Persona non grata

Den knappa tiden och om konsten att lyssna

Från Ingmar Bergmans Persona. Foto: Sven Nykvist

Jag kastar mig över bloggen nu. Det blir nog en hafsig och lång text. Så lite tid, men så är jag ingen skribent heller, så det är helt utan press. Lyxigt värre. Jag vet inte hur långt mitt liv kommer att bli, men jag vill få något sagt. Skrika i min egen megafon då och då.

Vår tid nu

Tvåtredjedelssamhället. Elitsamhället? Det kapitalistiska samhället, som enligt en släkting till mig är fascism exklusive våldsglorifieringen. Kanske stämmer det. Det stämmer i alla fall att friheten är så stor att ingen behöver ta något som helst ansvar. Ever. Utom vi småttingar då. Vi som kommit i kläm av olika skäl och våra anhöriga som inte (längre) har någon talan; de små, de gamla och de sjuka. Och vad hände med vänstern? Jag sitter vid sidan om och tittar på, och undrar om kommunistskräcken är så stor att ingen vågar säga att solidaritet, rättvisa och respekt är något som alla faktiskt ska ha och få och att det gemensamma är viktigare än det individuella. Faktiskt. Torde vara på alla politikers agenda oavsett färg, men så är det inte om man lyssnar noga. - Och många vill faktiskt betala skatt, för ett friskare samhälle. Annars skulle jag vilja påstå att man inte tror på samhället - och min nästa fråga blir, vad tror man på då? Egentligen? Jag har heller aldrig sett så många småföretag gått i putten som nu, men även privatpersoner och familjer. Så, nej, jag går inte på den lätte; att man vill småföretagarnas väl. Eller folkets. Jag tror att man vill att den stor del av befolkningen ska gå på knäna och ta jobbet, till vilken låg lön som helst.  Med mössan i hand.

Från Ingmar Bergmans Persona. Foto: Sven Nykvist

Sex (timmars arbetsdag)?

Så allas vår tid. Tydligen så har svenskarnas sexlust gått ner hyfsat drastiskt sedan nittiotalet, och låt mig då få säga som jag tror att det är: Att en stor del av dem som jobbar, jobbar alldeles för mycket och de andra, utan jobb hamnat alldeles för snett och efter. Att vara i ekonomisk stress, olycklig, sjuk, orolig för äldre/yngre anhörig, eller sönderarbetad är inte ett bra incitament för erotik och kärlek. Har aldrig varit och kommer troligtvis inte att bli det heller. Det finns säkert någon avspänd lirare som tänder på living on the edge-stilen, men ingen jag känner i all fall (vad jag vet). Man blir inte heller en bra förälder eller vuxenstöd om man hela tiden måste kämpa för att hålla näsan ovan vattenytan. Trampatrampatrampa vatten. Så ge de utsatta unga, kanske främst i de arbetslöshetshärjade förorterna, ett gott sammanhang att växa upp i. Vad hände med samhället där alla skulle med och arbetslinjen, egentligen? När tiden är för knapp, eller resurserna för knappa?

Så Ken och Andres om bränderna (lite perspektiv, kunskap och nyans är aldrig fel).

Från Ingmar Bergmans Persona. Foto: Sven Nykvist

För sjuk för att få lov att bli frisk 

När jag skulle arbetsträna efter barn två, som kom helt av sig själv (jag ska berätta mer om henne sen, vårat andra lilla mirakel av gos och mänsklighet), så ammade jag fortfarande. Jag längtade så oerhört efter en normalisering; att komma igång, träffa människor och känna mig nyttig och behövd. Ett sammanhang, utöver mjölk och sena nätter: kärlek och oro.  (Vi delade föräldraledigheten, och det här är något som jag också vill återkomma till. Verkligen. Och verkligheten; ekonomin och den stora tröttheten. Men jämställdhetsbonus är inget som en som är sjuk och redan drabbat ekonomiskt, och så vidare, får ta del av. Bara så att ni vet. Som sjuk eller skadad är din nit och iver intet värt.) 

Jag skulle kunna berätta om den fina arbetsplatsen. De söta kunderna, det roliga jobbet och allt det där, men det finns tid för det en annan gång hoppas jag. Det jag ville prata om idag är när man så gärna vill blir frisk, rehabiliterad och med igen, och förvägras den möjligheten för att myndigheterna säger så. Att man ska jobba så mycket och gå på så många myndighetsmöten att man inte får möjlighet, TID till varken riktigt arbete, återhämtning eller friskvård. Överhuvudtaget. Att man med myndigheternas goda minne förvägras möjligheten att bli friskare (och att arbeta). Istället ska man bli sämre och sämre och sämre för att arbetslinjen säger så. Det är så fruktansvärt korkat - och konstigt. Eller är det bara den nya tiden? Mössan i hand och utförsäkringstiderna, ni vet.

Nu sitter vi med ett samhälle där sjuka inte får eller kan bli friska, där arbetslösheten växer, skolan mal på i motvind, och vi ska alla likförbannat knådas och täljas ihop till likadana klumpar genom halvbra högskoleutbildningar och semi-kass lön, utan att någonsin tänka en egen fri tanke. Alla är inte lämpade för samma saker, däremot är vi alla ytterst lämpade för kärleksfulla liv, hederlig respekt och lite gött då och då.

Tiden, det enda vi har. Puss!

/Döden döden döden är mycket glad.
I motvind och regn.
Kaffekoppen fortfarande varm.

Kommande: LÖPARRUMPAN och HAVET och...