Kuckeliku

EN LITEN LÅT och EN TILL

Barnen frågade efter påskharen och vi kom överens om att hen är en hen.

Syskonkärlek och politik är också på agendan - och så ska jag berätta varför Mama är bättre än Vi föräldrar och att det handlar om spriten, själen och sanningen. Typ. 

Påskpussar!

/Döden döden döden som bara vill lägga sig på tvären och sova lite. 

Flickor: Arbetslinjen del 2 (DJ culture)

Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili och Susie.

Detalj från About a Girl av Karin Mamma Andersson 

Arbetslivsintroduktion:

När jag var ung ville jag blir DJ. Det var inte en värld som omfamnade flickor överdrivet på 80-talet. Jag kan berätta om hur skönt det var att gå till skivaffären, vi kan kalla den Näsan, och bli tvingad att sjunga för att få lyssna på skivor. Hyfsat trevlig förnedring. Men jag gjorde det och jag fick lyssna. Emellanåt vågade jag inte säga nej till köp. Har en Gino Vanelli-vinylskiva kvar som bevis på fenomenet.

Frågade en DJ om råd en gång, och hans enda svar var: 'Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili & Susie'. Helgjutet och bra tips. Nej, du det stämmer inte riktigt.

Så kom det sig att jag fick möjlighet att spela skivor på Studentradion i Ingmar Bergmanstan (tack till dem de berör: Ecke och Murran till exempel), för eoner sedan. Våga, våga, våga och våga vara kass och lite cool - och bara spela bra musik (mycket fokus på dans-, jazz- och tvärflöjtsmusik just då...). Sen, att jag lät som någon från kulturredaktionen och mådde fysiskt illa av nervositet under sändningarna, det är en annan femma. Men jag gjorde det och jag hade en idé om att jag skulle bana vägen för fler.

I retrospekt ser jag att jag fick en massa kul jobb. Jag tänker inte gå in på alla knasigheter som yrkeslivet bjudit på, det blir bara för mycket. Jag är ändå bara en mesig människa. Jag är blond och dålig på att tala med hela handen (kommunicera). Exempelvis: Jag drog in fasligt mycket pengar, i omsättning och vinst, under många år på mitt gamla jobb. Jag tjänade minst av samtliga kollegor på samma nivå och var givetvis den enda kvinnan där - och det fanns självklart en mängd eleganta förklaringar till löneskillnaderna, men ändå. Jag är också övertygad om att min gamla chef aldrig förstod att jag jobbade för honom och företaget och att det inte var av en slump pengarna kom in på kontot. Vi talade nog olika språk. Jag lämnar däremot det nu, och det var säkert inte illa ment, men konstaterar att kampen för ett rättvist samhälle inte bara gäller en front, person eller företeelse utan på de flesta plan.

Jag funderar också mycket kring hur vi ska uppfostra våra döttrar. Ska jag göra det lätt för dem? Säga åt dem att plugga och vara fina flickor, eller låta dem våga vara dom de är? Jag vet inte, men jag vet att livet blir enklare 'om man gör som man ska', men inte mer intressant eller mindre viktigt.

Studier visar på att jämlikhet lönar sig, men näringslivet, uppfattar jag, är ointresserat av verklig utveckling och hållbarhet. Pontus Schultz kämpade för jämlikhet i näringslivet och det borde fler tänka på. Inte bara kön, etnicitet eller ålder, utan även skillnader i bakgrund och utbildning skapar mångfald. Tycker jag.

LÄS:

Vibeke Specht (Orättvisan del 1)
Katrine Kielos (Orättvisan del 2 Sharp as a knife)
Sjuk ekonomi (Hand i hand: Hälsa och ekonomi)

Och all denna svada på grund av att Jasenko svarade Jonas i DN igår.  Som det kan bli - och någon bra DJ blev jag inte heller.

HEJ HEJ (HEMSKT MYCKET HEJ) har jag velat skriva länge, men är tveksam till om det är lämpligt.

Puss!

/Döden döden döden hejar på alla som vill

Skärtorsdagsmusik (lika som bär?)

Slice me nice är inte så pjåkig heller

/Döden döden döden bidar sin tid

Gryningen kom med ett dån

Del av A Mermaid av John William Waterhouse 1900

En fin sång om det ena och det andra (kärlek vänner, kärlek) från Nordpolen.

/Döden döden döden återkommer ju (dessvärre) alltid

Piggelin

I vanlig ordning.

Bara en liten tanke: Kan man inte vara trött, ledsen och förtryckt och samtidigt tacksam och begåvad? Måste man vara, eller göras till, ett offer, för att man säger att det får vara nog: Att det här, det känns inte rätt och bra för mig. Tänkte på den här artikeln. Fin på sitt sätt, men tror ni inte att vi ska börja med lite hederlig humanism först? Läs om utbildning, orättvisa och rasism* här om du känner dig osäker på vad jag menar. 

Fred,

/Döden döden döden sätter på en kanna till.

* Ja, vad hände med tystnadsplikten egentligen?

Dagens finkopp

Musik till kaffet?

/Döden döden döden som ska träffa en vuxen kompis ikväll. Det ni!

Tema gult

Trött (det är sant!), så jag återkommer vid ett senare tillfälle.  Jag ska berätta mer om hur det var att komma hem med en baby och hjärnskada.  Om livet var en musikal så skulle den ha låtit ungefär så här då.

Vi behöver prata om döden, livet och med varandra lite mer. Lovar.

Puss! Kärlek!

/Döden döden döden

Precis som vi då?

Idag åt vi lunch på stan. Jag fick besöka ett ställe jag borde besökt för längesen. Det var gott och fullt av folk: Äldre som fortfarande vill vara coola, och så asgarvade vi och konstaterade rått 'precis som vi då'. Man vill så gärna vara med och kvar. Hålla ungdomen i hand med ett lätt knyck, men så haltar vi tillbaka till verkligheten som också är fin. På sitt sätt. 

Helgen, den lilla, och barnen de mjuka. Ibland undrar jag hur det känns att vara så älskad? Förstår de hur mjuka och älskade de är, de små?

Fred och kärlek och chips med dippa i kväll då?

/Döden döden döden


 

Döden, samtiden och dumheten (arbetslinjen)

Jag är så upprörd och samtidigt alldeles för trött och ledsen. Orkar jag bry mig? Orkar du göra det? Ska vi peppa varandra, eller bara vila och ta en kaffeklunk till?  Idag ska jag läsa tidningen och gråta en skvätt. Det vänder vad det lider.

/Döden döden döden återkommer (peppar peppar)

Vårkänslor

Så det här med vädret. Snön är vacker i Instagram i alla fall. Förra veckan plockade barnen vintergäck och snödroppar, idag blir det säkert pulka. Så jag bjussar på både ris och knopp idag. Nyanserna, vänner. Nyanserna. 

Trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött lite nött och så trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött... idag, men det vänder säkert.

Puss (och heja heja)!

/Döden döden döden

Träd, grenar och snö.

Mars i Skåne

Jo, så måste vi nog prata lite mer om döden. Att köpa nya byxor till exempel. Behöver man det om man vet att man kan dö när som helst?  Jag vet att det låter drastiskt, men så funderar jag. Ska jag verkligen? Måste jag? Alternativt: Klart jag ska, jag kan ju dö i morgon. Det är förvirrade tankar. Halvsvarta och inte alltid praktiska. Eller superpraktiska? Men de finns, och nu luftade jag dem med er. Knäppa små tankar.

För trött. Er,
/Döden döden döden gillar svart

Konsten att vara konstnär

Sedan har vi döden och spriten, eller Jason Molina, konstnärslönen och orättvisan. Jag återkommer i ärendet, för detta är viktigt mina vänner: Vad vi väljer att tro på och försöker att förstå (själen själen själen).

