator på NIVA i Lund. På grund av trycket fick jag en sekundär, högersidig hjärnblödning. 

Nu tar ju inte den här trista historien slut här, men akutskedet är över. PUST.

Nu lite glad musik från förr:

Fred och kärlek,

Döden döden döden

Ryska posten

Förlåt. Jag hittar inte formen. Testa att leta julklappar och trösta ledsna barn med dåligt närminne. Det är verkligen alla tiders. Ja, kalas rätt och slätt.

Sedan kan man fråga sig varför man upprörs över bristande städning på våra sjukhus. Igen: Oh, Lord, är det ingen som har ögon att se med och varför verkar många, i gemen, tro att hygien rör andra och inte dem själva? Det är för mig ett lika stort mysterium som det där med monarkin*.

 När jag låg på Neurologen i Malmö så städade de aldrig duschen och toaletten vid mitt rum (som var ett rum för sjukgymnastik fullt med gammal bråte). Samma gamla hederliga mänskliga rester dag in och dag ut. Så är man inte sjuk så riskerar man att bli det i kontakt med en stor del av vår sjukvård.

Annars torde det inte krävas högskoleexamina för att begripa att det är hyfsat vettigt att tvätta händerna och inte hosta direkt på andra människor exempelvis.

Hygien kanske inte är in fashion? När våra barn gick på förskola inne i Malmö fick de sällan vara ute. "Barnen kan inte vara ute för det går maginfluensa just nu" är en klassiker och kanske, kanske, kanske vore det vettigt om Smittskyddsinstitutet jobbade mer med förebyggande information istället för att att haussa vaccin(-inköp för monsterbelopp)? Jag har inget emot vaccin generellt, men heja lite klassisk tvagning och hänsyn.

Några små tips från lekis i 70-talets Uppland. Även kallat solidaritet, mina vänner.

/Döden döden döden (er trötta och gnälliga kompis)

* Jag hade helt mystiska föräldrar som lärde mig alla människors lika värde. Galet, jag vet...

Tala med katten på tomtevis

ett tyst litet språk som en katt kan förstå.

(Astrid Lindgren & Kitty Crowther)

Tävlingsinriktat

När började tävling bli norm? Alla dessa tävlingar. Inte ens Barnkanalen är fredad, om det inte handlar om mat och hem det vill säga. Jag bara undrar.

Trött och barsk. Kanske för att kaffet är slut? Dags att bli lite mindful... Men innan dess, lite barsk och fantastisk musik:

Fred - och ikväll är det På Spåret (tävlingsdags, mina vänner)!

/Döden döden döden

Modersjord

Ja, det är till förbannelse uttjatat. Föräldraskap och starka, goda mödrar. Kvinnoförtryckande kvinnor är väl ändå något vi borde prata mer om, även om det nog inte är helt comme il faut? Det förstör väl vår självbild, världsbild och ibland enda motor: "Jag är ju så förbannat duktig och stark" och "vad skulle familjen vara utan mig?" etcetera. Och den tacksamme mannen, som lyfter sin kvinna och så speglar de varandra vidare om och om igen.

Det här är en petitess, men inte skulden. Igår morse skulle jag till doktorn med Lilla Ros. Snön yrde och staden bjöd på både pepparkakor, tomtar och karusell. Det onda örat såg helfint ut och jag ville så gärna ge henne lite extra tid och skoj. Ögonen höll på att explodera, själen implodera och hjärtat hoppade och for medan hjärnan liksom burrande och bråkade. Kroppen skrek vila, men vi lekte på en stund för hjärtat ville så innerligt vara mor för en stund. Ringer förskolan och säger att Lilla Ros är på ingång men då meddelar de frankt att så kan och brukar det absolut inte gå till, däremot är vår yngsta kinkig så jag ska nog hämta hem henne. Ja, så det gjorde jag och så tänkte jag på dem; döttrarna, förskolelärarna och vännerna.  Kvinnorna, som aldrig säger nej och som är så duktiga på att trycka ner varandra. Alla måsten. Kan vi inte bara vara snälla och lite lagom helbra på att vara småkassa tillsammans?

Jag får bli det onda exemplet. Den dåliga modern som inte tyar och låtsas att det känns ok. (Innerst inne vill jag vara en mammarobot; baka, läsa, skratta, sjunga, odla, sy, vårda, pyssla, vara vackert mild och allt det där, MEN DET FUNKAR INTE SÅ. Det kostar att leva och bo och många är vi som är så förbaskat trötta. Stora som små. Vi som inte blir försörjda av någon annan.) Sen undrar jag om allt ändå inte är Astrid Lindgrens fel? Längtan efter trähuset med glasveranda, körsbärsblommor och barfotaromantik?  Längtan till något som aldrig funnits.

Är man intresserad av jord kan man läsa geologi, eller titta på gårdagens Uppdrag granskning och lära sig lite om markattityder. Jag förstod aldrig vad mannen, som jag tror var miljöingenjör på Länsstyrelsen, pratade om. Något om att folk ju inte längre bor i pappskjul och gärna vill ha spottar och jacuzzis nu för tiden... Men nog förstod jag så mycket som att kommunen, kapitalet och staten vandrar vackert hand i hand. Vi kanske borde hjälpas åt lite?

Nej, nu är det sjuka, päronätandes, barn i fokus. Trötta.

Allt gott!

/Döden döden döden

Dagens trudelutt

Kaffet har kallnat. Samlar kraft. Snön yr och det behöver inte vara märkvärdigare än så.

Allt gott,
/Döden döden döden

Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp tipp tipp tapp

Så sött, så rart och så fint! Snuttegullepluttesnutteluttetuttenutteplutt. Fem dödsfall som kan vara kopplade till vårdplatsbrist* bara här på Sus förra året och nu vill politikerna utreda. Jag tror förvisso att det är fler, men det är verkligen osnyggt att spekulera för mycket. Man kan säkert få tag på rafflande statistik från Patientförsäkringen också angående allvarliga vårdskador kopplade till platsbrist, men jag misstänker att de ingår i den kostnadseffektiva kalkyleringen?

 Nyheten kom visst som en blixt från en klar himmel. Jösses! Som ett gäng mobbare som spelar ångerköpta och säger "Oh, jag visste inte att Sture skulle bli ledsen om vi misshandlade honom med ett järnrör. Vi trodde att han tyckte att det var roligt". Typ.

Förlåt. Lite raljant idag, men de bad på något sätt om det. Våra sockersöta, av folket valda, tomtenissar.

Puss på er,

/Döden döden döden

* mitt lilla sjukvårdsfall genererade stark kritik från Socialstyrelsen och kopplades direkt till vårdplatsbrist (utöver försumlighet och annat). Vi tar det en annan gång för det är så förskräckligt jobbigt att skriva om det bara.

Hej vintermåndag

Ja, jag blir för trött av att blogga. Jag känner det. Kanske ska jag vila lite i veckan och se om jag blir bättre då? Det är ett litet, ganska enkelt liv vi lever och man vill ju gärna hitta på något bara. Livet är så förbaskat kort.

Helgerna är barnens. Den här helgen var så helhärligt julfin - och vi lyckades leka vanliga nästan hela tiden. Snön kom. Adventsfirade med glögg, luck- och paketöppning, tomteträff och pulkaåkning i byn - och så köpe-saffransbullar (våga fuska!) och choklad med vispgrädde.  Sicken fest.

 En vacker dag kommer barnen förstå att det inte är helt normalt att sällan träffa andra eller pyssla med alltför många externa aktiviteter. Men än så länge lever de lyckligt ovetande om den sociala pressen och aktivitetshetsen. Gullfisar.

Livet i övrig? Ibland tittar vi på Elf och andra dagar på annat. Titta på den filmen och återkom gärna med en förklaring till vurmen för kapitalismen? Jag begriper det bara inte? Jag tycker att jag är hyfsat balanserad och nyanserad. Jag försöker liksom trampa omkring i andras mockasiner och förstå, eller åtminstone känna in lite sådär. Men här, här handlar det bara om andra som aldrig någonsin gått i någon annans tofflor. Någonsin. Och dem och det gör mig så förtvivlat och på allvar, rädd.

Fred och kärlek,

Döden döden döden

Så kom den. Vintern!

 

Toppluvan, kalla rumpan, näsan och istappar till tår. Heja vintern friskt humör.

/Döden döden döden

Sjukvårdsestetik

...Ja, dags att berätta vad som hände. För vi trötta måste ställa oss enade ibland. Kan vi få vila ifred utan att känna oss värdelösa? Eller skulle ni överpresterande, superduktiga, projektdrivande, marathonlöpare till människor kunna tagga ner lite? Bara lite grann och för vår skull, någon gång ibland? Eller skulle samhället klappa ihop då? Jag vet hur vissa av er mår. Det är därför jag berättar om detta sunk. Jag bjussar på det helt enkelt.

Nu kan jag matcha brickan med vita blusen.

Jag födde lilla Ros i vecka 37 + 4 dagar. Jag var på väg upp till Stockholm för att bussguida i vecka 38 (och ingen sa stopp, men det är en annan femma). Värkar och vatten och det var som det var. Förlossningen fick sättas igång efter 36 timmar ungefär. Solen värmde och världen doftade jord och blomsterknopp. Tusentals dofter av vår, mjuk jord och liv - och så alla dessa yra fåglar.

Tre olika team avbytte varandra, vänliga. Frågade om mitt blodförtunnade skulle tas, men man villa avvakta. Dottra föddes, mager som en sticka och vacker som en dag med ögon utan slut. Dessa avgrundsdjupa kippande ögon. Oändliga. Och här hade det gärna kunnat sluta.

2008, sjuksköterskestrejk och nyöppnad Kvinnoklinik. Kommer in på avdelningen vid 22-23, trött, yr och fascinerat lycklig.  Försöker vila och förstå. Morgon, hungrig frågan om det finns frukost och svar med himlande ögon. Ingen information. Och så fortsatte det. Himlande ögon, sjuksköterskor som bråkar, hesa röster och arga händer. Jag tänkte att de måste trott att jag var tungt kriminell... Eller hatade det IVF:are? Aversionen, var kom den ifrån?  Inga besked om det blodförtunnande heparinet*.

Hade så fruktansvärt ont efter förlossningen. Det kändes inte friskt, men jag fick Panodil och bet ihop. Hade också efter förlossningen fått medicin, då det eventuellt fanns moderkaksrester kvar.

 Ville därifrån, bli behandlad som en människa och njuta vårat barn.  Informerade läkaren vid utskrivning samt sjuksköterskorna om smärtan, men man ville inte undersöka vidare. Fick besked om att jag kunde ta heparin. Åkte hem. Solen värmde, Ros ammades och släkten kom. Kunde knappt gå. Svärmor sa efter en tid "så där ont ska ingen ha", men jag hade ändå vant mig som man gör ibland. KK insisterade på att det var helt normalt, men efter att det kommit fräsiga rester ur min kropp fick jag komma in. Lilla Ros, två, snart tre veckors sparvunge. Ultraljud, moderkaksrester kvar, akutoperation samma kväll. Och jublet, att komma hem och kunna gå nästa morgon!  Åååh, lycka och befrielse!

... Så, när jag äntligen kunde gå, denna galna, hysteriska huvudvärk; ljuskänslighet... Ringer KK igen, enligt patientjournalen "patienten känner att huvudet ska sprängas sönder", ombeds åka in till akuten.

- Och här hade det väl kunnat sluta skulle man ju kunna tycka, men det är här vi mötte Doktor Mc Charmy. Ja, han hade faktiskt en knapp på sin läkarrock som det stod så på... Men vi forsätter en annan dag.

Måste pausa - och ikväll är det På Spåret!  Det finns mycket av glädjas över.


Kärlek/
Döden döden döden

* Om man ska vara petig, och det är ju ganska klokt inom sjukvården, så är det efter och i samband med förlossning som man koagulerar som mest och det är störts risk för blodpropp. Bara en liten note, sådär. Min Antitrombinbrist III, (troligtvis typ 1) är högrisk. Detta informerade jag tydligt om.

Som socker

Eller en match made in heaven som vi säger här hemma.

Er helgfirande kaffedrickare på landet,

/Döden döden döden

Självupptagehet del 2 (Konst och Musik)

Jag avskyr självupptagenhet och gnäll, så detta blev en nesa och en liten smäll. Men jag ska jobba på att hitta formen och det andra, något mjukt med vassa kanter.

Det är lätt att stirra sig blind, på sig själv. När jag vandrade på Malmös gator efter mitt totala haveri

märkte jag hur obehagliga vissa blev av att träffa och se mig. Fladdrade blickar, och till viss del förstå dem och det. Sorg. Så mitt i detta, min egen självupptagenhet. Att inte se andra för att jag kände mig så kass. Så ful och så misslyckad, på något sätt. För att bli sjuk är att misslyckas en smula. Att vara svag och inte vatten värd. Så jag undvek människor, för att skona dem och mig. Oss.

 Och här har vi herrn, som jag bara ytlig kände, men som en varm, passionerad och skicklig person. Att jag korsade gatan för att undvika ett hejhej och sedan läsa i tidningen att han gått bort i sviterna av sjukdom. Självupptagenhetens fula lilla tryne.

Hej

/Döden döden döden

Med hjärtan som elefanter

Ja, ibland snörps hjärtat. Ibland drömmer man kändisdrömmar. Andra dagar lunkar bara på.
Idag är det kyligare och det känns friskt och vackert.
Tänkte skriva något syrligt om det attraktiva med en region som ignorerar vården och omsorgen men tänkte på det där med musik, ord och melodi istället.

Efter katastrofen kunde jag inte skriva och läsa. Det tog timmar att skriva ett kort mail och kan fortfarande göra det. Jag kunde inte läsa barnrim och sagor, göra Imse vimse spindel med händerna eller sjunga. Det krossade mig. Barn ska liksom växa upp med rim, sång och ord. Jag kunde inte heller förstå musik. Min mormor, farmor - och musiken, livlinan och på dödlig allvar. Alltid. Tomrummet. Kan inte förklara detta tomrum, men lyckan av att musiken åter kan krama musten ur hjärtat (eller få mig att vilja bugga) är himlastormande, och även om jag vissa kvällar låter konstig när jag läser för barnen så har jag fått musiken åter. Det mina vänner är vackert och så befriande skönt att det gör ont.

Er
/Döden döden döden

Hejdå höst i grått och ler

Dags för kaffe, motion och lite vinter nu?

Fred och kärlek, er trötta vän

/Döden döden döden

Totalt fatalt och lite gnälligt

Jo, så kan man sätta kaffet i vrångstrupen när man läser dagens debattsida i Sydsvenskan om hur väl våra folkvalda väljer att tolka patientsäkerhet och vårdkvalitet. Fniss, frustration eller ursinne och vrede? Dagsformen avgör.  Eller titta på SVT Play och dokumentären om "Organdonatorn som vaknade" för vidare perspektiv, avseende både patientsäkerhet och klassisk arrogans? För dagens ord måste väl ändå vara: arrogans? Det är  viktigare att vi konsumerar, säg en hamburgare extra i månaden, än betalar för sjukvården, om jag förstod andemeningen i dagens artikel rätt?

Att lyssna på läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, patienter, Socialstyrelsen och försäkringsbolag är inte bra. Vi vet helt uppenbarligen inte vårat eget bästa och ska hållas oinformerade så långt det är möjligt. Det mest intressanta är att man i regionens ledning ser det som dåligt ledarskap att alarmera om allvarliga sjukvårdsbrister.  Att man så totalt missat att det är VI som äger vården. Inte Regionchefen och chefer som är mer lojala sina chefer än själva uppdraget, det vill säga god och säker vård.  Jag älskar er som  vågar stå för ert yrke, även om det kostar.

Och när vi ändå pratar kostnader och sjukvård så poppar Ockhams rakkniv gärna upp.  Enklaste lösningen är inte alltid rätt, och framförallt inte billigast. Ibland har jag tänk att Region Skåne måste ha knutit näven hårt i fickan när jag överlevde. Förstå vilka kostnader! Vilka enorma resurser och kostnader för både sjukvård och samhälle. Tänk om.... Ja, men tänk om jag fått adekvat vård från början istället!?! Wow, det mina vänner hade ju ändå varit billigast, effektivast och bäst?

Jag ska berätta om doktor "Mc Charmy" och alla spännande turer, men jag är för trött. Däremot kan jag meddela att vår nya fågelmatare är en smash hit på byn  - och det det gillar vi. Kul att känna sig lite poppis ibland.

Hejhej med en kopp i blått,

Döden döden döden

Självupptagenhet del 1

Jo, och så avskyr jag självupptagna mysbloggare och nu sitter jag här med kaffet och pratar med mig själv om mig själv... Det ni, med socker till.

Arbetskultur

Kaffe, sjukt barn och en liten länk.

Alles idag, vänner.

/Döden döden döden

Fasiken

Vi börjar med en fika.

Och här en låt till kaffet.

Mitt bloggande startar i vredesmod. Vredesmodet, kommer inte ur mig själv. Att läsa Sydsvenskan räcker. Att jag dagligen får läsa om fortsatt sjukvårdshaveri och ett samhälle på glid.   Jag hade tänkt länka alla desperata brev, artiklar och uppror... Ja, för vem ska trösta Knyttet och säga som det är, typ? Att det inte fungerar, om man inte har en faslig tur? Men jag är nog för trött. För trött för det här.

Men det är inte rätt att jag ska vara så trött att jag inte orkar vara med mina barn. Att jag inte klarar av att läsa sagor och rim eller sjunga när jag är det minsta trött. Det är bara inte ok! Det är orättvist. Det är inte ok att det svartnar för ögonen om två personer/ljud kommer samtidigt. Att jag inte kan formulera mig. Inte kan hålla koncentrationen och att kroppen vrålar att jag inte klarar motvind och blåst. Att jag famlar i mörkret, socialt, språkligt, fysiskt och känslomässigt. Att jag vill lägga mig på marken och dö en smula. Vila lite bara.

Jag älskar att jobba. Hela min tragiska lilla självkänsla har baske mig alltid berott på vad jag presterat. Inget annat. Sorgligt men sant. Och att jag vågat. Dumt och kul, om vartannat... Det har jag varit stolt över. 

Jag kan på något sätt acceptera att mitt yrkesliv är kaputt (innerst inne har jag hoppas jobba "på riktigt" igen och inte velat berätta om min situation även kallad hjärnskada*), att jag inte har något socialt liv, men det som är så hjärtskärande och oacceptabelt är att mina barn drabbas. 

Jo, jag jobbar med att "gilla läget" och "acceptera min nya livssituation", det tar bara lite tid att vänja sig.

Hejsvejs!/

Döden döden döden

* Precis vad det är och inget annat. Jag har fått en förvärvad hjärnskada på grund av slarv. Det, mina vänner, är lite ledsamt. 

Skrapa på ytan

Ja, efter elva månader har vi äntligen fått upp sänglamporna. Hurra. Dom har stått i fönstret med gammalt trasigt mög och samlat damm. Rosa vågar vi sedan länge - och guld (fint ska det vara!). Kanske, kanske vi till och med kommer att få upp golvlisterna vad det lider?

Så det blir en "Facebookbild" och en till, som grädde på moset, för oss som inte hinner, kan och orkar allt.

Vi har i alla fall tätat med lin. Bara lister och målning av element kvar. Och ommålning av dörrar och.... Nej, vi är varken händiga, rika eller pigga. Det tar tid och ibland blir man galen.

Är för trött för att skriva något, men länkar till en av oss trötta. Om att krascha.

Hejhej/

Döden döden döden

Piron päron

Sommaren 2007 drömde vi om att få den äran att bli föräldrar. (Oh, som jag avundas er som tar det som en självklarhet och en rättighet att få barn, och det sen bara "poff" blir en gullfis). Så var det inte för oss! Vi vände oss till en IVF-klinik och våren 2008 började förberedelserna. Läs mer här om ni är intresserade av mer information kring detta. Det är en lång, läskig, spännande och fruktansvärt känslomässig process. För mig i alla fall. Alla "om", "varför", "hur", "när" och framförallt, det allra värsta "om inte...?" 

MEN det gick vägen för oss och det är jag så tacksam över, men det är här problemen börjar - och nu lät jag som någon på Uppdrag granskning.

Ursäkta mig, men jag måste passa på att säga ett par saker: Det är underbart, en ynnest och fantastiskt att bli förälder, men det är ingen självklarhet och är ett fantastiskt stort ansvar. Däremot, bara för att man INTE har barn, är man inte helt clueless. Så ni som tror att ni är bättre och större än alla andra för att ni har barn - ajabaja. Vi är människor, inte mammor, pappor och barn. Tycker jag.

Jag har en ärftlig blodproppsbenägenhet och måste informera vården inför operationer, längre flygningar och graviditet. Så har det alltid varit och det har inte genererat några som helst problem.   

Jag informerade IVF-läkaren, jag informerade sköterskan och ansvarig läkare på Mödravårdscentralen om detta och fick heparin-sprutor att ta själv i magen. Vad alla ovan däremot glömde var att med den blodmutation jag har måste man koppla in specialistmödravården - och det allra värsta; man gav mig fel och för liten dos heparin. Läs mer här. 

Sen kom hon. Vi kan kalla henne lilla Ros och det är nu det blir riktigt erbarmligt tråkigt i vårapparaten.... 

Over and out. 

Dags att sluta tjata, ut och cykla i det grå. Hej och hå.

Trevlig helg!

Er/

Döden döden döden

En sak till: Döden döden döden

Namnet kommer från ett samtal med en vän och före detta kollega. Vi pratade om sjukdomar och svåra livhändelser lite casual utanför en livsmedelsbutik. Jag sa att jag älskar att prata om svåra saker, som döden och livet och att jag inte alls är okej med döden trots allt. Den är jobbig, tråkig och dum. Min vän berättade att han, och en hyllad konstnär, brukade avsluta sina telefonsamtal med just "döden döden döden". Så gjorde visst även Astrid Lindgren och sa "Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala." i någon intervju. Så tack till er (och Ingmar Bergman)!

Jag vill gärna tro på Gud och på ett liv efter detta, men det vore förmätet av mig att säga mig veta något om detta. Jag har ingen susning, men jag hoppas givetvis. Vilket jag tror att de allra flesta gör, innerst inne. Visst vore det fantastiskt att springa barfota på en solig äng med Timotejdoftande lockar och stråla av värme och vishet (förlåten alla synder), men multnar jag bort och blir till näring är det vackert med. Eller? NEEEEEJ, förlåt, men det är inte kul alls.

/DDD

Ingen klagosång

...utan en svanesång, för en förlorad vård och värld.

Det bär så emot, men jag känner att jag måste dra mitt strå till stacken. Att jag bör berätta vad som hände mig, har hänt, och kommer att hända långt fler i framtiden. Det sker nämligen, utan avbrott, var dag.

Jag är rik, ofantligt rik, ur ett globalt perspektiv - och en klassisk medelmåtta ur ett svenskt. Jag är oerhört privilegierad och mycket lyckligt lottad, och just därför är det min plikt och skyldighet att säga: NEJ! och ibland: JA! Sätta ner foten, sticka ut hakan och våga vara lite snäll och besvärlig. Trots lättjan, livet och den enorma tröttheten. Jag överlevde i alla fall (jag ska berätta om alla mina tillkortakommanden och ofräsiga livssituation vad det lider, men vill understryka att detta inte är en sjukdomsblogg).

Läste en kommentar, någon som hånade Socialistiska Läkares demonstration eftersom läkare, generellt, har så hög lön. Som om att en höginkomsttagare skulle sakna moral, empati och viljan att verka i sitt yrke på ett professionellt sätt? Kom igen, säger jag, vi sitter i samma båt.

Jag måste tro att alla vill ha ett bra, värdigt liv och önskar sina medbröder och -systrar detsamma. Detta torde väl vara pretty basic?

Nu ska jag dricka lite snutkaffe och piffa till mig lite lätt, efter att ha blivit varm i hjärtat av Läkarförbundets NEJ. Läs här och avslutar med en statusppdatering:

"om man är ett gäng rasister som röstar på ett gäng rasister för att de är rasister, varför lägger man så mycket tid på att förneka att man är rasister?"  Lillebror

Med varma hälsningar er kompis
/ Döden döden döden

Det var på mors dag, med en nyfödd sparv på armen.

Jag låg för döden. Inte har jag blivit visare, bättre på något sätt, eller mer förståndig, för den sakens skull. Jag såg aldrig ljuset, men när jag vaknade på NIVA (neuroligisk intensivvårdsavdelning) minns jag hur jag längtade efter min nyfödda dotter. Att få amma och nära henne. Det minns jag så starkt. Respiratorn; armar som vevar och famlar och bröst som rinner. Sen minns jag hårbollen, att jag inte kunde gå själv och att jag tänkte att jag nog skulle bli snickare om jag blev bra igen. Jag minns läkaren som sa "Jag förstår om du inte har något förtroende för sjukvården mer, men nu måste jag tyvärr berätta att vi gav dig fel medicin efter din operation", och hur fantastiskt skönt det kändes med en människoläkare som sa som det var. Han och sjukhuset var ledsna för det som skett.

Jag kan tacka sjukvården och ett gäng läkare för att jag lever idag. TACK!!

Däremot kan jag inte tacka de läkare och den sjukvårdspersonal som försatte mig i den här dödliga situationen, flera gånger om, men jag har fått nya intressen och det är döden och sjukvården - och det tackar jag er för.

Det blir Politik. Kärlek. Döden. Livet. Pengar. Kaffe - och så vanlig hederlig ytlighet och kanske något mer.

Jag känner mig bara så usel och trött hela tiden. Jag tänkte berätta om mitt liv här och nu och det som ledde hit till trötthetens råa verklighet. Jag hoppas att jag inte är ensam.