Det blev aldrig så, del två.

Allt går i vågor. Det kan vara dagar som handlar om barnen, andra om miljön, dödens lilla viskning i örat, eller en sång från förr. Vissa saker och debatter bör dock aldrig stanna av, eller glömmas bort: Som att patientsäkerheten måste komma först inom all vård och att vi har ett gemensamt ansvar för våra unga.  

Lyssnade äntligen klart på radiodokumentären Den fastspända flickan*. Det är fasansfulla minuter av mitt liv och år av hennes. År som bara går. Liv som spills och 'det blev aldrig så' på repeat. Makten över våra liv som bara består, hos människor som varken behöver vara speciellt kloka eller goda. Vi är bara människor, hur smärtsamt det än kan vara att erkänna det - och maktens språk går bara åt ett håll. Vi kan inte längre gömma oss bakom idén att alla vill oss väl och att samtliga vet vad de pysslar med. Eller att den som far illa bara har sig själv att skylla. Vi måste hjälpas åt. Okej?

Debatten efter Zarembas artikelserie fortsätter. Några välrenommerade läkare säger till och håller med på DN Debatt samt ytterligare en professor i SvD. Roger Molin, nationell vårdvalssamordnare på Socialdepartementet svarar - och håller givetvis inte med. Vi reflekterade också, med viss sorg, att Barnmorskeupproret är fint och viktigt, men att säga i TV-soffan att det inte känns patientsäkert räcker inte. Säg att det inte är patientsäkert istället. Bara en liten notering och för tydlighetens skull. 

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

* Länk till radiodokumentären samt artikel om sjukvårds-personal som fortsätter missbruka sitt förtroende och uppdrag.