Jag har letat efter svar och efter en mening och ibland glimmar det till. Jag inser att jag aldrig kommer att bli nöjd samtidigt som jag kan vara fullständigt lycklig i nuet. Också och ibland. Det ena behöver inte utesluta det andra (repetera, vänner).
 |
| Francis Bacon, del av In Memory Of George Dyer |
Såg precis Arga doktorn efter sms från en vän och illamåendet vill inte släppa. Har hulkat i omgångar. Kanske mest för att jag minns hur ledsen min familj var: Skräck, rädsla och så oron i de flackande blickarna. Osäkerheten, respiratorn, rullstolen och alla obesvarade frågor. Arga doktorns flicka är jag och tvärtom. Vi och alla andra. Sjukvården lika stum, otillgänglig och otillräcklig. Samma sjukdom (sinustrombos), felbehandlingar/diagnoser och icke-rehabilitering. Detta är vardagspolitik. Det är bara så obegripligt hemskt så att jag tror att vi värjer oss, orkar inte ta in, och hoppas in stupidum, att det bara var en slump: En tillfällighet och olycka i arbetet. För det är svårt att acceptera att det ser ut så här. Dimensionerna är många och så svindlande. Ansvarsfrågan obesvarad.
(Måste bara få berätta lite snabbt om när jag var på vårdcentralen och träffade en ny läkare* som precis läst min journal, och bad mig berätta om händelseförloppet. Han sa: "kvinnor och huvudvärk, det är helt omöjligt för en läkare att förstå att det skulle kunna vara något allvarligt i sådana fall".)
Jag ondgjorde mig i somras över bristen på förståelse/empati. Sa något i stil med att det hade varit lättare att få förståelse över mina begränsningar om jag haft synligare symptom. Då svarade min lillebror J att jag nog ändå skulle vara tacksam över att slippa den stigmatisering som synligheten innebär. Jag tro att han har rätt. Samma vecka, och det var uppe i Ingmar Bergmanstan, träffade jag en gammal klasskamrat från grundskolan. Utöver att det var skoj att ses och alltid är lika intressant med minnesbildernas olikheter (hans bild var god och min en känsla av misär), så är det jag minns allra mest när han sa: 'Gud har varit god mot dig' och jag tänkte: Ja, vännen, du har ingen aning... Jag vet att han menade väl.
Puss!
/Döden döden döden som fortfarande inte köpt sig en glitterjacka. Ajabaja.
* Lyckligtvis träffade jag och familjen på flertalet läkare som alla reagerade mycket starkt på det som skett. Även flera som har velat anmäla. Så trots allt har vi inte varit helt ensamma i detta. Men att slösa bort människoliv för att man inte orkar med rehabiliteringskostnaderna är ingen annat är tragiskt. Och vardagspolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar