Döden

Mina tankar är så enkla, även om de kan vara svarta.
Att få barn innebär en ny rädsla för döden. Dö ifrån sina barn - eller, än värre, att ens barn ska dö. Men att dö utan att ha fått barn, om man längtat efter familj. Hur stor är lättnaden eller sorgen?
Man är alltid ensam i döden, men inte minnena. Och längtan efter livslänken. - Alla falska minnen, och sanna och viktiga och oviktiga. Kommer det, som alltid, att vara den som skriker högst som får rätt?  

Jag undrar så banalt. Jag undrar också om man kommer att reta sig på att man inte får reda på hur det ska gå för ungdomarna i Downton Abbey och nya upplagan av Sveriges Mästerkock? Eller blir man äntligen nobel, vis, godmodig och fri från sina begär och simpla vanor?

/Döden döden döden saknar svar