Fötterna på jorden?

Musik har väl ingen direkt ålder, men unga människors röster, om jag ska försöka vara tydligare, har just ungas människors beats. Känslorna är eviga.

Eftersom jag saknar vänner i vardagen, saknar jag brustna hjärtans sång och känslan av att vara mitt i och ändå söka efter svar. Ett besked. För att orka stå ut, eller kunna slappna av. Den enkla vägen bort från själva dagen och in i framtiden (utan att klanta till det alltför mycket).  De är gamla vänners samtal jag saknar, nu när allt blivit villa, barn och misslyckade drömmar om bak. När den stora tröttheten tagit över och fasaden är viktigast av allt. Där den jag än gång varit inte tar någon plats. Men om jag skulle beskriva mig känslomässigt (ibland!) så är jag en storrökande singel som konverserar lika småberusad bedagad konstnärstyp. Jag har inte varit singel särskilt mycket, och det var evigheter sedan jag rökte, men någonstans därinne i mitt hjärta bor hon kvar. Barnslig, törstig och fin. Så även om jag älskar att snyta barn och långkok då och så, så behöver jag höra mig själv från förr. Och mina vänners våndor. För inte slutar vi känna och tro bara för att baken blivit något bredare och kaffe är det festligaste som finns. - Och att lägga sig i tid. Men jag vet att det finns människor som tror att bara för att man blivit förälder har man uppnått en magisk status: Föräldraskenhelighetsstatusen. Det är en ynnest och det vackraste (för mig), men inte mer än så. Du är samma gamla människa ändå.

Sedan har jag en teori om det där med plasticitet, intelligens, åldrande, rasism och musiksmak, men jag tar det en annan dag. Idag är det som fredagsmys och min käre make får göra kräkljud åt det han kallar icke-musik bäst han vill. Vi tycker olika och det är fint det med. Ay caramba! 

Puss

/döden döden döden dricker kaffe och dansar i smyg.