Det har varit tyst. Det blev för mycket och isoleringen inte bara medial; även fysiskt, tekniskt och mentalt har den legat som ett ludd över verkligheten. Isoleringen tar inte slut, men tid för återhämtning kommer. Livet måste redas ut, mögel tvättas bort och kanske hinner jag se en nyhetssändning, eller ha ett samtal någon dag? Jag letar efter en mening och en jacka i guld.
Kotterier, den generella korruptionen och livets komplexitet fortsätter ju. Jag störs, och längtar efter kraften att säga till. Skriva en rad om analysen och läget ur mitt (enkla) perspektiv: Om alla dessa livslögner; förnekelser och fria tolkningar med fotofilter till. Liv som inte blir levda och makten och hela härligheten. Och avundas dem med förmågan att blunda och känna självförhärligandets trögflytande, feta pansar. Ja, det vore något det. Att gå i mental barndom, eller att aldrig växa upp?
Kampen fortsätter, och jag tänker inte sluta drömma om paljetter och social rättvisa; Miljön och människors allmänna trygghet. Men orken. Orkar vi?
Puss!
/Döden döden döden känner både glädje och sorg. Det kallas visst livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar