Flickor: Arbetslinjen del 2 (DJ culture)

Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili och Susie.

Detalj från About a Girl av Karin Mamma Andersson 

Arbetslivsintroduktion:

När jag var ung ville jag blir DJ. Det var inte en värld som omfamnade flickor överdrivet på 80-talet. Jag kan berätta om hur skönt det var att gå till skivaffären, vi kan kalla den Näsan, och bli tvingad att sjunga för att få lyssna på skivor. Hyfsat trevlig förnedring. Men jag gjorde det och jag fick lyssna. Emellanåt vågade jag inte säga nej till köp. Har en Gino Vanelli-vinylskiva kvar som bevis på fenomenet.

Frågade en DJ om råd en gång, och hans enda svar var: 'Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili & Susie'. Helgjutet och bra tips. Nej, du det stämmer inte riktigt.

Så kom det sig att jag fick möjlighet att spela skivor på Studentradion i Ingmar Bergmanstan (tack till dem de berör: Ecke och Murran till exempel), för eoner sedan. Våga, våga, våga och våga vara kass och lite cool - och bara spela bra musik (mycket fokus på dans-, jazz- och tvärflöjtsmusik just då...). Sen, att jag lät som någon från kulturredaktionen och mådde fysiskt illa av nervositet under sändningarna, det är en annan femma. Men jag gjorde det och jag hade en idé om att jag skulle bana vägen för fler.

I retrospekt ser jag att jag fick en massa kul jobb. Jag tänker inte gå in på alla knasigheter som yrkeslivet bjudit på, det blir bara för mycket. Jag är ändå bara en mesig människa. Jag är blond och dålig på att tala med hela handen (kommunicera). Exempelvis: Jag drog in fasligt mycket pengar, i omsättning och vinst, under många år på mitt gamla jobb. Jag tjänade minst av samtliga kollegor på samma nivå och var givetvis den enda kvinnan där - och det fanns självklart en mängd eleganta förklaringar till löneskillnaderna, men ändå. Jag är också övertygad om att min gamla chef aldrig förstod att jag jobbade för honom och företaget och att det inte var av en slump pengarna kom in på kontot. Vi talade nog olika språk. Jag lämnar däremot det nu, och det var säkert inte illa ment, men konstaterar att kampen för ett rättvist samhälle inte bara gäller en front, person eller företeelse utan på de flesta plan.

Jag funderar också mycket kring hur vi ska uppfostra våra döttrar. Ska jag göra det lätt för dem? Säga åt dem att plugga och vara fina flickor, eller låta dem våga vara dom de är? Jag vet inte, men jag vet att livet blir enklare 'om man gör som man ska', men inte mer intressant eller mindre viktigt.

Studier visar på att jämlikhet lönar sig, men näringslivet, uppfattar jag, är ointresserat av verklig utveckling och hållbarhet. Pontus Schultz kämpade för jämlikhet i näringslivet och det borde fler tänka på. Inte bara kön, etnicitet eller ålder, utan även skillnader i bakgrund och utbildning skapar mångfald. Tycker jag.

LÄS:

Vibeke Specht (Orättvisan del 1)
Katrine Kielos (Orättvisan del 2 Sharp as a knife)
Sjuk ekonomi (Hand i hand: Hälsa och ekonomi)

Och all denna svada på grund av att Jasenko svarade Jonas i DN igår.  Som det kan bli - och någon bra DJ blev jag inte heller.

HEJ HEJ (HEMSKT MYCKET HEJ) har jag velat skriva länge, men är tveksam till om det är lämpligt.

Puss!

/Döden döden döden hejar på alla som vill