När jag vaknar nu för tiden ser jag ut som en hamster. En ihoptryckt hamster. Min äldsta dotter och jag pratade om att vi är lite lika, även om hon är sockret. Så när jag blir äldre kommer jag att få sådana kinder som du och mormor har då? Jajamensan. Troligtvis. - Och stora gula tänder, fast det sa jag inte. Det är härligt att åldras men vissa dagar måste man skratta åt eländet. Det går ju liksom inte över. Brottas forfarande med detta. Varför vänder det aldrig?
Tittar på Alla är fotografer. Dramaturgiskt känns det lite som Top Model fast mer spännande och hur härligt som helst. Tappade hakan i avsnittet när Johan Rheborg skulle fotografera sin dotter och hon helt plötsligt skulle strippa lite. Läste någon uppbragd krönika om detta, och kan inte annat än hålla med. Problemet är bara att Killing-gänget, eller vad man väljer att kalla dem, kritiserar man inte*. Dom är mitt 90-tal. Soundtracket till mitt parallella universum. Mina dagar där och då, även om jag inte hängde med just dem. Minns i och för sig en fest i Ingmar Bergmanstan med både Lokko och Schyffert och jag vill dessvärre också minnas att jag hade enorma LP-skivor under armarna större delen av kvällen. Speciellt Schyffert var på gränsen till trancendent; too cool for school, typ. Det var inte jätteavspänt. Tror att han pratade om helikoptrar och... Äsch, jag minns inte. Så det är känsligt och märkligt, men man kritiserar liksom inte dem. Dom är min generations avlägsna, väldigt mycket mer lyckade släktingar; trygga och hotfulla på en och samma gång. Men vi förstår varandra. Kan relatera. Eller rätta mig om jag har fel.
Puss
/Döden döden döden i skogen
* Klart man kan och får men det tar emot.
* Klart man kan och får men det tar emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar