Först den grälla, vackra hösten. Har det någonsin varit så vackert som i år? Vinterkylan med snö, vårens knoppar, en sommar med riktigt mycket bad och lena aftnar, så nu: Hösten. Som en film från förr i maxad färgskala.
Jag är som vanligt för trött för att skriva. Det gäller liksom att hålla ihop. Se barnen och att vara något som liknar närvarande. Att vara på resande fot både tär och när, men jag har varit i nuet; med barn och vänner från förr, och för det är jag innerligt glad.
Har däremot sett det svischa förbi, något om uppfostran av barn och föräldraansvar - och heta ideologiska drömmar om fler låglönearbeten. Det och skattesänkningar ska nämligen få oss att fortsätta konsumera och rädda världen. Det vill säga att människor inte ska kunna försörja sig och sina barn, eller ha råd att bo anständigt för att, tada: Någon annan ska tjäna riktigt, riktigt gott om pengar (och ignorera konsekvenserna). Och jag tänker att det är samma personer som tycker att vissa människor faktiskt är mindre värda än andra, som också vurmar för ökat föräldraansvar. Lite tuffare tag sådär. Fast det går ju inte ihop, om man tänker efter.
Så kommer vintern. Den vackra, obarmhärtiga med längtan efter värme och kärlek, ljus och lite knäck. Blött och kyligt; en tyst värld i vitt. Se lysande, om än smärtsamma, filmen American Winter. För de som vill att vi ska lätta på skattetrycket drömmer alltså om att människor ska hamna på gatan om de blir sjuka, någon dött, efter en skilsmässa eller liknande. Man har sig själv att skylla. Och förskolelärare som ser ner på föräldrar, oavsett om de är hårt arbetande eller sjuka, hjälper föga. Barnen först, men vi måste hjälpas åt. Solidaritet, kallas det visst, vänner. Speciellt om en hyresrätt kostar omkring 10.000 kronor i månaden, eller om du har amorteringar att betala. De flesta måste nämligen jobba. Vanliga människor har inget val. Jag skulle däremot önska att skattelättnaderna gick till förskolan och andra viktiga samhällsfunktioner, och att människor inte behövde jobba så förbaskat mycket, eller tjäna alldeles för lite. Att vi skulle vara lite hyggligare mot varandra och sluta vara så livrädda för att den egna vinsten skulle stjälas av den med mindre, om vi sträckte fram vår hand.
Tänker på min ena lillasysters bokcirkel. De hade läst Kristian Lundbergs Yarden och hälften av dem i bokcirkeln kunde inte förstå hur författaren hamnat i det läge han skriver om. Den andra hälften förstod och vet. Men har man aldrig varit där, eller nosat i närheten av slutet, är det svårt att förstå att Yarden kan knacka på närsomhelst hos de flesta av oss. Tro't eller ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar