Över 6000 sidvyer

Firas bäst med kaffe, solig promenad med de små och dansande män.

Man ska inte skratta åt människor, bara med dem. Men fnissa lite kanske är okej?

/Döden döden döden

Gråttricket

När ska jag få bli den där käcka tjejen? Hon som skriver Carpe Diem på väggen, bakar bullar i motljus och kanske till och med få tjockt fluffigt hår? Lite fnissig och samtidigt gråtig. Jättegråtig, så att jag får som jag vill på ett mysigt vis. Fast, nej, jag vill inte bli henne. Inte alls. Bara lite gladare.

Någon sa till mig i helgen; du borde bryta ihop mer, så att människor förstår, men det enda jag äger är mitt namn och min lilla värdighet. Jag kämpar dagligen för hålla näsan ovan vattenytan, så jag stretar emot, och i ärlighetens namn så tyar jag inte. Tänk om man släpper taget och inte kommer upp och ur det igen? 

För även om jag just nu befinner mig på en livsstig som inte, på något sätt, är skön att vandra på, så vill jag sitta där på stenen vid havet med ledsamheten. Bara vi två (och ni som läser här).

Jag kommer att tänka på en gammal klasskompis, en förfärligt trevlig och vettig person, som en gång sa att om hon och sambon inte kom överens och det blev jobbigt: 'Då är det bara att ta till 'gråttricket', Då får man alltid som man vill till slut'. Hon satte ord på det jag alltid anat, men inte vågat formulera. Den yttersta känslokorruptionen och the oldest trick in the book. Och jag är helt obegåvad och alldeles, på tok, för trött.  Jag måste understryka att jag tycker att gråt är viktigt och fint - men kanske vi skulle våga dela lite mer syskonlikt på den, för jämlikhetens skull? Lyssna på vad människor faktiskt säger och vad de egentligen gör,  på riktigt.

Så kommer Prince hit och hälsar på. Sista gången jag såg honom live var 1987 på Hovet: Sign Of The Times-tour. Jag blev intervjuad av utländsk tv och det enda jag kunde få ur mig (i blommig midjekort jacka, skjorta, ridbyxor och pumps*) var: He is not a PRINCE, he is the KING. Jepp, jag lyser starkast under press... Och det jag ville säga med den här lilla texten är att jag är förtvivlad och ledsen, men jag gör inte mitt tillstånd till en livsstil. Jag drömmer glada drömmar om paljettjackor och framtiden också.

Lilla bilen

Fred vänner, fred,

/Döden döden döden har tappat tråden och formen och är alldeles för trött för att skriva. Kaffedags.

*Älskar modeminnen! Tokiga modeminnen som etsat sig fast.

I hate to say I told you so

Hej torsdag och attans järnspikars att jag läste Patienten och prislappen del tre.

/Döden döden döden

Konstnärligt samarbete

Himmelsblått och vindar, lena som smält vaniljglass. Bara mjukt och friskt. Inget bit och riv, eller klet och slask. Ska vandra över fälten med solen i sidan.  Inte kommer svaren för det.

Gubben min med dottern

Puss i dur och moll,

/Döden döden döden

Tivolitumme

Ibland vill jag bara sätta mig på en sten vid havet och (stilla) gråta, men det kan ju komma någon, så jag struntar i det. Livet är, ibland, lika svårt som vackert.

Är ni med om min medelålderskris, sjukdomsinsikt och mina småbarnsföräldraår? Allt i en skön röra och  lite halvpublikt sådär. Uttråkad, nästintill död nynnar jag och samtidigt oförskämt lycklig. Nervsammanbrott inför att räkningarna ska betalas. Living on the edge-spännande. Nej, bara fruktansvärt. Jag lever i nuet. Jag älskar grått och lerigt men även solens strålar och snödroppsknopp. On repeat: Det ena behöver inte utesluta det andra, bara ekonomiskt. Jag kan och bör inte drömma om semester, men jag längtar efter alper och goda ostar. I natt drömde jag om Zlatan. Han behövde prata med någon.

Har tummat med Ros, Tivoli-tummat. Hade lovat mig själv konst, kaffe och komplexitet i vår, men det får bli i ett annat liv. Nu kaffe och internetbanken. 

Pip.

/Döden döden döden ligger minus

Bonjour

Puss,

/Döden döden döden samlar damm (vecka nio)

Skåne

Den lilla och havet.

Februari.

Kärlek!
/Döden döden döden samlar ihop sig

Döden och verkligheten.

Jag tycker att det här med bloggandet är rätt trevligt. Jag bestämmer själv takt och ton och ingen kan begära något underverk. It's only me.

Däremot är det svårt att hitta läget. När och vad och hur? När går jag för långt? Vad är intressant och hur ska man uttrycka sig utan att bli för gnällig, rabiat eller sorgsen till exempel? - Det bestämmer jag ju själv, det begriper jag, däremot uppstår en intressekonflikt någonstans inom mig.  Jag behöver mitt privata liv och samtidigt vill jag skrika i en megafon: HEJ! DETTA HÄNDER NU! EN VÄN TILL ER OCH JAG GÅR UNDER SNART! Till exempel. Sedan är det den andra sidan, nyanserna och komplexiteten ni vet,  - samt upprätthållandet av någon form av stil och känsla för vad som är lämpligt. Jag kan vara glad och knäckt samtidigt. Som att man inte väljer de allra fulaste fotografierna av sig själv till fotoalbumet och samtidigt vill berätta sanningen. Lite småknivigt.

Jag skulle vilja berätta i detalj vad som händer när man hamnar mellan stolarna. Berätta om klåparna som leker med mitt liv samtidigt som jag är helt beroende av dem. Jag skulle vilja berätta hur det kan bli när man blir uppsagd, i ett gäng, i samband med regeringsskifte och vad om kan hända då. Jag skulle vilja berätta hur det är att gå en utbildning vars syfte enbart är att tillskansa sig pengar hos ägaren och en av lärarna är direkt olämplig, men du inte kan göra någonting åt saken för då förlorar du din A-kassa, samtidigt som du får ta nya studielån under tiden. Jag skulle vilja berätta hur det känns när det ringer bemanningsföretag och erbjuder dig jobb som du inte längre klarar av (vi har 'pinpointat' dig till en fräsig tjänst på ett multinationellt företag med XXXXX i lön. Intresserad av att ses?). För nu ska jag få sjukdomsinsikt och lära känna mitt nya, svaga, dumma, trötta jag.  Och det kan vara lätt att känna sig positiv och byta livsstil, 'downshifta lite' om man har pengar. Tänk på det gullegrisar: Pengar. Wow, det är fina grejer man har dem, annars är man rätt körd. - Och snälla, orkar någon förklara för mina barn att de alltid kommer att vara fattigast i byn för att mamma träffade en skön kille på akuten, som inte tyckte att hon var värd att undersöka vidare - och att alla år av arbete inte gav ett smack. Kan någon vara så bussig (och TACK på förhand)?  

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden, vet att man inte ska skriva i affekt...

Grammisgalan: Kalle och jag.

Igår blev det Sveriges Mästerkock på tv. Vi blir alltid lika hungriga här hemma och sen frustrerade över att programmet tar slut så fort. Ge oss mer... Vi missade således Grammisgalan, som kan vara så fantastiskt glimrande och skoj - och till och med Kalle Moraeus var ju där. Så nu lite: Jag känner Lassie. För mina tankar vandrar hit och dit när det är Grammisgala på tapeten.  Jag gillar överlag folk som försöker och vågar fast blir nog sällan starstruck, men vad säger man när det händer?

Här bjussar jag på mina bästa starstruck-ögonblick:

1) Rudolf Nureyev - 'Ööåho, so råowligt' 

2) Neil Tennant  - Lägger min hand på hans axel och säger allvarligt: 'I LOVE you as an artist'... 

Och nu när jag ser på på mina ovan herrar och dem som jag blivit mest rosig om kinderna för, så förstår jag att mitt liv som groupie hade blivit tämligen värdelöst, men jag har skrutit lite i alla fall.

Håll i hatten!
/Döden döden döden 

Lunchdags

Testar mobilen idag. Spännande.
Nu kaffe.
/Döden döden döden gör stan

Livet livet livet

/Döden döden döden

TACK!

Jag hade tänkt börja dagen med kaffe, lite müsli och toppa med skryt. Att skryta är nog inte helt legio men kan kännas, handen på hjärtat, rätt gött ibland - fast man vet att det är FEL. Kanske kan man baka in det lite snyggt så att inte Jante kommer och slår en på nosen. Hårt. Eller så ignorerar man gängse sociala regler och bara brakar på? Inte alltid snyggt, men kul så länge det varar, skulle man kunna säga. Men, nej, jag pallar inte idag, men det kommer säkert någon annan gång. 

Idag läste jag del två av Maciej Zarembas artikel-serie patienten och prislappen i DN. Läs! Jag skickade ett mail och tackade. Jag brukar inte göra så, men jag ska bjuda mer på vänlighet och inte skämmas för det. 

Jag har länge tänkt skriva till Mikal Gilmore och tacka för att han skrev så naket ärligt, klokt och fint om sin dödsdömde mormonbror Gary i Shot In The Heart, som jag lånade av en vän från förr (så vet någon hur man når honom kan ni väl kontakta till mig?). Jag läste den tillsammans med Bödelns Sång av Norman Mailer som handlar om samme man ur ett annat känsloläge och språk. Rekommenderas båda två. Och hade det varit möjligt att tacka Herman Hesse för att han gav mig mina sista tonår en mening hade jag älskad att göra det, men tackar via bokgåvor till nya generationer istället. Som äldre förstår man inte. Inte jag i alla fall, men som ung: Oh, a-ha och jag är inte ensam mer! Det finns vissa fördelar med att vara ung, utöver en air av ungdomlig skönhet, trots allt. Så tack tack tack tack! Jag ska tacka lite mer och fler.

Sedan så hoppas jag att ni såg programmet Lönesänkarna / Dokument Inifrån på SVT. Om inte, titta här.
Egentligen borde alla svenskar titta på detta program en gång i veckan tills polletten trillat ned. Återigen: VI HÖR IHOP.

Puss!
/Döden döden döden

Kanonkulan

Yes, ibland blir det kanske för nära...? Men jag har lovat mig själv, och kanske även er på något sätt, att vara er svaga, smått värdelösa vän. Visa hur det är och kan vara. Jag tänker fortsätta kämpa för allas och min egen rätt att vara svag, orolig och kass, men även fånig, ytlig och glad. 

Fred och kärlek!
/Döden döden döden

Sob sister (om döden och sjukvården)

Jag har kämpat och slitit. Dragit mig fram i motvind och regn och tänkt: Fasiken, jag ska inte ge mig. Jag ska inte låta mig knäckas av livets tokerier. Jag är stark. Jag kan.

Kudden och kinderna blir blöta och kalla och det bara forsar. Hjärtat dunkar och skär. Is och glöd. Brännande lava sjuder i huvud, tinningar och bröst. Trött och så fruktansvärt ledsen. Vill hulka, skrika som ett barn. Men det blir tysta tårar i natt och gryning, för jag ligger vid en av mina kärleksgrisar. Liten rund, osar av kärlek och självklarhet. Så len och trind och så märkvärdigt fin, min lilla hjärtansknopp.   

Jag var så lycklig, jag skulle få rehabilitering efter snart fem år. Även jag skulle få ta del av den 'goda vården'. Fanns den även för en sådan som mig? Jo, jag skulle få åka på en liten rehabilitering och utvärdering; träffa specialister i lugnan ro och få hjälp att hitta min nya form. Kanske skulle jag kunna få chans att fungera på ett hållbart sätt? Vara en vettig mor med lite ork och kunna jobba en smula? Bidra och få vara med igen. Om än bara pyttelite. Kände mig lycklig och jag kände tillförsikt. Så läste jag om nedläggningen här och här.

Jag har haft ont på flera ställen som är lite märkliga och det känns samlat inte bra. Mitt PK-värde sjunker (det som reglerar det blodförtunnande, om än livräddande, råttgiftet till medicin jag tar) och jag är orolig. Orolig för min hälsa, men tyar inte ta kontakt med vården. Hånen och nonchalansen men framförallt det stora ointresset - och det är därför jag gråter (skriker och grimaserar) tyst om natten. För jag kommer inte att orka kämpa mer. Blir jag sjuk igen eller mer kommer jag inte orka. Hur stor, evig och för alltid, min kärlek till mina barn än är. Inte ens för dem orkar jag resa mig en gång till. Jag tyar inte mer och jag blir så fruktansvärt rädd. Vården skrämmer mig och det skrämmer mig att inte fler inom vården reagerar. Eller är det som en av mina läkarkontakter sa om sina kollegor: De vill jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket som möjligt, även om detta säkert kan appliceras på de flesta...?

 Jag är livrädd för utvecklingen och ibland har jag tänkt att detta drabbade bara mig, andra får säkert bättre mottagande och vård, men så lyckligt är det inte. Läs DN här (och gråt med mig) och inse att vi snart är förlorade om vi inte säger NEJ till detta svinn och elände. Läs även här om ni vill läsa om hur läkare i USA ser på sjukvård när vi är nära slutet: How Doctors Die. Också ett intressant perspektiv som även det talar för att marknad och vård inte bör hänga ihop, men även andra etiska frågor och om vård i livets slutskede (och då kommer jag ju osökt in på Lydiagården i Skåne som jag länkat till tidigare. Läs här till exempel).

Mitt enkla lilla svar som patient eller anhörig till svårt sjuk patient: Tala till mig som om jag vore din syster, fru, dotter eller mor. Inget annat är ok. Berätta vad just DU anser och REKOMMENDERAR eller gråt med mig. Låtsas inte all allt är bra - och kämpa. Kämpa med mig annars orkar jag inte mer.

Några länkar till: Nödrop från Ingmar Bergmanstan samt en liten välformulerad ledare om ansvar och lättja igår. Ni ska nog vara glada över att jag inte gått igång när det gäller skolan, arbetslinjen, bostadssituationen och... Och så lite Ilmar avslutningsvis.

Puss och trevlig ny vecka amigos!
/Döden döden döden gråter sällan, dricker kaffe och lyssnar på gubbarock idag.

DIY (och Kalle Moraeus)

"Sluta gnäll, gör något" läste jag på en fint broderat sak på stan. Funderar ständigt på det.

Fortfarande känns sommaren lite töntig. Jag trivs bra i mitt råa vinterlandskap (med en kopp kaffe och trött blick), men barnen ska få äta jordgubbar och jag inser att när det är På Spåret-final så går vi obarmhärtigt mot ljusare tider. Så jag ska gaska upp mig med lite sött och rött jag med.

Jo, jag vet inte hur det är med er, men jag tycker mig se Kalle Moraeus överallt. Är det en trend jag missat? Efter tio stycken på en dag (eller var det samme man?) så såg jag en Paul Weller look-alike och på något sätt kändes det lite festligare.

Trevlig helg alles,

/Döden döden döden behöver man inte ta på allvar jämt

Hjärta lust och smärta

Kärlek del 3

Det svåra är fasiken inte att skaffa ragg, även om det kan vara hiskeligt värdelöst och komplicerat. Det, ibland, tyngsta är ju själva relationen och vardagen. Jag måste säga att jag beundrar er som hängt ihop i evigheter. Wow och heja er! Samtidigt som jag inte tror på att hålla ihop bara för 'hållandetihopa' i sig. Feghet och lättja gör sig inte jättebra i kärlekslandet. Oavsett. 

Eller den här med mycket bas volym eller den här...

KÄMPA PUSS FRED!

/Döden döden döden firar med maränger 

Kärlek del 2

Ja, alla ni som klarat er genom livet utan krossat hjärta kan sluta läsa nu.

Vi andra kan konstatera att det är skönt att ha överlevt sina kärlekssmällar. Oh, denna känsla av att allt är förbi och ingen är finare, viktigare och bättre än X (får jag inte X, vill jag inte ha någon annan heller, eller klassikern: Jag kommer att leva ensam resten av mitt liiiiiv.). Dramatik och sorg i en tårdränkt, värkande sörja av övergivenhet och självupptagenhet. Ingen vacker syn, men troligtvis ett bra sätt att bli människa på. Att känna och ha känt. Och inse att det kommer regn efter solsken. Eller tvärtom. Jodå, jag har gått tysta steg med tårarna i regnet om natten i Ingmar Bergmanstan, rökt hundratals cigg under någon köksfläkt och gjort korkade grejer i största allmänhet.
 - Och jag ska tänka på att inte fnissa åt mina vackra människobarn när de kommer med brustna hjärtan och känslor av svek. Livet rullar på, men det gör ont ibland och det är lite fint - men inget att skratta åt. Däremot, om man ska vara käck: bra läge i livet att upptäcka eller skapa lite bra litteratur, musik, konst och film på tills värken gått över. Fast det behöver man ju inte prata så mycket om eller trycka ner i halsen på dem med ledset hjärta.

Och för prick fyra år sedan gick min första stora kärlek bort: Mormor.  Och jag fick hålla om henne när hon försvann. Döden tog henne till gammal kärlek och stoj hoppas jag.

Mormor på landet

/Döden döden döden

Döden

Mina tankar är så enkla, även om de kan vara svarta.
Att få barn innebär en ny rädsla för döden. Dö ifrån sina barn - eller, än värre, att ens barn ska dö. Men att dö utan att ha fått barn, om man längtat efter familj. Hur stor är lättnaden eller sorgen?
Man är alltid ensam i döden, men inte minnena. Och längtan efter livslänken. - Alla falska minnen, och sanna och viktiga och oviktiga. Kommer det, som alltid, att vara den som skriker högst som får rätt?  

Jag undrar så banalt. Jag undrar också om man kommer att reta sig på att man inte får reda på hur det ska gå för ungdomarna i Downton Abbey och nya upplagan av Sveriges Mästerkock? Eller blir man äntligen nobel, vis, godmodig och fri från sina begär och simpla vanor?

/Döden döden döden saknar svar

Vardagsrealism och kaffe

Barnen, de fina små. 

Mor och far så grå, så grå...

Hinner inte med de små, små liven. 

De som fnissar, bråkar, leker.  

Busar, sjunger, skriker. 

Hittar på.   

Lite kaffe, motion och en semla, så kanske formen återkommer? Skaffar man barn får man baske sig försöka vara vuxen, men ibland uteblir känslan av succé.  

/Döden döden döden kavlar upp koftärmarna 

Kärlek

Sen undrar jag lite över hur man blir vänstermänniska bara för att man är journalist eller, än värre, feminist? Jag förstår, i vanlig ordning, inte mycket, men passar på att slå ett slag för lite mer vänlighet i vardagen. Bara för att det är trevligare.

Nick Drake

Eder,
/Döden döden döden 

What Can I Do?

Jag har kommit att älska snö i år. Detta på ett helt nytt, mer intensivt och kärleksfullt vis. Kanske var det fluffet i Ingmar Bergmanstan i julas? Jag har saknat snön; den vita och tysta scenografin. Jag älskar också simningen (och kaffe och en hel drös med andra saker och människor), trots att tanterna kan verka lite skrämmande och själupptagna i sin egna härlighet. Finns mycket att glädjas åt.

Den söta doften av förväntan kommer i kvällningen. Bjökveds-brasor och mjuk jord. Vårtecken, klätt i vitt och lera. I Skånelandet.

/Döden döden döden, skrattar hela vägen till banken, hade jag lust att skriva, men så är det givetvis inte. Puss.

Idag, rått och grått.

Skönt att ha passerat summeringen av del ett: Akutskedet. Golgatavandringen som nydum och förälder kommer en annan dag. Existensen och oron. Dödens väntrum och det lilla livet.

/Döden döden döden

Summan

av summeringen. Ett misstag hade jag kunnat ta, men att försättas i livshotande läge flera gånger känns lite tveksamt. Inte ett dugg gemytligt och tryggt. Jag har däremot fått bra stöd från flera läkare och sjuksystrar, många av dem djupt upprörda, så jag har aldrig varit helt ensam -  och utan dem hade jag säkert blivit tossig. Men hörsamma vad ni läser och ser i media, personalens rop på hjälp, och inse att det är vår sjukvård som äts upp av ideologier och svettigt närigt pengabegär. Skydda och värna allas rätt till adekvat vård och vettiga löner till dem som arbetar och kämpar. Låt inte bemanningsföretag och riskkapitalbolag ta vår vård - och personalens trygghet och lönepengar. 

 Fortfarande, VI HÖR IHOP och samhällskostnaderna blir med största sannolikhet mycket högre om man ska lämna barn föräldralösa och människor permanent skadade för att spara pengar kortsiktigt och snabbt. 

Puss!

/Döden döden döden, mycket tacksam över att få vara

Kämpa kämpa (konsumentupplysning)

Oh, dagens första kopp kaffe... Ljuva morgonkänsla! Barn med far hostar och lägger pussel. Idag ska Ros, utan hosta, testa barnbalett. Fint ska det vara ibland.  

Vi försöker leva ekologiskt i möjligaste mån. Vi fallerar ständigt, men kämpar på. Jag såg en enkel liten lista från Naturskyddsföreningen om vardagsval för miljön och skämdes. Jag hade förträngt  min passion: Kaffet! Sicken flax (och la cucaracha) sen att det fanns ekologiskt fairtrade kaffe till moccabryggaren på butiken. Billigt och snällt, gött.

   

/Döden döden döden 

Näverhatt (snabbsummering)

Ja, då ska vi väl stänga butiken för den här gången då. Barnen badar och vädret ligger någonstans mellan hopp och förtvivlan. Känner mig positiv på ett balanserat vis. Ni galningar som  älskar LIIIVET var dag. Ni som lever i glädjestan. Vad går ni på egentligen? Förnekelse eller centralstimulerande?  Eller så är det bara min oförmåga att omfamna elände med ett lyckorus? Ja, jag ska fundera lite kring det där, glad känner jag mig i alla fall. Fredagsparty med gotter och så På Spåret. Mums och hurra.

Nu en partyhatt och helgmusik. Barnens favoritlåt och en snabbsummering av sjukvårdsrelaterat för min del nedan:

Vi listar lite snabbt:

1. Mödravårdscentralen, privat. Fel dos heparin (blodförtunnande), remitterade inte till specialistmödravården vilket ska ske. Hade inte heller möjlighet att ge kurserna inför förlossningen innan vecka 40. För många patienter.

2. BB, allmänna sjukhuset. Missade att kolla om jag skulle ta blodförtunnande i flera dagar i samband med och efter förlossningen, samt ignorerade svår buksmärta trots risk för att det fanns moderkaksrester. Fick akutopereras efter omkring 14 dagar (på grund av rikligt med moderkaksrester).

3. Akuten, allmänna sjukhuset. Blir hemskickad med svår huvudvärk (trots känd antitrombin III-brist, nyförlöst samt nyopererad).  När man berättar detta för läkare brukar de flesta reflexmässigt rygga tillbaka (sinustrombos är en så kallad differentialdiagnos vid snabbt uppkommen huvudvärk).

4. NIVA, allmänna sjukhuset. Efter timmar av operation i skallen för att avlägsna ovanligt stor blodpropp ger man mig blodförtjockande istället för -förtunnande. NIVA Lex Maria-anmäler.

Handlar det (spekulerar fritt och vilt) om pengabesparingar? Handlar det även om att jag är kvinna utan statusutbildning och inte är tillräckligt vacker? För  ni vet väl att man behandlar samma symptom olika på grund av olika yttre faktorer. Eller handlar det om att sjukvården faller samman? 

Kärlek,
/Döden döden döden

Drömhus

Jag var lite bittert avundsjuk på de vackra i vackert i ett tidigare inlägg. Här är utvalda godbitar från vårt slott. Håll i hatten, vänner!

40 kvadratmeter bård och struktur

Mojäng 

Pappershögar

Kontakt med verkligheten

Det kommer säkert att bli tjusigt här med och allt blir finare för ögat med Instagram. Tålamod och ett gott humör är allt som behövs - och saknas ibland.  

/Döden döden döden

När man är pigg i bollen

...är det lätt att glömma de dåliga dagarna. Att jag i höstas trodde, på allvar, att jag skulle dö. Att jag inte orkade dra benen efter mig och famlade mig fram. Långsamt och yrt: JAG MÅSTE BARA FÅ VILA LITE. Som om jag vore full, fast svagare. Tomt och gråsjavigt i huvudet. Att hjärtat slog och hoppade, att orden tröt och att jag inte klarade av att prata med mina barn efter korta arbetsdagar. Att jag fick vila måndag och fredag för att orka med tre dagars arbete och sen tya helg med familjen. Att jag var konstig, trött och svag nästan hela tiden. Ingen koll, ingen ork och så sorgen. Förstå hur svårt det är att inse var man hamnat. Skumt, obehaglig och omöjligt att förklara för sina barn. Jag har blivit en ny, ineffektiv version av mig själv. Spännande? Inte särskilt.

Jag fortsätter min offentliga  självsanering och terapi. Jag näckar inte helt, jag har ett rejält underställ på mig, så jag tror att jag pallar att bjuda på det här. Halvpension i alla fall.

Sjukvårdsrelaterat:

NIVA i Lund, vaknade i PANIK. Jag hade en träkloss i halsen. Armarna vevade - måste få luft och hjälp. Respiratorn pumpar. Fönster och skuggor, sladdar och dropp och maskiner överallt. Var är mitt barn? Var är min Ros? Min kärlek? Håret och de konstiga tankarna. Kan inte röra mig. Kan ingenting. En människomassa utan fog och reson. Blickarna. Blickarna från dem i familjen som var där. Tårar och hjärnan som tror sig vara frisk. Jag tänker på hur ska jag ligga för att inte skada mitt huvud och jag kan blinka med båda ögonen. Sensation på något sätt. Får amma. Får en maskin till och har världens största hårboll. Kan ingenting själv och så kommer läkarchefen "Jag förstår att du efter det du varit med om inte har något som helst förtroende för svensk sjukvård. Nu är det dessvärre som så att jag måste berätta att efter din operation så satte vi inte in rätt medicin. Du fick blodförtjockande, inte blodförtunnande. Men vi har Lex Maria-anmält detta, bara så att du vet".

Det enda jag känner är: Vad gött att det gick bra, att de upptäckte det och berättade för mig! Jag blev mest lättat och tacksam över att det inte knusslades. Ärlighet är inte så dumt och doktorn måste börja tala med sina patienter som människor, inte idioter. Blir inte arg, men kanske ledsen. Jag behöver bara veta vad som gäller. Okej? (Förlåt ni vänner, släktingar och bekanta som är läkare, men jag är fasligt trött på att det antingen raljeras över att patienter läst på för mycket på internet, alternativt inte har kunskap nog. Ni blir aldrig nöjda med oss. Vi kommer för att få hjälp och det är ert jobb att ge oss adekvat information och vettiga och bra vårdalternativ vid behov. Ni har bra lön för mödan. Säg oss det ni skulle säga era närmsta, så löser sig säkert en stor del av kommunikationsproblematiken. Låter väl rimligt?)

Fortsättning följer...

Natti natti!

/Döden döden döden

Matkultur!

Tar ni färjan mellan Helsingborg - Helsingør kan jag tipsa om att smørrebrøden kostar 10-12 kronor styck. Bara så att ni vet. Ovan bricka 97 kronor. Med dryck.

Avslutar med:

Hejhej
/Döden döden döden

Sjukvårdsmys (om ni orkar)

Mys del 1
Mys del 2

PUSS!
/Döden döden döden, som kämpar för att bli lite mer perky. Det går trögt.

Vården

andy warhol

Oj, jag hade skrivit om MÄNNISKORNA och PÄRLOR, så  lyckades jag slarva bort texterna. Inte jättemycket att sörja över. Sammanfattningsvis gjorde jag mig lustig över stockholmare som äter 'mållleees' och lyckan över att finna en liten, pyttepärla på franskt vis i Danmark. Att våld  och förtryck inte är okej, att jag diggar demokrati samt att man till och med på Trazan och Banarnes tid talade om miljön. Delat ansvar var nog slutklämmen.

...Jag ska börja skriva om uppvaknandet på NIVA. Jag tänker försöka fatta mig så kort och koncist jag bara kan. Kanske gör jag en lista, precis som de gjort på Vårdleaks, om alla tossigheterna jag mött i vårdmaskineriet. Summera eländet. För det är så nedrans lätt att det bara blir en klagosång - och den vill jag ju undvika. Och det här är så mycket större och eländigare än bara mitt eller ditt, och det är både jobbigt att beskriva och ta det till sig.

Letade efter Eric Erfors ledare och sökte på "akuten expressen" och det var inte roligt. Vi hör ihop, allesammans, vare sig vi vill det eller inte.

Er!

/Döden döden döden slinter

Kvinnorna

"När jag blir stor ska jag blir mamma eller doktor."
"- Nej, lilla hjärtat. Du kan bli mamma och doktor."  
(hemma hos oss igår)

Idag är jag för trött för att skriva, men jag kör på i alla fall. Det får bära eller brista.

Igår var det ett nyhetsinslag om att kvinnor inte skulle få bära jeans på en skola i Indien. Jag lyssnade inte jättenoga, men uppfattade att det handlade om att män inte skulle kunna klara av att bete sig som folk om de såg en modernt klädd kvinna. Oklart varför. Vi kom fram till, här hemma i lantissoffan, att det bästa vore kanske att förbjuda kvinnor helt? 

I Sverige ser det annorlunda ut. Läs här till exempel, eller titta på filmen nedan. Inte heller det förtrycket särskilt skönt och trivsamt. Nedan film talar för sig själv och den handlar om näthat riktat mot kvinnor i media. Jag kan, precis som med kapitalismen, inte förstå. Jag har inte förmåga att begripa var det där hatet kommer ifrån. Har de inga mammor, systrar, flickvänner, döttrar och så vidare? Jag förstår bara inte och kanske är jag för trött för att komma med en liten knorr (och nu nämnde jag inte läget i, säg Saudiarabien, eller senaste politikern i Åre som inte var så hemskt negativ till prostitution, eller hur det nu var, mer än pyttelite heller). Fräsigt, måste ändå vara dagens ord? 

Kärlek,

/Döden döden döden   

Männen

Här kommer några gamla ideal. Nu pussel och mat efter äppeldelning, lera och tvätt.

/Döden döden döden

Ny vecka. Hudnära.

andy warhol

Bart och rart. 

Medvetet. 

Räcker långt.

Kärlek,

/Döden döden döden (simmar vidare) 

Fredagsmys

Varför bloggar jag? Jag läser inga bloggar, förstår inte hur de fungerar och har en hel del fördomar kring fenomenet om jag ska vara ärlig. Snygga tjejer i vita linnen i vita hem med rika killar/föräldrar som berättar om sin sköna livsstil och shopping. Typ. Lite dansk design, slingor i håret och så fruktansvärt naturligt fräsch (och samtidigt bohemisk). Vem vill inte vara snygg, rik och lalla runt. Åka lite till New York, spa:a sig och så gosa i Asien med sina gulligt klädda barn som verkligen älskar all världens mat.

Tala om fördomsfull. Eller är det avundsjuka? Jo, så är det nog. Samtidigt som jag spyr på perfektionisthetsen och den konforma estetiken är jag er avundsjuka motståndare (med risigt hem, hår och trött blick)! Och jag vet och förstår att det finns en mängd bloggar som handlar om annat; viktigt och fint, dumt och skoj. Dessutom: Jag gillar också snygga kläder och tjusiga möbler. Det är inte det.

Jag bloggar bland annat för att jag hamnat i ett läge som jag inte, på något sätt, valt själv - och helt plötsligt saknar jag värde i samhällsapparaten. Igår var jag på möte med berörda myndigheter kring min situation. Det är ingen som vill mig direkt illa, men själva situationen är så fruktansvärt obehaglig att det är nästintill omöjligt att skriva om det på ett sakligt vis. Tonen och tilltalet. Jag vill inte sitta där, jag vill inte vara svag och kass och trött och jag hade ju gjort 'allt rätt'. Jag har jobbat, varit duktigt lönsam (verkligen) och lojal in stupidum. Även betalat skatt, fackförbund och A-kassa och samtidigt hände det. Det som inte får hända i dag i Sverige: Jag blev sjuk (eller rättare sagt fick en vårdskada på grund av slarv och brister i sjukvården) - och helt plötsligt får jag i princip inte använda samhällsapparaten. Jag, en parasit. Fast jag får extremt, om det är till någon tröst för er bidragshatare, lite i ersättning, trots alla år av arbete. Och efter snart fem år ska jag få hjälp till rehabilitering. Fem år. Känn på den och läckert värre, och samtidigt är jag så jublande glad och tacksam. Under fyra och ett halvt år hann jag få en allvarlig och livshotande stroke, föda två barn, jobba ett och ett halvt år, kämpa med att återvinna språk och melodi, gifta mig, skaffa hus, förlora tre släktingar och ja... Förlåt mig om jag är lite trött och det är därför jag bloggar. För att visa att jag är så jävla (förlåt förlåt förlåt) trött och jag tänker tjata mig till en värld där vi får vara trötta och misslyckade o c k s å! Jag tänker i alla fall försöka kämpa för det.

Trevlig helg, fred, kärlek och lite fredagsdisco!

/Döden döden döden

Speglingar

Detta var en ovanligt trött liten vecka. Blåser gör det också. Läskigt och friskt och dessutom skiner solen mellan molnen. Kaffet kallnar, pengarna sinar och simningen är intressant. Människor är fascinerande om än rätt så knepiga emellanåt, men jag tror att de flesta vill väl, på sitt egna lilla vis.  Krama bort det onda och le mot världen så föds ögonblick av skönhet?

Tanterna i simhallen gangar ihop sig, bråkar på 'den yngre med tuttar i blont', medan de ler rart mot trötta mig. Vi har så mycket fördomar, gott folk, och det är inte bra. Och även om det sker helt omedvetet, så försök förstå att saker (och människor) sällan är vad det ser ut att vara. Jag söker dagligen efter min kärna, men den är väldigt luddig, så hur ska någon annan kunna veta vem jag är.

Jag har inte läst Primo Levis böcker, men jag tänkte ta mig tid att göra det nu. Kontemplera över ondskan, men kanske främst dumheten, rädslan och det ofattbara. Som ändå är fattbart. Inte det som skedde i Auschwitz, men ondskan, dumheten och rädslan. Alla som mobbar, förtalar och gottar sig i andras sorg, för att känna sig lite bättre för en stund. Sanningen är kanske subjektiv, men inte moralen (och stilen skulle jag vilja säga), men man måste faktiskt försöka vara bussig. Våga vara sin egen och medmänniska. Våga tycka till och inte acceptera, säg egenmäktighet och förfall inom vård och omsorg. Senaste nytt och gos från Region Skåne här. 

"..The young man stepped into the hall of mirrors

Where he discovered a reflection of himself.."

(Kraftwerk)

Puss!
/Döden döden döden, utan glöden, som har varit på möte.