/Döden döden döden sover för lätt

Överblivet

Leftovers av Karin Mamma Andersson

Jag ska skriva om kvinnlig gemenskap någon dag. Att jag saknar kompetensen, koden och viljan, men inte vänner. Det är gruppen och dynamiken som är mysteriet jag inte kan lösa, och förstår. Det stora obehaget.

Jag är i alla fall ärlig med mitt uppsåt och mina tillkortakommanden. Jag vill lära känna mig själv, men även dig, antar jag.  

/Döden döden döden slår till hyfsat jämlikt

Helgpyssel, egentligen.

Sitter och väntar på snön. Blåsten blåser på (dunder och brak). Helgen var lugn, skönt trist och lite vissen. Nu tar det ett tag att komma igen. Igen.

Tydligen kan man, om man är politiker, säga saker som att 'Oppositionen har tyvärr ingen lösning heller'. Intressant och ett oerhört tydligt ansvarstagande från regionstyrelsen. Ja, vad säger hon, Pia Kinhult, egentligen? Och vad säger Sydsvenskan? Jag är, i vanlig ordning, för dum för att begripa hur det hela hänger ihop? Det behövs alltså inte mer pengar, bara effektiviseras? När kan vi börja tala öppet om ett passivt dödande i jakten på den billigaste vården? Lean har verkligen visat sig vara ett framgångskoncept. Jag undrar också vad vår statsminister sa om Reva i Agenda. Egentligen? 

Estetik för de små och moral för de grå.  Kämpa kämpa.

Puss!

/Döden döden döden 

Lördagsgodis och handklapp

För dem av er som tycker om att dansa och vet hur en slipsten ska dras.

Jazz hands up (och fred),
/Döden döden döden

Malmös allmänna sjukhus. Mars 2013

Barnhjärtan

Dagens läsning, med hjärta och smärta.

Läs här om BIVA. Gå in och skriv under om du vill säga ifrån och rädda några liv.

 ... och så ett brev till Beatrice Ask.

/Döden döden döden

Eyes wide open

Vänner, dagens tips:

Intellektuella (och kapitalister) talar och har tänkt till om makt och demokrati. Läs pengar. Orka titta på den här filmen. Satsa 86 minuter av ditt liv. Gör det och känn pyttehoppet bakom ilskan. 

Guldmusik?

Häromdagen sa min man att jag tänker som en klassisk kapitalist. Jag vill skapa, producera och jag vill äga. Jag vill tjäna och bygga vidare och sedan lämna över. Tänka långsiktigt och investera. Om jag hade haft pengar och ork det vill säga. Det är drömmen. Sedan finns det ytterligare en bieffekt av pengar och det är trygghet. Den är skönast av allt för en orolig själ med småbarn.

Idag är jag för vissen för att skriva. Hjärnan bor i snor men jag har en tanke och en idé att följa och beskriva - samt några allmänt hållna frågor. De kommer någon dag. Det är bara så synd att de som inte tänker och tycker som mig inte kan förklara hur de resonerar. Jag skulle så innerligt och gärna vilja förstå den destruktiva ideologins kärna. Begripa hur man kan tycka att det är okej med låtsaspengar, en ohållbar bostadspolitik, låglönejobb, sjukvård, skola och omsorg som faller samman (med pengarna direkt till Caymanöarna utan att passera gå) och en förstörd miljö. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, som de säger i filmen. Och varför det är okej, och hur de motiverar, att du och jag ska betala för de allra rikaste individernas, företagens och bankernas misstag? Jag förstår bara inte? Snälla, snälla, snälla kan någon förklara för mig. Jag vill verkligen förstå varför man anser att ansvaret bara ska ligga på den allra minsta lilla människan? Min intellektuella förmåga är kanske för grund, men mina ögon är öppna, hjärtat slår och jag tror på någon sorts generell godhet. Eller vad det nu är. Att vi är ett lag med individer.

Så jag börjar här, på Dödens lilla blogg att ta mer ansvar. Jag säger ifrån och vad jag tycker. Fortsätter betala min skatt, uppfostra mina barn efter bästa förmåga, gillar vänlighet i vardagen och vågar lite mer än förr. Vågar tro på oss. Tillsammans.

Puss!
/Döden döden döden och guldbyxorna

Till Dig: Küss mich wach

/Döden döden döden

Skånelandet och post-rocken

Konstnär okänd

Okänd konstnär. 

Halva söderfasaden utspridd på gården. Gammalt hus och lite blåst, men taket är stiligt.

Idag är jag så trött att jag inte förmår skriva. Det är då det blir en lång och knölig text förmodar jag? Det blir så om man ska leka vanlig en helg. En fredagseftermiddag på badet med en ovanligt söt och gullig liten blomma med lätt förkylning och sen tar det mig flera dagar att komma igen.

Jag kan inte fokusera, hitta någon som helst takt, form, rytm eller känsla. Kommatecken? Punkt? Frågetecken? Det är tomt och trött. Inte ens ett svagt eko.

Min fine, käre lillebror undrade 'Hur mår du egentligen?' efter att ha läst Döden döden döden en dag. Sanningen är att jag mår som jag mår, men jag orkar inte prata om det hela tiden. Orkar inte och vill inte göra mina tillkortakommanden till en livsstil, verka gnällig och störd. Samtidigt så blir det lätt fel om mina nära inte vet eller får möjlighet att förstå. Att människor, nära som kära, och säkert myndigheter med, tror att jag är mycket bättre än jag är, alternativt sämre. Hur hittar jag balansen och förklarar verkligheten?

Jag är ibland på min egen topp. Mår finfint och fungerar som en lite trögare och konstigare version av mitt tidigare jag. Jag kan stå ut, även om det är frustrerande, att till exempel vara i en samtalssituation och veta att här skulle jag sagt något förr, men nu är jag blank i bollen. Jag kan bjussa på att verka lite småblåst och förvirrad. Mitt IQ ligger på ett bra nivå (vilket i och för sig är skrämmande i sig). Det är när jag blir trött som livet brakar samman. Ska förklara lite enkelt hur det varit och är med hjärnskadetrötthet. Utom de uppenbara problemen med koordination, motorik, tankeslöhet, kort arbetsminne och andra kognitiva fräsigheter -  samt ljudkänslighet, oförmåga att sortera intryck, planera och så vidare (...) så är det den stora svagheten som knäcker. Kroppen kan vara stark och ändå kan jag bara inte lyfta mitt barn. Det är ungefär som att ha en tung influensa. Tänk er att ha haft influensa i snart fem år. Varje dag.  Något utmattande och isolerande, nätt sagt, även om man faktiskt vänjer sig. 

Jag är alltså svag, fattig, trött och yr men vill också vara med att leka någon gång ibland. Ungefär så.

Puss och heja nya veckan!
/Döden döden döden, minst hundra år idag

Hemma...

Cézanne

Hemma. Ammade. Ammade hela nätterna och förstod ingenting mer än att jag måste finnas för min dotter.   Min vackra lilla Ros. Jag skulle upp och vara frisk, det var mitt fokus. Ensammast i världen och alla dessa bortvända blickar och människor. Min man i sitt tillstånd, och jag i mitt, och ingen hjälp. Ingen kontaktperson. Ingen information. Ingen professionell människa som kunde säga till mig och oss att jag kanske borde få sova och vila - återhämta hjärnan lite? Ingen. Bara tystnaden och flackande blickar.  Ingen barnvakt i Skåne och en mor utan motorik, ork, planeringsförmåga och med panikångest: Jag kan helt uppenbart dö när som helst (jag var 'helt frisk', ammade och sen vaknade jag upp i en respirator i Lund några veckor senare). Den insikten är sjukt obehaglig. Innan hade jag vetat, nu förstod jag. Att döden är på riktigt. Jag kunde inte göra 'Imse vimse spindel' med fingrarna, sjunga eller läsa enklaste barnboksrim, så att ni får bilden klar för er. Jag kunde inte lägga ner henne på ett säkert sätt i vagnen ensam. Ja, livet är inte alltid vackert. Men som jag älskade och älskar. 

