Medelålderns diskreta charm

Borde kanske skriva om varför jag alltid börjar längta till Paris alternativt vill börja gråta när jag lyssnar på Daft Punk. Värken i vemodet. Vet inte hur det är med er, men jag tror att det handlar om åldrandet och den vaga medelåldern. Den sitter där den sitter; skaver försiktigt och är samtidigt lite för mjuk och bekväm. Längtan återstår.

Här helgmusik och föredömlig klädsel, till vardags som till fest.

Fred vänner och så en bok att läsa, för jag har i alla fall undrat.

Puss!

/Döden döden döden

Sjukdomsinsikt del 2

Lära för livet

Den här sommaren läste jag äntligen Björn af Kleens bok 'Jorden De Ärvde' och den var verkligen tråkig. Hans Sommar-program, när det nu var, var underbart, och jag tycker liksom om honom; det han står för, hur han skriver och så har han ju alltid så trevliga kläder på sig. Jag kände först, faaan, jag orkar inte bry mig mig om de här människorna, alla med likartade namn och livsföring. De får leva hur de vill och behålla sina uråldriga, korkade lagar och bekymmer, men så inser jag att det är dom här människorna som faktiskt styr mycket av Sveriges och även EU:s jordbrukslagar (bland annat). Att det är de som lever på bidrag, styr vårt land, vissa industrier och så vidare. Och att detta, oavsett regering ogenerat bara fortsätter. Det är inte Björns fel att det är så ointressanta människor han skriver om. Men det är vårat ansvar som medborgare att slå vakt om våra intressen: våra jobb, vår natur, våra skolor, vår sjukvård, överklassens bidragsberoende och så vidare. Vår framtid helt enkelt. Vem ska ha vad? Jag ser hellre att sjukvården fungerar än att staten går in och betalar för redan välbeställda i olika sammanhang. Så det är en viktig bok och jag knyter väl nu ihop påsen med lite Lundsberg och om den svaga självinsikten.

Lundsberg på facebook

En bra bloggsammanfattning (om självinsikt, språk och offermentalitet) 

Skolinspektionens beslut
Maria Abrahamsson 

... så när Ebba Wallmén och Maria med flera hävdar att det är klasshat och Jantelagen som stänger Lundsberg, vill jag hävda att det är precis tvärtom. Man måste inte bliva vid sin läst och man bör försöka reflektera över sitt sammanhang ibland. Ta lite ansvar.  Avslutar med Jan Gradvall som skrev om detta, och nu manar jag härmed till fredagsmys och lite unison kampvilja. För det ena behöver inte utesluta det andra. Okej?

Ursäkta röran och alla länkar. Det blir nog ordning på torpet vad det lider.

Kärlek!

/Döden döden döden älskar rutiner hett och innerligt.

(Pssst, har ni tänkt på alla alla verkar ha någon släng av bokstavskombination i brittiska underhuset?  Det sprätter och sprattlar värre i deras kroppar än i hungriga, understimulerade treåringars? Festligt.) 

Sjukdomsinsikt del 1

Jag har letat efter svar och efter en mening och ibland glimmar det till. Jag inser att jag aldrig kommer att bli nöjd samtidigt som jag kan vara fullständigt lycklig i nuet. Också och ibland. Det ena behöver inte utesluta det andra (repetera, vänner).  

Francis Bacon, del av In Memory Of George Dyer

Såg precis Arga doktorn efter sms från en vän och illamåendet vill inte släppa. Har hulkat i omgångar. Kanske mest för att jag minns hur ledsen min familj var: Skräck, rädsla och så oron i de flackande blickarna. Osäkerheten, respiratorn, rullstolen och alla obesvarade frågor. Arga doktorns flicka är jag och tvärtom. Vi och alla andra. Sjukvården lika stum, otillgänglig och otillräcklig. Samma sjukdom (sinustrombos), felbehandlingar/diagnoser och icke-rehabilitering. Detta är vardagspolitik. Det är bara så obegripligt hemskt så att jag tror att vi värjer oss, orkar inte ta in, och hoppas in stupidum, att det bara var en slump: En tillfällighet och olycka i arbetet. För det är svårt att acceptera att det ser ut så här. Dimensionerna är många och så svindlande. Ansvarsfrågan obesvarad.

(Måste bara få berätta lite snabbt om när jag var på vårdcentralen och träffade en ny läkare* som precis läst min journal, och bad mig berätta om händelseförloppet. Han sa: "kvinnor och huvudvärk, det är helt omöjligt för en läkare att förstå att det skulle kunna vara något allvarligt i sådana fall".)

Jag ondgjorde mig i somras över bristen på förståelse/empati. Sa något i stil med att det hade varit lättare att få förståelse över mina begränsningar om jag haft synligare symptom. Då svarade min lillebror J att jag nog ändå skulle vara tacksam över att slippa den stigmatisering som synligheten innebär. Jag tro att han har rätt. Samma vecka, och det var uppe i Ingmar Bergmanstan, träffade jag en gammal klasskamrat från grundskolan. Utöver att det var skoj att ses och alltid är lika intressant med minnesbildernas olikheter (hans bild var god och min en känsla av misär), så är det jag minns allra mest när han sa: 'Gud har varit god mot dig' och jag tänkte: Ja, vännen, du har ingen aning... Jag vet att han menade väl. 

Puss!

/Döden döden döden som fortfarande inte köpt sig en glitterjacka. Ajabaja. 

  * Lyckligtvis träffade jag och familjen på flertalet läkare som alla reagerade mycket starkt på det som skett. Även flera som har velat anmäla. Så trots allt har vi inte varit helt ensamma i detta. Men att slösa bort människoliv för att man inte orkar med rehabiliteringskostnaderna är ingen annat är tragiskt. Och vardagspolitik.

Ge järnet.

Semestern tog mig. Uppförsbacken är tung men jag håller mig stående. Blickarna och huvudet, en droppe kaffe och järn rätt in i armen. Sanningen, och om när en blind leder en döv. Det finns mycket att fundera kring. Glada färger, snälla tankar och den allmänna oron. Man är ändå en lyckans ost.

Straight Up?

Spaltar upp, underlättar dagen lite.

1. Rehabilitering: Kommer.

2. Järnet: Se ovan.

3. Pengarna och friheten: Den känner vi väl redan till.

4. Vänskap: Manligt.

5. Räkningarna: Check.

6. Kärleken.

7. Drömmarna!
8. Rörelserna och jeansen.
9. Kotterierna och korruptionen: Måste ta tag i det där.
10. Duktiga flickor. Skulle vi kunna vara lite gosiga tillsammans istället?

Inte en redig tanke so far. Återkommer vänner.

Puss
/Döden döden döden

Tystnadskultur

Det har varit tyst. Det blev för mycket och isoleringen inte bara medial; även fysiskt, tekniskt och mentalt har den legat som ett ludd över verkligheten. Isoleringen tar inte slut, men tid för återhämtning kommer. Livet måste redas ut, mögel tvättas bort och kanske hinner jag se en nyhetssändning, eller ha ett samtal någon dag?  Jag letar efter en mening och en jacka i guld. 

Kotterier, den generella korruptionen och livets komplexitet fortsätter ju. Jag störs, och längtar efter kraften att säga till. Skriva en rad om analysen och läget ur mitt (enkla) perspektiv: Om alla dessa livslögner; förnekelser och fria tolkningar med fotofilter till. Liv som inte blir levda och makten och hela härligheten. Och avundas dem med förmågan att blunda och känna självförhärligandets trögflytande, feta pansar. Ja, det vore något det. Att gå i mental barndom, eller att aldrig växa upp? 

Kampen fortsätter, och jag tänker inte sluta drömma om paljetter och social rättvisa; Miljön och människors allmänna trygghet. Men orken. Orkar vi?

Puss!

/Döden döden döden känner både glädje och sorg. Det kallas visst livet.

Hemester 2013

Ibland tänker jag att jag borde skriva om pinan med sommaren. Beskriva pressen och tröttheten, men faktum är att även om jag är trött så att jag tror att jag ska dö (på fläcken, stundom), så har vi det fint. Svart kaffe och friska barn är vackert nog just nu. 

/Döden döden döden med kaffet och några sekunders vila. Bidar min tid, för det finns så mycket mer att orda om. Jag lovar och svär. 

Funderingar

Döden döden döden har inte gett upp, måste bara vila lite. Lukta på blommorna och så. 

Morgonljuset

Världen ter sig mild och något fjärran.

/Döden döden döden

Förnekelserna

måste vi tala mer om.

Puss!
/Döden döden döden

Processer

Det rör på sig.
Mest på insidan.


Kärlek!
/Döden döden döden är lite trött (dra på trissor)