Världen utanför och jag har ett distanserat och diffust förhållande just nu. Drömmer mardrömmar (om Göteborg). Vem ska jag ta hand om, och orkar jag? Saknar allt och inget. Barnen, som jag värker efter, och som jag sedan, efter bara någon dag, kallar terrornätverket lite i smyg. Det känns tungt, men jag är bara jag. Jag kämpar i alla fall, trots allt och för dem. Kärleksgrisarna med en doft av gott och oändlighet.
Har en vän som jag talar med en gång i månaden, familjen något oftare, men däromkring. Det är tyst och allt jag klarar.
Världen fortsätter. Ser hur dålig, rent värdelös, jag är på att vara sjuk. Och hur begåvade andra kan vara på området. Det krävs skills helt klart. Sådana jag saknar. Och hur svårt det är för oss människor att inte lyssna med ögonen. Så djupt fascinerande. Bara för att någon ser snäll ut och skrattar hela tiden behöver det inte betyda mer än bara det. Fast det kanske känns lite mysigare på något vis.
Kaffet har kallnat, huvudet burrar, surrar och fladdrar fritt. Kan inte lura någon med mina ögon. Som små russin, precis som självkänslan. Regngrått ute. Stiligt och blött. Ska jag våga mig ut mot sjön om en stund? Andas lite.
Kärlek i det grå
/Snart ska Döden ut och gå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar