Miget och självet.

Jag kommer undan det mesta. Jag behöver inte kunna skriva rätt och snyggt, och jag har ingen mer än mig själv och mina närmsta att ta hänsyn till. Krasst sett. Jag har en hjärnskada och ingen arbetsgivare som ger mig mat eller tak över huvudet. Jag är således känslo- och tankemässigt, om än inte ekonomiskt eller ur ett trygghetsperspektiv, fri. Fri att skriva och tycka precis som jag vill. Vem skulle hacka på en som blivit sjuk, genom sjukvården dessutom? Ett guldläge att spy ur sig åsikter och bilder helt klart. Sedan är jag för trött och det tär, men jag tror ändå att det är vettigt och klokt att kämpa lite - och kanske lär jag mig något på vägen.

Jag har tänkt fortsätta skriva om hela baletten. Om hur sjuk och dålig jag var, och fortfarande är. För att ni ska få en chans till inblick och kunskap kring hur vården fungerar, alternativt havererar, hur socialförsäkringen verkligen fungerar - eller inte, och så vidare. En helt vanlig människa ibland er, lite tröttare och sjukare bara. Det kommer en fortsättning, men det är tungt och jag behöver läka.

Jag vill också vara med i samhället, även om jag egentligen inte har tillträde, så jag delar min tid och mina ord med er så här så länge. Hoppas att det är ok.

Puss!

/Döden döden döden (och något mjukt till kaffet)