GOTT NYTT ÅR!

Jag saknar dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och...  Vi ses nästa år hoppas jag.

Puss!

/Döden döden döden 

Måsten

Pulka, snor och iskalla tår, även nästa år?  

Förlåt mig. Jag tänker på oss och allt, men tiden saknas; kraften och ron. Saknar snön, men doften av kyla och vemod fyller mig med tillförsikt. Än finns det tid. Tid att frysa och gå med knarriga steg. Att blicka över horisonten och fråga sig hur livet kunde gå så fort, och varför allting ter sig så skört. Om vad som som är oklart, som kan vara både rätt och fel.  Eller att finna någon liten tråd eller hand att hålla i?

Har så mycket jag måste berätta för er. Så många frågor: Om det där man inte förstår och varför man måste vara snäll. Tänka till lite till. Och om varför man ständigt misslyckas. Ska berätta om det stora huset vid sjön, och varför jag värjer mig mot sjukdom och stöd. Om livslögnerna som gör livet mer begripligt. Enklare och oändligt mycket svårare. Om att inte vilja vara till besvär, och varför vi gör som vi gör ibland. Eller jag i alla fall. Måste jag släppa taget om mig själv för att kunna bli mitt (nya) jag? Ska jag kapitulera? Eller är det okej att drömma lite till? 

Julens tusen små måsten, med eller utan pretentioner, blir alltid alltför svårt. Det sociala livets måsten och den lilla kraften som enkom försvinner dit. Sedan reparera, laga, vila, andas, simma några tag. Så samma visa om och om igen. Om att aldrig hinna i kapp med orken. Att längta efter en kompistur  eller en fika någon dag, och veta att den dagen inte kommer. Att det blev försent i år igen. Men livet har skärpt sig, och 2013 innebar ett lyft. Om än så litet, så några steg fram i alla fall. Det får vara bra så för idag. Detta vackra lilla år, farväl, med sol och blåst och snön som bäddade in världen så, i vackert ljus och iskall kyla. Det är dags för något annat nu, förmodar jag. Hej 2014. Inom kort. 

Kärlek

/Döden döden döden för ett ögonblick 

Julmusik

Kärlek!

/Döden döden döden

Enkel

Det går trögt och långsamt nu. Kaffet har hunnit kallna i koppen och det blåser över byn. Det doftar kyla och gamla drömmar. Existensen fascinerar. Nästan alla julklapparna ligger och väntar på papper och snöre. Tankarna pyr, hjärtat slår. 

Puss,

Döden döden döden 

Önskningar

Känner mig lite besviken på snön.

Återkommer. 

Puss!

/Döden döden döden

Drömmar från förr

Er, 

/Döden döden döden

Populus vult decipi, ergo decipiatur

Den oändliga tröttheten. Hoppas att det vänder? Skriver jus istället för ljus. Förstår ni vidden? Kan jag förklara utan att gå sönder. Nej, så jag länkar lite istället. Sanningsbehov och perspektiv.

Allt hör ihop.

Puss
/Döden döden döden

Vända kinden

När jag vaknar nu för tiden ser jag ut som en hamster. En ihoptryckt hamster. Min äldsta dotter och jag pratade om att vi är lite lika, även om hon är sockret. Så när jag blir äldre kommer jag att få sådana kinder som du och mormor har då? Jajamensan. Troligtvis. - Och stora gula tänder, fast det sa jag inte. Det är härligt att åldras men vissa dagar måste man skratta åt eländet. Det går ju liksom inte över. Brottas forfarande med detta. Varför vänder det aldrig?

Tittar på Alla är fotografer. Dramaturgiskt känns det lite som Top Model fast mer spännande och hur härligt som helst. Tappade hakan i avsnittet när Johan Rheborg skulle fotografera sin dotter och hon helt plötsligt skulle strippa lite. Läste någon uppbragd krönika om detta, och kan inte annat än hålla med. Problemet är bara att Killing-gänget, eller vad man väljer att kalla dem, kritiserar man inte*. Dom är mitt 90-tal. Soundtracket till mitt parallella universum. Mina dagar där och då, även om jag inte hängde med just dem. Minns i och för sig en fest i Ingmar Bergmanstan med både Lokko och Schyffert och jag vill dessvärre också minnas att jag hade enorma LP-skivor under armarna större delen av kvällen. Speciellt Schyffert var på gränsen till trancendent; too cool for school, typ. Det var inte jätteavspänt. Tror att han pratade om helikoptrar och... Äsch, jag minns inte. Så det är känsligt och märkligt, men man kritiserar liksom inte dem. Dom är min generations avlägsna, väldigt mycket mer lyckade släktingar; trygga och hotfulla på en och samma gång. Men vi förstår varandra. Kan relatera. Eller rätta mig om jag har fel. 

Puss

/Döden döden döden i skogen

* Klart man kan och får men det tar emot.

Vecka sex

Dagarna går. Ett isolerat liv. Vackert ibland. Det stora tröttheten sitter som en lav på en sten. En lav, flera lavar. Orkar inte bry mig i detta nu. Alla skriker, mitt liv kliar. Och viskar. Snart är det jul igen.

Puss!

