Hemma...

Cézanne

Hemma. Ammade. Ammade hela nätterna och förstod ingenting mer än att jag måste finnas för min dotter.   Min vackra lilla Ros. Jag skulle upp och vara frisk, det var mitt fokus. Ensammast i världen och alla dessa bortvända blickar och människor. Min man i sitt tillstånd, och jag i mitt, och ingen hjälp. Ingen kontaktperson. Ingen information. Ingen professionell människa som kunde säga till mig och oss att jag kanske borde få sova och vila - återhämta hjärnan lite? Ingen. Bara tystnaden och flackande blickar.  Ingen barnvakt i Skåne och en mor utan motorik, ork, planeringsförmåga och med panikångest: Jag kan helt uppenbart dö när som helst (jag var 'helt frisk', ammade och sen vaknade jag upp i en respirator i Lund några veckor senare). Den insikten är sjukt obehaglig. Innan hade jag vetat, nu förstod jag. Att döden är på riktigt. Jag kunde inte göra 'Imse vimse spindel' med fingrarna, sjunga eller läsa enklaste barnboksrim, så att ni får bilden klar för er. Jag kunde inte lägga ner henne på ett säkert sätt i vagnen ensam. Ja, livet är inte alltid vackert. Men som jag älskade och älskar. 

Kanske Zarembas artikelserie ändå ger än förklaring till varför jag lämnades åt mitt öde och vargarna? Men det gör det inte mer acceptabelt för den sakens skull. Läs gärna på DN.se vad läkare säger om artikelserien, minst lika sorgligt det (och heja er som vågar).

Kärlek!
Döden döden döden