Idag ska jag på lunchträff. Det är ordentligt över ett år sedan jag åt lunch med en kompis. Jag ska lista vad jag ska göra det här året; dricka fyra glas vin, åka till Lousiana två gånger, simma duktigt och så vidare. Jag ska jobba på listan och så läsa böcker. Ta mig den tiden och trimma, vässa och inspirera hjärnan och mig själv lite språkligt. Och fotografera mera. Så lite och så fantastiskt på en och samma gång. Jobba lite med självet, ni vet - och hoppas på en inre mildhet och klarare blick.
Jag vill skriva om sjukvården och doktorn. Jag vill skriva om kärlek, skryt och svek och den gråa vardagen som kan vara så skönt imbecill och samtidigt suga musten ur en. Totalt. Att sticka ut hakan hit och dit är vanskligt, men jag äger min egen historia och det, mina vänner, är skönt.
Jag har ett långt inlägg om läkarroller, på gott och ont, men det blir aldrig bra i affekt, så jag väntar in. Det är så komplext, så komplext. Tänker också på livet efter NIVA i Lund och alla fel, och det blir sorgekant och trist där med. Så nu tuffar jag på i ensam måndagslunk med vardagstvivel och konstaterar att just idag ska jag nog ligga lågt.
... att Döden döden dödens lilla blogg nu har över 3600 sidvyer (jag vet att det kanske inte är så mycket, men för mig är det det. HURRA!), så kommer här en länk till gårdagens Sydsvenskan*.
Er
/Döden döden döden
* Region Skåne a.k.a "Femklövern": Det är inte okej att ni inte vill betala skäliga löner, utan sänker dem, till dem som jobbar med att rädda livet på våra små.
Jag erkänner, jag var uppe och rotade bland gamla fotografier för att, i bästa fall, hitta någon fin bild av mig själv. Hade varit kul att så här i efterhand tänka: "Wow, jag var kanske inte så pjåkig i alla fall.." - och "Synd att jag inte förstod vilken pingla jag var."Men icke! Däremot hittade jag annat, mycket finare:
Puss!
/Döden döden döden tar sig i kragen och ut i solen (och har inte diktat dessa stenhårt sköra rader)
Oh, dra på trissor, jag ska få inleda en rehabilitering. Wow och ay caramba!! Så fantastiskt! Firar med en kopp finkaffe och ett skuttande glatt hjärta.
Jag som inget hellre vill än att kunna jobba och ha ett liv, men främst klara av mina barn, ska äntligen få hjälp*. Otroligt underbart. Jag trodde att de skulle tycka att jag är för frisk, då jag varken haltar eller stammar anmärkningsvärt mycket - och "alla småbarnsföräldrar är ju trötta", vilket jag hört till leda av säkert helt välmenande människor.Jag hade enligt dem stora och typiska kognitiva hjärnskadeproblem. Inte så dumt med experter.
Är så fruktansvärt trött idag, så jag skriver och tänker som en kratta. Men jag längtar efter att skriva om kommunikation och sjukvård, vilket är, utan att överdriva, livsviktigt. Så jag återkommer. Jag tänkte också skriva om trosor och rosor och någon bok, bara för att min fulla övertygelse är att det ena inte behöver utesluta det andra och för att livet inte är svart eller vitt, utan fullt av NYANSER. Älskade nyanser, om än gråa, vissa dagar.
En fintrosa är en fintrosa är en fintrosa
Avslutningvis återupplivning
Eder
/Döden döden döden
* Få kunskap och insikt och anpassa vardagen efter nuvarande förutsättningar, samt få information och träning i att använda lämpliga strategier i vardagen såsom planering, pauser och teknikstöd...O.s.v.
1) Skrev inte det allra viktigaste i förra blogginlägget: Att vi har fått misslyckas. Gång på gång och att det oftast är vägen till framgång (fråga vilken lyckad människa som helst - utom dem med gamla pengar och dem som jag inte känner, de där som aldrig gjort ett fel och glidit runt på räkmackor). Jag vet också att alla inte kan bli precis exakt vad de vill eller önskar, men drägliga och okej liv har vi tidigare kunnat skapa oss.
2) Jag må vara kass på det där med pengar, men någon idiot är jag inte. Jag spar, om än mycket modest, till pension och barn och resten går till hus och hem. På ett ungefär.
3) Jo, jag ÖVERLEVDE på grund av flera faktorer. Borde kanske varit lite tydligare, men så här;
Ambulansen kom på ett par minuter (!!), jag tränade tre till fyra gånger i veckan innan graviditeten och gick på gravidyoga under graviditeten. Dessutom hade jag varit, och är fortfarande, helt niktoinfri sedan flera år. Jag är inte heller överviktig. Min sinustrombos kom enbart till på grund av välkänd blodproppsbenägenhet och hade undvikits om sjukvården hade haft tid, plats och lust. Inget annat.
Martin Luther King hade det. En dröm, som borde vara allas. Jag drömmer också, och vill att alla ska vara lika värda. Att vi ska ta hand om vår miljö, kunna erbjuda bra vård, omsorg och utbildningsmöjligheter - och att alla ska få tro på vad eller vem som helst och få älska fritt. Det är min ödmjuka lilla dröm.
(Den här Harlem-jeanskjolen har jag haft mycket kul i genom åren)
Så tänker jag på släktingar och vänner som är säg läkare, jurister, ingenjörer, journalister, reklamare, konstnärer, poeter, arkitekter, lärare, socionomer och företagare och så vidare. Alla av er som inte kommer från gamla pengar, utan genom nit, list och hårt arbete blivit just det. För att det varit möjligt.
Kom i håg det kära ni, att vi borde vara lite tacksamma över våra välsignade liv och de möjligheter som givits oss. Och värna detta ömt, varmt och med djup respekt. Det är väl den sanna amerikanska drömmen egentligen. Att kunna bli och få det man vill om man kämpar lite. Om ni inte begriper vad jag talar om kan ni väl börja med att läsa till exempel Per-Anders Fogelströms "Min Stad"-serie, bara för att att.
Tema fattigdom förra veckan. Det är bra, för vi behöver prata om det. Och skriva, tänka och diskutera. Vi behöver inte tycka lika, men lyssna på varandra - och prova på det där med empati. En helbra sak.
Först och främst TACK LAILA för att du visade vem du är och vad du tycker. Du är säkert inte ensam om att tycka så. Jag blev jätteglad över att jag förstod vart våra gamla mobiltelefoner skulle kunna ta vägen och komma till nytta: Stadsmissionen, istället för att ligga i en låda och samla damm, utifall att. TACK JANNE också för att du lyfte på locket i UG och beskrev en misslyckad kampanj och så kom barnfattigdomen åter i fokus, även om det troligtvis inte var ditt syfte. Vi måste sluta låtsas att allt är bra.
Men så var det det där med Andreas Ekström (vass kille). I helgens Näringslivsdel i Sydsvenskan så skrev han att det är i princip omöjligt att nollställa gamla mobiler och att de hamnar i fel händer med personlig information. Så nu måste man läsa på mer om det innan de gamla maskinerna kommer i nya nävar. Regeringen hade visst på lut att gamla maskiner ska skrotas. Aja baja för miljön! Alltid lite bök, men det är bara att kämpa på.
När man inte lyssnar på personal, media, patienter, Socialstyrelsen eller försäkringsbolag kanske man lyssnar till Arbetsmiljöverket? Personalen på akuten i Lund verkar lättad i alla fall. Jag tror inte på underverk, men det värmer alltid när någon lyssnar och tar in.
Jag tänkte prata mer om kommunikation och sjukvård. Det är spännande grejer det, men först vila och te (tjejkaffe som en i familjen säger...) med helvissna familjegänget. Det tär. Hostar och spyr gör de små, den store har en mildare variant av man flu. Han är helvissen. - Eller vänta, läs här, om du är man! Nu åkte jag visst på en liten vinterkräka jag med. Heja heja!
Sen vill jag peka på att 20 åringen inte hade stulit ett tåg, vad det verkar. Det var ofint av mig att låta fantasin skena i väg... Men en film på tv lär det nog bli i alla fall och kanske Arbetsmiljöverket också har något att säga till om här?
Avslutar med en länk till Ann Heberleins krönika idag som avslutades med: "...Detta vet jag också: I Sverige på 2000-talet kan man bli fattig på så många sätt. En skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet, ett dödsfall, en dålig husaffär. De fattiga påminner oss om det, om vår egen sårbarhet. Det skrämmer, men det går inte att blunda för. Vi lever i en orättvis värld, orättvis och osäker och det hjälper inte att blunda." Ann Heberlein Sydsvenskan 19 januari 2013
Vi kan väl börja med att enas om att livet är orättvist? Att vissa föds med hälsa, tillgångar och begåvning. Andra är oförskämt attraktiva och några är dessutom osedvanligt intressanta tänkare och festliga prickar. Sådana som skrattar skönt, skrattar ut. Vissa får allt, en del något och andra väldigt lite. Men vi är alla människor och vi måste ta vårt ansvar. Vara vettiga mot varandra. Det är min skyldighet att vara trevlig mot mina medmänniskor, även om jag misslyckas dagligen. Det är min skyldighet och förbannade plikt att ta hänsyn och vara hyggligt bussig... Ville bara ha det sagt. Att det är ett sabla ansvar att vara och finnas och försöka göra det som känns mest rätt.
