La belle indifférence del 1

Sudda 

Sade till min man för en tid sedan att Döden inte behövs. Det allra svåraste är så tungt att skriva om att jag fastnat i ett dödläge: Det svartnar och blir kladdigt. Eller gnälligt och knöligt, för mycket och för nära. Det finns så många andra som har det besvärligare, men samtidigt lättare med orden. Och det finns dem som andra lyssnar till. De som skriver och tänker nästan som mig, fast bättre. Mina kära systrar och bröder. Men alla behövs. Mitt tjat behövs. Men jag behöver mina begåvade, lyckade, mer eller mindre förmögna, vänners engagemang också. Det kan liksom inte bara ligga på mig, mina eländessyskon, vänsterfolk och intellektuella att slåss för alla (små) och vårat gemensamma samhälle: Framtiden. Ni behövs. Mina lyckade, (just idag) friska, vänners knuta nävar i luften. Att ni ska våga och vilja. För hjärta och hjärna har ni.

Men om vi ska kladda lite så kan jag berätta att det Bosse Löthén skriver om (länk finns ovan om du missat) är verklighet för väldigt många. Mig med. Ibland försvinner hoppet, ibland glimmar förnekelsen till, men sömnlösheten och oron kommer alltid tillbaka. För att illustrera hur hopplöst det kan kännas så hände det sig en gång att min make kom hem med en Trisslott*. Det fick mig att gå sönder, och jag låg på sängen i dagar utan att orka resa mig. Jag brast: Vände bort blicken från vår lilla nyfödda, så att hon inte skulle se mitt söndergråtna ansikte; mina röda ögon och den oändliga hopplösheten. Man kan inte föra över sådan sorg på en liten. Det kanske smittar. Jag grät inte över Trisslotten. Jag grät, och dog en smula, för att jag inte orkade hoppas mer. Det gjorde för ont med den lilla knasiga förhoppning man liksom alltid känner av en meningslös lott. Att inte orka hoppas mer är inte vackert. Precis innan döden i hjärtat.

Det som drabbar oss som drabbats är inte bara likgiltighet, fattigdom, ensamhet och oro. Det är den obehagliga godtyckligheten, och att du helt plötsligt förlorat din värdighet, din mänsklighet och alla dina rättigheter, som är så obegripligt obehagligt. Och svårt att förklara för den som aldrig varit där. Det spelar ingen som helst roll vem du är, eller vad du åstadkommit tidigare, eller om du är vänlig, laglydig, omsorgsfull och flitig. Du är en död siffra och i händerna på Herr och Fru Godtycke. Jag har träffat fantastiska människor i vården och på Arbetsförmedlingen. Människor som blivit upprörda och engagerade och som varit kunniga och starka, men jag har också mött deras motpoler. Hamnar du i klorna, eller i ett sammanhang, med dessa, kan ditt liv gå fullständigt sönder. Inte bara ditt liv. Din familjs liv slits också i stycken, av klassisk inkompetens.
Så här fortsätter alltså livet och dagarna. Du kämpar, du jobbar, ammar och sliter. Du tror nog att om du är tillräckligt käck och tillmötesgående så ska det reda sig. Men det gör det inte. Du är ensammast i värden. Kanske är du trots allt bara lite lat? Eller dum? Eller något annat...?   Men tänk om det råkar vara en medmänniska med en bevisad skada på hjärnan som vill blir bättre? Tänk om...

Kärlek!
/Döden döden döden, ikväll blir det ostkrokar! Sanna mina ord.

* Samma vecka som Försäkringskassan frankt meddelade (på telefon (!) till en person som precis fått ett stroke) att Döden minsann inte alls har rätt till sjukpenning baserad på sin sjukpenningsgrundande inkomst - på grund av heltidsstudier med fullt studielån. Som att en nybliven förälder med hjärnskada skulle ha möjlighet och ork att bestrida detta?  Om ens förstå. 

(Om jag blir bättre, och får möjlighet, skulle jag vilja jobba på något sätt med nyförlösta med svåra sjukdomstillstånd. Det kan, generellt, inte vara bra för någon att bara bli avsläppt hemma utan någon som helst hjälp från vare sig Barnavårdscentral eller sjukvård. Familjen i ett vakuum. Ensamma och i chock. Helt obegripligt, om ni frågar mig. Och de skador vår äldsta dotter kan ha fått på grund av detta vet vi inte idag. Jag hoppas att mina och våra oändliga nätter av kärlek gett henne något som räcker, och att min ekonomiska oro idag, inte ska skölja över våra smås oskyldiga hjärtan fullständig. Men rimligtvis borde det vara billigare för samhället att slippa familjer som krossas på grund av slarv, godtycke eller inkompetens? Trasiga människor kostar. Laga och vårda istället. Gos gos!)