Prioriteringar

Bara en väska

Såg fine Gidlund på SVT. Hade missat hans blogg tills för en tid sedan, men han har så rätt: Det är terapi och ett bra sätt att kommunicera med sina nära och avlägsna (och sig själv). Han har ett språk och en sjukdom som vissa saknar och andra delar. Blicken och känslan är dock alltid ens egen. Jag läser inga bloggar, min livstid är för kort och min hjärna för långsam, men ibland dyker något upp.

Jag är rädd för döden. Jag avskyr den som pesten, men Döden bara fortsätter att finnas. Barnets känsla av att det kommer att lösa sig, det-kommer-ett-piller-eller-vad-som-helst-och-tar-bort-döden-lagom-tills-jag-blivit-vuxen tynar bort med åren. Jag vill inte tro på döden, men vissa dagar när jag erfar lycka och ljus så känner jag; det är okej att dö nu, jag har levt ett bra liv, gjort en massa skoj och fått två vackra fantastiska barn - och så nej - jag vill inte lämna dem. Inte än. Snälla, ge mig några år till. Så enkelt och banalt, så litet och oändligt.

För en tid sedan skulle jag handla på Emporia, detta gigantiska köpcentrum i vår närhet, och passerade en snygg väska. Den var verkligt stilig men så tänkte jag att det är ingen idé att jag tittar på den. Den kommer jag aldrig att ha råd att köpa - och så slog det mig att jag kanske aldrig någonsin mer kommer att kunna köpa mig något riktigt fint, MEN att det inte gör mig något heller. Kanske låter det sorgligt, eventuellt befriande eller ytligt, hur man nu väljer att tolka sakernas tillstånd, men jag börjar acceptera dem. Hellre ett födelsedagskalas och en studsmatta till dottern än nya strumpor till mor och far och grus till gården, till exempel. Betala räkningarna och dricka vatten, det är okej. Däremot önskar jag att människor slutade säga att det är okej för mina barn, att de inte tar skada av att vi har det kärvt. Att just våra barn skulle ha färre, mindre behov och drömmar än era och andras. Säg hellre, fasiken vad trist, men aldrig att just våra barn inte behöver ledigt, åka på semester, kläder, nöjen eller föräldrar med ork. Bara en tanke efter ord av välmening som gör ont. Säg bara: Fasikens. När det gäller de  okompenserade barnhemsbarnen: Ryt till!

Puss,

Döden döden döden (tröttast i byn?)