Fredagsmys

Varför bloggar jag? Jag läser inga bloggar, förstår inte hur de fungerar och har en hel del fördomar kring fenomenet om jag ska vara ärlig. Snygga tjejer i vita linnen i vita hem med rika killar/föräldrar som berättar om sin sköna livsstil och shopping. Typ. Lite dansk design, slingor i håret och så fruktansvärt naturligt fräsch (och samtidigt bohemisk). Vem vill inte vara snygg, rik och lalla runt. Åka lite till New York, spa:a sig och så gosa i Asien med sina gulligt klädda barn som verkligen älskar all världens mat.

Tala om fördomsfull. Eller är det avundsjuka? Jo, så är det nog. Samtidigt som jag spyr på perfektionisthetsen och den konforma estetiken är jag er avundsjuka motståndare (med risigt hem, hår och trött blick)! Och jag vet och förstår att det finns en mängd bloggar som handlar om annat; viktigt och fint, dumt och skoj. Dessutom: Jag gillar också snygga kläder och tjusiga möbler. Det är inte det.

Jag bloggar bland annat för att jag hamnat i ett läge som jag inte, på något sätt, valt själv - och helt plötsligt saknar jag värde i samhällsapparaten. Igår var jag på möte med berörda myndigheter kring min situation. Det är ingen som vill mig direkt illa, men själva situationen är så fruktansvärt obehaglig att det är nästintill omöjligt att skriva om det på ett sakligt vis. Tonen och tilltalet. Jag vill inte sitta där, jag vill inte vara svag och kass och trött och jag hade ju gjort 'allt rätt'. Jag har jobbat, varit duktigt lönsam (verkligen) och lojal in stupidum. Även betalat skatt, fackförbund och A-kassa och samtidigt hände det. Det som inte får hända i dag i Sverige: Jag blev sjuk (eller rättare sagt fick en vårdskada på grund av slarv och brister i sjukvården) - och helt plötsligt får jag i princip inte använda samhällsapparaten. Jag, en parasit. Fast jag får extremt, om det är till någon tröst för er bidragshatare, lite i ersättning, trots alla år av arbete. Och efter snart fem år ska jag få hjälp till rehabilitering. Fem år. Känn på den och läckert värre, och samtidigt är jag så jublande glad och tacksam. Under fyra och ett halvt år hann jag få en allvarlig och livshotande stroke, föda två barn, jobba ett och ett halvt år, kämpa med att återvinna språk och melodi, gifta mig, skaffa hus, förlora tre släktingar och ja... Förlåt mig om jag är lite trött och det är därför jag bloggar. För att visa att jag är så jävla (förlåt förlåt förlåt) trött och jag tänker tjata mig till en värld där vi får vara trötta och misslyckade o c k s å! Jag tänker i alla fall försöka kämpa för det.

Trevlig helg, fred, kärlek och lite fredagsdisco!

/Döden döden döden