Jag är grumlig och tanken grund. Vadar försiktigt fram, lätt snett och något haltande. Ögonen hopväxta och kisande. Jag andas tungt. Det brusar och vibrerar i öron och huvud, orden döljer sig hur mycket jag än längtar och vill. Kroppen säger nej medan hjärtat längtar vidare. Bort och ut.
Efter sommaren med ändlöst och vackert, är kraften slut. Hinner inte i kapp. Kaninerna skuttar förbi i sensommarsolen. Eller som idag, när vinden blåser friskt och samtidigt mjukt: försiktigt. Det är en snäll höst på ingång. Ljusgrått, nästan vitt, utan större skiftningar. Nu får vi tända ljus igen och gummistövlar är nästan alltid fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar