Döden och verkligheten.

Jag tycker att det här med bloggandet är rätt trevligt. Jag bestämmer själv takt och ton och ingen kan begära något underverk. It's only me.

Däremot är det svårt att hitta läget. När och vad och hur? När går jag för långt? Vad är intressant och hur ska man uttrycka sig utan att bli för gnällig, rabiat eller sorgsen till exempel? - Det bestämmer jag ju själv, det begriper jag, däremot uppstår en intressekonflikt någonstans inom mig.  Jag behöver mitt privata liv och samtidigt vill jag skrika i en megafon: HEJ! DETTA HÄNDER NU! EN VÄN TILL ER OCH JAG GÅR UNDER SNART! Till exempel. Sedan är det den andra sidan, nyanserna och komplexiteten ni vet,  - samt upprätthållandet av någon form av stil och känsla för vad som är lämpligt. Jag kan vara glad och knäckt samtidigt. Som att man inte väljer de allra fulaste fotografierna av sig själv till fotoalbumet och samtidigt vill berätta sanningen. Lite småknivigt.

Jag skulle vilja berätta i detalj vad som händer när man hamnar mellan stolarna. Berätta om klåparna som leker med mitt liv samtidigt som jag är helt beroende av dem. Jag skulle vilja berätta hur det kan bli när man blir uppsagd, i ett gäng, i samband med regeringsskifte och vad om kan hända då. Jag skulle vilja berätta hur det är att gå en utbildning vars syfte enbart är att tillskansa sig pengar hos ägaren och en av lärarna är direkt olämplig, men du inte kan göra någonting åt saken för då förlorar du din A-kassa, samtidigt som du får ta nya studielån under tiden. Jag skulle vilja berätta hur det känns när det ringer bemanningsföretag och erbjuder dig jobb som du inte längre klarar av (vi har 'pinpointat' dig till en fräsig tjänst på ett multinationellt företag med XXXXX i lön. Intresserad av att ses?). För nu ska jag få sjukdomsinsikt och lära känna mitt nya, svaga, dumma, trötta jag.  Och det kan vara lätt att känna sig positiv och byta livsstil, 'downshifta lite' om man har pengar. Tänk på det gullegrisar: Pengar. Wow, det är fina grejer man har dem, annars är man rätt körd. - Och snälla, orkar någon förklara för mina barn att de alltid kommer att vara fattigast i byn för att mamma träffade en skön kille på akuten, som inte tyckte att hon var värd att undersöka vidare - och att alla år av arbete inte gav ett smack. Kan någon vara så bussig (och TACK på förhand)?  

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden, vet att man inte ska skriva i affekt...