Under och bar

Amanda Ooms, en av dessa människor som vågar mer <3.
Del av foto av: Sam Taylor-Wood

Det svåra med att dela med sig är att det inte alltid känns så skönt och gott. Att man kan stå där naken och ensam, utan något kvar.

Jag gillar diskretion, att inte fläka ut mig till höger och vänster, vara privat, i lämplig mängd; varken skryta, eller basunera ut min sorg till vem som helst. Men så bjuder jag ändå på vår familjs ekonomiska och känslomässiga tragedi, i realtid och allt. Trots att jag mår illa av det, för jag tror att det behövs. Också. Någonstans inbillar jag mig att även min röst hörs. Om än svagt och osäkert. Jag vet att det finns större tänkare, brightare ljus i klassen, och både journalister, politiker och annat löst folk som skriver, agerar och tänker kring samma saker som jag gör, och säkert bättre, men de flesta, även om många är frilansare med stor otrygghet etcetera, sitter ändå hyfsat tryggt i båten. De sitter inte livrädda att hamna på gatan på grund av sjukvården och allmänna besparingar till förmån för skattesänkningar.

Så jag fortsätter mitt gastande och att tjata

om min vårdskada, och livet som följde och försöker förklara hur det är politik, med kaffe till. Konsekvenserna på riktigt. Vi kan tala om 'det lilla'; mina kognitiva bekymmer, fysiska besvär, mitt bortsopade yrkesliv och sorgen över att inte kunna ge mina barn det som de flesta andra barn (som vi känner) kan få: tid, ork, koll, lek och bus, spontanitet och kraft då och då exempelvis, och pengar till festliga aktiviteter någon gång. Eller 'det stora':  Vad är moraliskt riktigt? Hur ska vi satsa på barnen, samhället och framtiden? Det börjar hetta till lite nu, nämligen.

Jag är däremot, hur knasigt det än må låta, lycklig. Jag känner mig lyckligt lottad. Jag lever, jag rör på mig och även om mitt sociala och ekonomiska liv är på minus, så lever vi så gott vi bara kan. Och jag har inte slutat hoppas än. Det känns overkligt att jag aldrig någonsin kommer att kunna få mitt SGI* på grund av studier, men någon gång i framtiden kanske någon visionär skolvänlig politiker kommer att ändra på detta systemfel? Så var medveten om att du INTE ska studera om du vill vara trygg och om du blir svårt sjuk eller skadad kommer ingen att hjälpa dig. Ingen. Sjukvården har inget ansvar, varken för korrekt diagnostisering eller patientsäkerhet om jag tolkar Regionstyrelsens agerande och uttalanden. I alla fall inte i politisk mening, för personalens strävanden och larm ignorerar man fullt ut, och även patienternas trygghet.  Sjukvården har inte heller något som helst ansvar för din rehabilitering (även att det till och med, som i mitt fall, är sjukvården som ställt till med skadan). Samhällsekonomiskt nyttig och ansvarigt?

Så jag fortsätter att tjata...

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

* SGI: Sjukpenninggrundande inkomst, baserad på tidigare arbetsliv/inkomst. All skatt, alla sociala avgifter och allt det jag och mina arbetsgivare betalat in räknades alltså inte då jag fick min patientskada. På grund av att jag valde att studera för att göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden - och jo, jag fick jobberbjudanden direkt och i samband med utbildningen, men det räknas alltså inte heller. Varken iver, nit, studier eller arbetsliv. Arbetslinjen i ett nötskal, vänner. Och konsekvenserna av vårdslarvet PÅ RIKTIGT. Repetition: Om du studerar är du alltså per definition arbetslös och kommer inte att kunna får ditt SGI (hur mycket du än har jobbat och betalat skatt och försäkringar under hela ditt yrkesliv) om du blir sjuk (som förälder får du dock det). Så, allvarligt talat: Studera inte om du vill vara det minsta trygg. Tänk om du blir påkörd...  Ett bra tryggt samhälle som uppmuntrar till utveckling och framsteg?