Kanske Zarembas artikelserie ändå ger än förklaring till varför jag lämnades åt mitt öde och vargarna? Men det gör det inte mer acceptabelt för den sakens skull. Läs gärna på DN.se vad läkare säger om artikelserien, minst lika sorgligt det (och heja er som vågar).

Kärlek!
Döden döden döden

Firar ytans lov idag!

Jag ville passa på att vara sjukt ytlig idag. Att fira internationella kvinnodagen kan man göra på fler sätt. Genom att bara vara människa och mänsklig till exempel.  Det borde vara allas dag varje dag. 

Så idag har jag en bekännelse, mitt rödgröna hjärta till trots: Jag är en liten snobb, men alldeles för fattig för det. Jag erkänner och jag är nog född sådan. Fråga hippiesarna jag växte upp med om ni inte tror mig. De är ytliga på sitt vis. Det får bli 99-kronors jeans från H&M och loppisklänningar i polyester, men jag kan väl få drömma lite och krama rosa en blåsig vårdag som denna? 

Kanske är allt Magnus, Brasse och Evas fel eller förtjänst? Jag tyckte att de var så himla fina och det tycker jag fortfarande. Ja, Eva: Hjälp så stilig du var - och ni med, Magnus och Brasse. Tack för att ni fanns, som modeförebilder för mig. 

  

Trevlig helg!
/Döden döden döden drömmer om enkel flärd, men är lyckligt lottad ändå

Revolution

MUDA: De sju slöserierna

Mean Lean Skräpmaskin

Har nu läst sista delen i serien om "Den olönsamma patienten" i DN. Det finns massor, eller inget att säga. Önskar att jag inget visste eller förstod. Att jag saknade empati, egen erfarenhet och läsförmåga. Då skulle jag kunna lalla omkring i livet: Leka med min smartphone, lyssna på Spotify och uppdatera lite statusar på fejjan och känna mig rätt nöjd med det, men det är jag inte.   

Jag hade tänkt läsa på mer om Lean, men det får bli en annan dag. Såg däremot en liten kort sammanfattning om 'De sju slöserierna' som ni kan se nedan, och jag känner nästan för att (hån)skratta åt femklövern i regionen (som i princip enbart jobbar mot principerna de ska följa), men det är inte fint, så jag försöker hålla stilen och tar en klunk kaffe istället. Gott, gott kaffe.

De sju slöserierna (muda) som Shigeo Shingo identifierade vid sina studier av Toyota Production System:

• Överproduktion - tillverka mer eller tidigare än vad som behövs. Det värsta av slöserierna, eftersom det orsakar flera andra
• Väntan - på att någonting ska hända
• Lager - att lagra mer än vad som är nödvändigt
• Rörelse - onödiga rörelser när medarbetarna utför sina jobb
• Omarbete - reparationer och omarbete som inte tillför något värde för kund
• Överarbete - att göra mer arbete än vad kunden kräver
• Transporter - onödiga transporter

Hur följer man Leanmodellen genom att stänga eller flytta på avdelningar och vårdinrättningar så att människor får åka flera mil för att komma till en läkare/mottagning numera? Att man inte gör korrekta bedömningar?  Inte tar de prover man bör och felbehandlar, så att man får omarbeta/operera och göra om hela tiden, samt att man får vänta onödigt länge på behandlingar och provsvar? Om man alls får någon behandling, det vill säga? Och så vidare...

Så, en summering och fråga från en obildad, hjärnskadad människomänniska: Om man ska följa en princip eller teori, som denna bilfabriks-arbetsmodell, till exempel, hur tänker man då, om man inte ens har delarna klara för sig? Man skulle väl inte kunna göra en bra och fungerande Toyota, utan konstruktörer och rätt maskindelar, och tro att bara för att man har en fabrik (och ja-sägare, eller rädda vikarier, omkring sig så) kommer det att komma bra bilar ur den?  

Det kanske allra viktigaste, det vill säga att vi är människor med olika behov, sjukdomar, svårighetsgrader samt historik går inte heller att bortse från håller säkert de flesta med om. Dessutom, väl värt att tjata om, är att vi är med och betalar för detta, och igen ansvarig tar något ansvar. Är det frihet under ansvar, är min stilla, pyttelilla fråga?

Uppgiven och utmattad,

/Döden döden döden

Lite franskt disko, någon?

Vinden viner, solen skiner och livet är som det är. Mjukt och hårt och lite småtrist ibland.

Konstaterar att jag älskar alla väder.
Att man blir snöigare med åren,
med eller utan sidenpyjamas,
eller för små läder-kläder.

Bisou!

/Döden döden döden älskar nonsens och samlar krafterna

Fade into you

En kväll

Beatrice Mask

Från Nöjesguiden

Puss er,
/Döden döden döden

I väntans tider, del 2

Jag satt med luren limmad vid min sida igår, eftersom jag väntade på viktiga läkarsamtal. En av dem  ringde klockan 19:40, berättade telefonsvararen. Den andra inte alls. Då, efter en hel dag och kvälls väntan lade jag en liten gulleknopp. Så nu sitter jag och väntar på ett samtal för att boka en ny telefontid med samma läkare, och man kommer garanterat inte att kunna ge besked om när han kommer att ringa - om säg två veckor. Helt uppenbart är att jag måste ta med mobilen in barnen sovrum också. Dumma dumma mig.

Läser en journal, och jag gissar att journalerna idag är så fulla av fel att man inom vårdapparaten inte längre reagerar, alternativt hittar på diagnoser för att tillskansa sig medel till verksamheten? Felet är så horribelt och jag vet, man ska inte skriva i affekt, men ska jag godta det min husläkare skrivit? Ett fel som smugit sig in, och inte nämns varken förr eller senare, bara på ett litet ställe. Ett litet skräckfel.

Jag har ingen förtroende för sjukvården längre, så kära älskade Gud, gör mig bara frisk, pigg och stark igen.   Jag vill vara med. Trots att jag känner denna stora uppgivenhet så kan jag ändå inte ge upp och acceptera detta totala förfall. Fem års studier och några års betald praktik ger inte dig rätt att vara kass i din yrkesutövning, kära doktor -  Och för mina vackra, underbara barn, för dig och mig och för oss ska jag slåss tills jag stupar. För våra rättigheter. Den här felaktiga diagnosen skulle kunna bidra till min död om jag blev allvarligt sjuk idag. Det är inte okej.

Jag ville skriva om sol och bad, snö och gos och gammalt och nytt. Eller om en god ost och bok och ett trevligt soundtrack? Kan inte sjukvården bara skärpa till sig så att jag kan få ha lite skoj och skriva om något annat? Snälla. Här ett litet, pyttelitet friskhetstecken i tidningen i dag i alla fall.

Dags för sol, 

även för Döden döden döden, som är mer mångfacetterad än man kan tro

En sockerbit på fat

En sång om kaffe 

Så kan jag ju passa på att nämna, när vi ändå pratar vården, att barnsjuksköterskorna i Lund inte fick behålla sina löner. De skulle sänkas. Så nu mister vi spetskompetens inom barnhjärtan och akut barnsjukvård i Sverige och Skåne. De sa nämligen upp sig. Samtidigt som Region Skåne har fyra olika vd:ar inom området marknadsföring, event och turism med feta fallskärmar utifall att de skulle få sparken. Till exempel. Superfriskt, och en eloge för den stora skickligheten att prioritera i regionen. Jag gillar turism och festligheter helskarpt. Det är inte det, det är det andra.

Lilian:  ”Jag fick en kopp te nu på kvällen och den serverades i en riktig porslinsmuggpå en bricka med en servett
och en sockerbit vid sidan om. Det kändes fint.” 
(sydsvenskan idag om sjuka sjuksköterskor)

(Vi tittar på Gengångare på SVTPLAY (titta!) och igår såg jag hur en sköterska baddade ett sår och den enda jag tänkte var att så skulle det aldrig se ut i Sverige. Här baddas inga sår.)   

FRED!

/Döden döden döden

I väntans tider

Två olika läkare ska ringa mig idag på mobilen. De kan, under inga omständigheter, lämna ungefärlig tid. 'Det kan vara tidigt, mitt på dagen eller efter kontorstid. Ha mobilen laddad och med dig hela tiden.'

andy warhol

Jag vill lägga eländet bakom mig, men jag har börjat den här processen; analysen och summeringen, så jag får stå mitt kast.

... På NIVA. Ett gäng sjuksköterskor står vid min sjuksäng och det är i slutet av vårmånaden. En av dem, med stjärnor i blick, säger att Dr Mc Charmy (Mr Vain), ringt. - Han var sååååå ledsen och han hade aldriiiig kunnat ana att det skulle gå så hääär illa... Jag frågade dem bara hur det hade gått med strejken - om de hade vunnit? Osäker på deras svar.

Lite ny datortomografi och sedan vidare till Neurologen i min hemstad. Ett av världens största stroke-centrum, eller är det ett av Europas? Minns inte. Smutsigt, otrevlig och overkligt. Alla dessa flackande blickar och icke-svar. 'Per definition har du haft en stroke, men inte egentligen' då jag frågade om mitt huvud. Jag letade svar, identifikation och förklaringar, men nej, där var det tomt.

Rummet, jag var bara där ett par dagar, låg i korridorens ände, så jag och anhöriga fick fråga om provtagningar och mediciner. Oj, vi glömde visst dig...igen. Dagligdags. En dag kom en sköterska in, för jag hade fått klåda kring plastplupparna på mitt bröst (för ekg) och hon: - Va! Har du fått ligga med dessa på i flera dagar!? Har ingen hjälpt dig med detta? Nej, ingen hjälpte mig på ett enda sätt eller vis. Några dagar, fem eller sex kanske, senare skrevs jag ut med sjukskrivning någon månad och en nyfödd på armen. Tryggt och bra och så sorgligt att man vill falla itu. Eller bli heligt förbannad. Jag blir så illa berörd när jag tänker på vården och bemötandet där att jag måste sluta skriva, men en tanke jag burit med mig sedan jag var där är: HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT GLÖMMA GE PATIENTER, SOM LEGAT FÖR DÖDEN, MEDICIN (SAMT INFORMATION OCH OMSORG)? Hur resonerar man? Hur vill man bedriva sjukvård i Sverige idag? Är vi bara diagnoskoder, kostnader eller intäkter?
Enda skälet till att jag stått ut och håller ihop är att detta bara hände mig, men nu verkar inte det stämma. Slarvet satt i system. Vanvård, inte sjukvård. Finns det inte en enda intelligent människa inom sjukvården som kan klura ut det här, eller är det bara mammon? Mammon och lättja?

Eder,
Döden döden döden

Interaktionen

Så, en liten fantastisk helg. Återfår färg och föräldraskap, men trött så orden tryter. Ska simma och tänka.    
En sak som slår mig är att jag kan, om jag är hyfsat utvilad, skriva här, men inte mer eller annat. Mail och personliga svar är så mycket tyngre. Oftast helt omöjliga. Det är samspelet som nöter och tär. Den fina lilla mänskliga kontakten. Så jag vilar och tänker och tar en klunk svalnat kaffe.

Hej.
/Döden döden döden

Vårljus över Skåneland

Hemvägen i eftermiddagsljus.

Trevlig helg, gull!

/Döden döden döden firar i lera