torsdag 28 februari 2013

Gråttricket

När ska jag få bli den där käcka tjejen? Hon som skriver Carpe Diem på väggen, bakar bullar i motljus och kanske till och med få tjockt fluffigt hår? Lite fnissig och samtidigt gråtig. Jättegråtig, så att jag får som jag vill på ett mysigt vis. Fast, nej, jag vill inte bli henne. Inte alls. Bara lite gladare.


Någon sa till mig i helgen; du borde bryta ihop mer, så att människor förstår, men det enda jag äger är mitt namn och min lilla värdighet. Jag kämpar dagligen för hålla näsan ovan vattenytan, så jag stretar emot, och i ärlighetens namn så tyar jag inte. Tänk om man släpper taget och inte kommer upp och ur det igen? 
För även om jag just nu befinner mig på en livsstig som inte, på något sätt, är skön att vandra på, så vill jag sitta där på stenen vid havet med ledsamheten. Bara vi två (och ni som läser här).

Jag kommer att tänka på en gammal klasskompis, en förfärligt trevlig och vettig person, som en gång sa att om hon och sambon inte kom överens och det blev jobbigt: 'Då är det bara att ta till 'gråttricket', Då får man alltid som man vill till slut'. Hon satte ord på det jag alltid anat, men inte vågat formulera. Den yttersta känslokorruptionen och the oldest trick in the book. Och jag är helt obegåvad och alldeles, på tok, för trött.  Jag måste understryka att jag tycker att gråt är viktigt och fint - men kanske vi skulle våga dela lite mer syskonlikt på den, för jämlikhetens skull? Lyssna på vad människor faktiskt säger och vad de egentligen gör,  på riktigt.

Så kommer Prince hit och hälsar på. Sista gången jag såg honom live var 1987 på Hovet: Sign Of The Times-tour. Jag blev intervjuad av utländsk tv och det enda jag kunde få ur mig (i blommig midjekort jacka, skjorta, ridbyxor och pumps*) var: He is not a PRINCE, he is the KINGJepp, jag lyser starkast under press... Och det jag ville säga med den här lilla texten är att jag är förtvivlad och ledsen, men jag gör inte mitt tillstånd till en livsstil. Jag drömmer glada drömmar om paljettjackor och framtiden också.

Lilla bilen


Fred vänner, fred,

/Döden döden döden har tappat tråden och formen och är alldeles för trött för att skriva. Kaffedags.

*Älskar modeminnen! Tokiga modeminnen som etsat sig fast.

3 kommentarer:

  1. Oh darling, dödendödendöden, jag har så många tårar att hälften vore nog och skulle gärna dela med mig om det gick. Synd att världen inte lider brist på tårar, för då hade jag varit rik. Jag gråter så fort jag öppnar munnen; jag törs inte gå ut, eftersom jag gråter. Förbaskade gråt. Gråten förnedrar mig. För jag kan inte sluta och har ingen kontroll. Så fungerar jag, tyvärr. KRAM, T

    SvaraRadera
  2. Kära kära hvdvk/T... Så tungt. Sorg, tårar, depression, rörelse och skratt. Tårar är viktiga och bra, om i okej doser. Jag har problem med de manipulativa tårarna och dem som är satta i system. Jag önskar alla friska tårar; stora som små och helt könlöst. Man går sönder och slits av för många, det gör ont och är totalt utmattande. Jag vet. <3 Kramar från lervälling

    SvaraRadera