Måsten

Pulka, snor och iskalla tår, även nästa år?  

Förlåt mig. Jag tänker på oss och allt, men tiden saknas; kraften och ron. Saknar snön, men doften av kyla och vemod fyller mig med tillförsikt. Än finns det tid. Tid att frysa och gå med knarriga steg. Att blicka över horisonten och fråga sig hur livet kunde gå så fort, och varför allting ter sig så skört. Om vad som som är oklart, som kan vara både rätt och fel.  Eller att finna någon liten tråd eller hand att hålla i?

Har så mycket jag måste berätta för er. Så många frågor: Om det där man inte förstår och varför man måste vara snäll. Tänka till lite till. Och om varför man ständigt misslyckas. Ska berätta om det stora huset vid sjön, och varför jag värjer mig mot sjukdom och stöd. Om livslögnerna som gör livet mer begripligt. Enklare och oändligt mycket svårare. Om att inte vilja vara till besvär, och varför vi gör som vi gör ibland. Eller jag i alla fall. Måste jag släppa taget om mig själv för att kunna bli mitt (nya) jag? Ska jag kapitulera? Eller är det okej att drömma lite till? 

Julens tusen små måsten, med eller utan pretentioner, blir alltid alltför svårt. Det sociala livets måsten och den lilla kraften som enkom försvinner dit. Sedan reparera, laga, vila, andas, simma några tag. Så samma visa om och om igen. Om att aldrig hinna i kapp med orken. Att längta efter en kompistur  eller en fika någon dag, och veta att den dagen inte kommer. Att det blev försent i år igen. Men livet har skärpt sig, och 2013 innebar ett lyft. Om än så litet, så några steg fram i alla fall. Det får vara bra så för idag. Detta vackra lilla år, farväl, med sol och blåst och snön som bäddade in världen så, i vackert ljus och iskall kyla. Det är dags för något annat nu, förmodar jag. Hej 2014. Inom kort. 

Kärlek

/Döden döden döden för ett ögonblick