Medelålderskris eller inte. Jag längtar bort. Jag drömmer om flygplansmat när jag ser flygplansspåren korsas mot den blå himlen, och känner suget i magen. Rädslan och förväntningarna. En häftig känsla; glad nervositet. Är jag barnslig? - Titta, en broschyr och...! Till och med taxfreen som inte längre kan locka med taxfree är spännande. Känner ren och skär längtan och avund när jag blickar uppåt. Jag vill bort och ut och jag vill kunna bestämma själv. Styra över mitt öde lite grann. Inte sitta i knät på någon som bevisligen inte bryr sig. Någon som ska dela ut en pytteliten allmosa mot att jag inte lämnar landet och är ständigt anträffbar. Jag vill återfå min frihet och min ork. Faktum är att jag inte har någon som helst kontroll över min ekonomiska situation och jag vet inte om jag någonsin mer kommer att kunna åka någonstans och det känns lite tungt. Försöker lyxa till det med hemester och de fina barnen sjunger med.
Lär känna mig själv. Inser att jag alltid älskat flärd. Att det varit min drivkraft*. Jag är ingen nobel arbetsmyra, och det var inte av konstnärlighet jag blev besatt av Ingmar Bergman eller balett som barn. Det handlade om ytan, musiken och samspelet, men mest av allt krusidullerna. Jag har alltid älskat krusidullerna, och när jag tittar på bilder från Rivieran, från Paris, från haven och länder och stränder långt borta känner jag att jag måste besinna mig lite. Vara tacksam över allt jag har. Men om jag inte tillåts drömma mer. Vem är jag då?
Kaffe och sol,
/Döden döden döden drömmer också
* Ja, jag ville ha pengar tidigt och jag sjöng den här medan jag torkade bord, diskade, hackade sallad och stekte hamburgare från 12 års ålder: På Dax, vid Wessels, utanför Ingmar Bergmanstan för 19 kronor i timmen inkl. ob. Fattiglapp i rikemansmiljö. Alltid en spännande kombination.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar