Jag kan inte sätta mig på några höga hästar och säga mig ha sanningen. Jag har ingen aning om någonting egentligen, men jag vet att livet inte alltid är vad det ser ut att vara. Jag tror att vi lever med livslögnerna för att klara av dagarna (ibland). Konsekvenserna av sanningen känner vi inte till, däremot vår faktiska tillvaro. Det okända är inte alltid lätt eller rätt, och kan te sig fasligt läskigt och framförallt tungt och arbetsamt. Jag säger inte heller att man måste reflektera över sig själv och sin samtid hela tiden, men att en gnutta ifrågasättande aldrig kan skada - och torde leda till viss självkännedom i slutänden?
 |
| Från The Children of Theatre Street |
Det jag främst värjer mig mot är att så många är rädda för att säga sanningen. Att sanningen måste vara så privat. Att bara kändisar får ha cancer, psykiska problem, knarka och slåss, men om vår granne, kollega eller annat löst folk har det svårt, så blir det så fasansfullt äckligt och obehagligt. Varför kan vi inte vara snälla mot alla? Förstående och empatiska, ni vet. Blir det för nära, eller vad är problemet?
Som att sörja någon man aldrig känt. Måste man vara rik, snygg och begåvad för att förtjäna sympati?
Det är antagligen därför Mama kan skriva om
Kleerup och andra, medan den vanliga människan bär sitt tunga ok själv. Vi Föräldrar skriver om så vanliga föräldrar att jag inte tror att de finns. Jag kan i alla fall inte identifiera mig med dem. Det känns däremot befriande med någon, säg
Kleerup igen, som säger rätt ut att de behöver hjälp och stöd i sin familjesituation än med grannfrun som låtsas att allt är bra.
Samtidigt vet jag att ytan kan vara det enda skydd vi har.
Dagens topp tre:
1) Livet är inte alltid vad det ser ut att vara
2) Det okända är läskigt (kämpa kämpa)
3) MAN SKA VARA SNÄLL mot alla själar.
Hej!
/Döden döden döden söker vidare