/Döden döden döden 

Vecka fem

 

Måste lyssna på min tid. Dreven och livet. Måste förstå att jag inte vet allt, men att det hör ihop. Att vi lever i en korrumperad verklighet. Utan att känna sig paranoid, bara veta och tänka till en smula. Förstår ni vad jag menar? Att man kan vara röd som blod och ändå tycka att Birgitta Ohlsson är fantastiskt bra. Att jag inte vet allt i Thomas Quick-fallet. Att väldigt många saker i ärendet är djupt obehagliga. Att den enda som sagt något vettigt i fallet är Beatrice Ask. Hur otroligt det än må låta. 'Hur kan det vara möjligt att dömas för åtta mord och sedan frias för s a m t l i g a'. Ja, hur är det möjligt? Det enda jag vet är att jag inte vet och kan tillräckligt, och att jag, om jag ska säga något i ärendet, bör ta reda på vem som är faktaavsändare. Vems agenda jag lystrar till. 

Dagarna går. Tankarna försvinner i avloppet med formuleringsförmågan. Situationen övermäktig. Mossan är för neongrön. Hela världen ter sig färgförstärkt; vulgär och lerig. Samtidigt som jag inte kan låta bli att trycka på ett filter till. Bara ett litet, litet filter till. Man blir liksom estetiskt korrumperad, av utbud och miljö. Ögats känsla mattas av. Som när man helt plötsligt börjar tycka att en krok på järnaffären är snygg bara för att alla de andra är så hiskeligt fula. Tillgång och jämförelse. Utbud och miljö. Den enklaste vägen. Kommer att tänka på det där med kuratorskorruptionen*. Balanserar på slak lina nu. Väldigt slak. Slirar till, men gör ett försök. Så här: Om man jobbar med sjuka, svaga, utsatta människor i beroendeställning. Vad gör det med en? Jag är omgiven av dessa ämbetsmän och -kvinnor och nästan samtliga är fina och begåvade människor, MEN, en stor majoritet har en nästan självförhärligande känsla av sin egen betydelse och mänskliga storhet. En uppvisning av den påstådda självupplevda felfriheten. Inte alla, måste jag verkligen understryka, och de kuratorer säg, som jag som patient träffat har varit några av de viktigaste och bästa kontakterna jag haft och har, MEN, om man dag in och dag ut träffar utsatta människor, över vilka man har makt, vad börjar man tro om sig själv då? Att man är bättre? Starkare? Duktigare? Att man alltid har rätt? Jag tror att man ska passa sig.  Det gäller alla som befinner sig på en privilegierad plats. Från chefen till handläggaren på Försäkringskassan och så vidare. Man tror sig förtjäna vissa rättigheter och mänskliga privilegium: Jag förtjänar att vara rik, trygg och känna mig bättre. Jag är liksom värd det, lite mer än dumma dumma dig i alla fall (och man får faktiskt skylla sig själv om man är sjuk/arbetslös och så vidare). Eller så är det tvärtom. Man jämför sig med en missbrukande människa på härbärge och inser att man faktiskt duger som man är. Man jämför sig med dem som har det mycket sämre hela tiden. Inte dem som är eller har det bättre på något sätt. Man slutar ifrågasätta sig själv och att sträva; man blir aningslöst nöjd och trivsamt självbelåten. Man slutar i värsta fall reflektera över sig själv. Utbud och miljö. Man är egentligen bara en helt ordinär krok, men de andra är så hiskeligt fula: Oh, Lord, vad jag har stil. Eller så orkar man inte. Det finns givetvis mellanlägen, det begriper alla hoppas jag, men faktum kvarstår. Och, är ni inte lite, lite bättre trots allt? Jag hör er nämligen ibland. När ni slinter. Men jag är tyst som en mus. 

Fast en gång sade jag i och för sig under ett möte: "Men tror ni på allvar att jag vågar (och orkar) ryta ifrån när ni gör fel? När ni har makt över hela min familjs trygghet och framtid?"... Beroendeställning i en liten ask.

Sedan har vi den riktiga stora samhällsfarliga korruptionen. Den som inte drabbar en enskild usling.  Lite svågerpolitik och jävlar anamma inom landstingens kärleksfulla nyliberalism. Eller vad säger ni om detta? Dags att tänka till lite till. Konsekvensanalys någon? Eller detta? Vart är vi på väg frågar jag mig inte bara på fredagskvällarna. 

Fred och kärlek,

/Döden döden döden

 *eftersom jag råkar känna, uppskattar och är släkt med ett stort antal socionomer och kuratorer så slänger jag in en liten braskis här. Det lät helt enkelt bättre med kuratorskorruptionen än handläggarepåmyndighetsdito. Puss

I väntan på...

Björklund.

Margit Carstensen i Fassbinders Die bitteren Tränen der Petra von Kant.

Kloka och viktiga ord om skolan: Sydsvenskan Opinion.  Om jag nu får vara sådan, men är det den låga läsförståelsenivån som gör att människor röstat så tokigt den senaste tiden? Man har svårt att se orsak och samband, helt enkelt. (Bäst att satsa på mobben. Slå så hårt man kan på det främmande, svagare och okända. Stilla oron lite. Hitta hem till ett land man samtidigt glatt röstar bort.) 

Dags att se den nya världens problem och möjligheter. Knyta näven lite elegant.

En vacker låt till och god morgon. 

Puss!
/Döden döden döden