Ja, nu bajsar jag väl i det blå skåpet (förlåt, lite i förväg sådär), men vad är det här med RUT- och ROTavdrag egentligen? Återigen, jag är något så fruktansvärt dum när det kommer till ekonomi; min spargris är nästan alltid tom och jag saknar flådig utbildning, men vad tusan är problemet med RUT, och varför blev det ingen drängdebatt gällande ROT*? Klart grabbarna ska kunna försörja sig, annars stannar Sverige, eller?
Hur i helskotta resonerar man, när bara vissa människor får begagna sig av dessa bidrag? Alla skäller på långtidsarbetslösa och svårt sjuka, men inte på dem med inkomster över 250.000. Vi har haft städhjälp (och visst, jag är sjuk och trött så jag blir säkert förlåten mina synder), men det finns fler trötta och fattiga som skulle behöva hjälp - och jag har varit fattig i mina dagar så jag vet att bara det, i sig, kan tära och slita. No mercy there. Snälla läs här om ni är intresserade av fattigdomsbegreppet.
Antingen ska alla ha bidrag, eller ingen. Anders Borg, det finns inget liberalt med RUT och ROT, det är diskriminering. Det ska inte vara förbehållet dem med stadd kassa att ta sig råd med städhjälp, renoveringar och andra hushållsnära tjänster.
Som; "Nej lilla vän, du tjänar för lite för att unna dig lite lyx. Du får helt enkelt inte ens smaka en bit hummer, gå på massage eller köpa dig en sidenhatt. Det får bara vi som tjänar pengar göra. Bara vi ska få unna oss. Ta oss råd." Nu vet jag att om man har riktigt lite pengar så kan man troligvis inte gneta ihop till en vardagslyxpryl, men det ska fasiken inte vara förbjudet eller omöjligt som det är med ROT och RUT.
Sedan kan man fråga sig varför alla ser ner så på städning? Som att det vore något av det värsta man skulle kunna pyssla med? Återigen: HEJA HYGIENEN! Jag har städat på Arlanda och jag tyckte verkligen att det var roligt. Tala om kick för en resultatfixerad tonåring. Dessutom fick jag billiga resor och hann läsa tyskar på flygbussen. Party all night long för en 18-åring utan framtid. Arlanda våren 1988, det fanns baske mig inte en fimp i A-hallen under mina pass. Sedan är det klart att jag, som den jag är och formats att bli, kan mysa vid minnen av att städa på Arlanda, fikastunderna med Pirjo, kvarglömda Vouge och fylla på nötter inne i VIP-loungen. Jag flög till Solkusten för ett par hundra, för att aldrig återvända till skurvagnen. Jag fick lära mig spanska och studera jointrökandes män i bandanas på lagom avstånd och som grädde på moset höra buzzet om "ACIIIID" och "Second summer of love" istället... Också det en erfarenhet.
Skulle det inte vara på tiden att på riktigt värdesätta lite rent och snyggt samt omsorg om varandra, istället för att lägga det på billigaste entreprenad? Och ska ni skälla på RUT, bråka på ROT också, för jämlikhetens skull.
Fred/
Döden döden döden
* eftersom alla måste/tvingas/vill äga sina bostäder förstår jag givetvis att detta är helpoppis.
Oj, idag är det så där alppusselsnyggt ute. Hela världen är himmelsblå och klorinvit. MFF, hela dagen.
Så kan jag inte sluta fascineras över den 20-åriga städerskan som stal ett tåg. Det ligger säkert en tragedi bakom stölden, men... ändå! Kan någon vänlig person göra en film om det här? Jag vill veta mer.
Jag har börjat simma. Jag har dragit på det för att det är för bökigt och dessutom blir man blöt. Fy bubblan. Det ska duschas innan, och efter, och så ska man glida omkring naken. Jag är ingen naturmänniska. Jag växte upp med naket och det räcker liksom fint med det.
Hur som haver, jag håller på att lära mig gängse regler för hur det ska fungera och flyta på smidigt i bassängen. Simhallskutymen. Så är det damerna med läppstift som ställer sig i mitten av bassängen och pratar. Gubbarna stod i klungor i hörnorna, vilket kändes lämpligare för samkväm, medan kvinnorna skulle simma, stanna och så fortsätta simma i bredd. Eftersom jag är ny så får jag gilla läget och lära mig hur det fungerar, men jag kände mig irriterad. Så kom solen bakom snömassan som föll i lager och luddade in världen i mörkvitt. Solen i ögat, eller solen mot väggen som en vattenglittrade Hockney-tavla i blått. Så jag skärpte till mig och blev lite mildare.
Som jag har förstått det, och jag kan ha fel, så är sinustrombos något som hyfsat lätt kan lösa sig. Proppen och hela problemet. Eller så dör man. Det som troligtvis gjorde att jag överlevde var att jag fick en hjärnblödning och därav mina bekymmer.
Kognitionsbrister*. Ska jag radda upp några av de problem jag fått efter hjärnskadan? Bara för att tydliggöra följderna? Ska jag berätta, eller blir det för kletigt? Nej, geggar loss och håller öppet hus. Jag har inget att förlora.
När jag mår bra, och det gör jag verkligen vissa dagar, så vill jag bara glömma och ignorera verkligheten. För har detta verkligen hänt MIG - och på riktigt? Snart, snart, snart vaknar jag upp och från det här skämtet och allt blir som tidigare. Det är också, rent generellt, ganska skönt att blunda för problem och låtsas att det regnar, men jag stretar emot. Jag vet inte om det är bra eller inte; det är så skönt men fasansfullt opraktiskt, att jag har fått så dåligt närminne. Det är djupt opraktiskt när jag jobbar, handlar, är med barnen eller samtalar med människor - men fantastiskt skönt när eländesdagar magiskt försvinner.
Det är inte bara alla mina tillkortakommanden jag ska jobba med utan även konsekvenserna av dessa. Att jag blivit dummare, långsammare, att det svartnar för ögonen när det kommer två ljud eller flera alternativ samtidigt. Att jag förlorat delar av mitt vokabulär, min lilla subtilitet och motorik samt att jag inte kan överblicka och planera. Ett stort pinsamt mörker och så den lilla tomheten. Sedan det idiotiska med att hålla skenet uppe inför de ytliga kontakterna och sen falla sönder och samman. Att mörka, le lite lagom förvirrat och isolera sig i möjligaste mån. Låtsas vara vanlig. Konstigare, tröttare och klumpigare bara.
Jag ska fortsätta beskriva vad som hände efter NIVA i Lund och den kloke läkaren som medgav ytterligare tok och fel i vården, men nu kör vi helg och en ballad. Finstämd lördagsmusik für alle.
Löv!
/Döden döden döden
*Kognition (från Wikipedia): "Kognition är en psykologisk term och kan kort förklaras som en samlingsterm för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information. I klassisk psykologi talades om kognition, emotion och volition, alltså tänkande, känsla och vilja som de tre begrepp som styr psyket. Kognition och perception, det vill säga de psykologiska processer som är aktiva då vi tolkar sinnesintryck, är inte två helt skilda områden utan överlappar varandra något. Inom området kognition ryms studier av hjärnans olika funktioner såsom tänkande, uppmärksamhet, minne, inlärning, medvetande, språk samt beslutsfattande och problemlösning. Eftersom sinnesuppfattningen och tolkningen av dem beror på kunskaper och erfarenheter, ingår en del av dessa i kognitionen (andra i perceptionen som handlar om sinnesintryck). En del andra processer, såsom viljestyrd motorik, språk, verklighetsuppfattning, är helt eller delvis inlärda, hör också till kognitionen."
Här sitter mest de äldre och de allra tröttaste. Fint på sitt sätt. Tänder ett ljus för en som inte finns mer och tog en kaffe på hans stammisfik idag.
En gammal före detta kollega till mig kände sig så glad över att han äntligen blivit trettio. Då kände han att han äntligen fick vara den gubbe han alltid, innerst inne, varit (gulledig!). När jag fyllde 40 kände jag också någon slags befrielse. Bäst-före-datum hade passerat, bara att chilla, men så hände döden. Om och om igen och helt plötsligt är livet mer än att bara leva. Man måste passa sig och de sina - och det gick inte att värja sig mer.
Så kan jag, lätt som en plätt, erkänna att jag gärna hade varit 25 för alltid.
Och är man intresserade av läget i sjukvården, tar vi ett klipp från gårdagens Sydsvenskan, bara för att...
När man faller, trillar och och står på. Att prata om döden är intimt, men ikväll ska jag se på något torrt och grått. Jag skulle också vilja prata om det där med bildning, utbildning och ren och skär ignorans, men nu blev det inte så.
Musik förenar eller alienerar. Gav den här singeln till en gammal pojkvän på 80-talet. Hade missat att han var homofob och sen tog det inte jättemånga månader till tills vi insåg att vi nog inte var ämnade för varandra. Sen kan man ju skämmas över sina lugna favoriter, eller omfamna det unga blödande hjärtat och de ensamma tankarna. Jag tvekar och undrar lite.
Sen undrar jag givetvis över regionstyrelsen. Om de kan läsa? Om de som sitter i kommuner och landsting kan läsa och ta in information på ett lämpligt vis? Jag undrar och jag anklagar.
Om någon som läser den här bloggen råkar känna någon politiker som sitter i regionstyrelsen, skulle den personen kunna vara så gullig och rar och skicka personen den här länken* vidare. Snälla snälla. Vi skulle kunna göra gemensam sak och skicka en liten not, en liten puff då och då bara?
Nu bor jag i södra Sverige, men tro inte att detta bara rör oss här nere. Här är ett annat upprop från Ingmar Bergmanstan till exempel. Det gäller oss alla (arga, fula, söta, roliga, tråkiga, misslyckade, rika, unga... Alla har vi rätt till säker vård och rehabilitering).
När jag var riktigt liten var jag nog liberalmoderat. Jag tänkte varför ska jag betala för något annat än det just jag behöver. När jag blev lite äldre kände jag stolthet över att bo i Sverige, att det inte fanns uteliggare och att sjukvård och skola andades en s t r ä v a n efter jämlikhet och solidaritet. Sedan förstod jag, tack vare läsförmågan jag fick i skolan, att det inte är så dumt med generell trygghet och att jämlikhet lönar sig. Idag finns det massor av hemlösa, sjuka och samtidigt snorrika människor som inte vill betala för sig. Tänk bara på Fas 3, "sysselsättningsfasen", där vi betalar skattemedel för att en anordnare ska tjäna pengar på att sysselsätta människor med nonsens. Det gör ont! Synd att man inte vill satsa på utbildning till exempel, men då förlorar man väl potetiella låglönearbetare? För det kanske är ideologiskt oriktigt att tänka på framtiden och en hållbar utveckling?
/Döden döden döden på väg till Willys
*Länken ovan har några dagar på nacken. Sydsvenskan har publicerat än fler alarmerade artiklar (heja även er journalister som fortsätter rapportera trots avsaknad av respons och ansvariga med ansvarskänsla. Ja, wow och puss även till er som inte ger upp!)
Summerade 2012 och attans vilket skitår! Tänker spotta mig i nävarna och rycka upp mig. Kämpa lite till. Ja, testa grejen med livet lite mer - och kanske har jag någon kompis jag kan ta en kaffe tillsammans med? Insåg att jag inte tagit en enda kopp kaffe med en enda kompis under 2012. Inte ett glas vin. Inte en enda utställning, lunch eller konsert självständigt. Nada. Så ni som tycker att jag är en kass vän, jag är jämlikt eländig, om det är till någon tröst? Men jag har fikat med familjen och jag har druckit god champagne, så någon jämmerdal är det inte. Det är bara gött att klaga lite, borsta dammet av rockaxeln och fortsätta söka efter mening och innehåll.
Eller inbillar jag mig att jag lever i ett socialt sammanhang tack vare Facebook? Att bli gillad och älskad på internetvis är en paradox. Jag minns hur sjukt obehagligt jag tyckte det var med Facebook; lägga ut en bild, trycka på en knapp och hela världens såg på. Sen sitter jag nu där och "gillar" och är "kompis" med människor jag inte känner - och de får tillgång till mig och min familj - och jag kan fortsätta kan häcka ute på landsbygden och jobba lite utan att träffa en enda vän i livet. Sedan tycker jag att Lotta Lundberg, även om sorgen har många ansikten och behov, har rätt i sin analys. Facebook, en populäritetsbarometer och låtsasvän i blåvitt. Kul och gosig, men våga vägra vara en vinnare hela tiden.
Men först ska Döden döden döden fira att det är balladvecka den här veckan!
