Måste lyssna på min tid. Dreven och livet. Måste förstå att jag inte vet allt, men att det hör ihop. Att vi lever i en korrumperad verklighet. Utan att känna sig paranoid, bara veta och tänka till en smula. Förstår ni vad jag menar? Att man kan vara röd som blod och ändå tycka att Birgitta Ohlsson är fantastiskt bra. Att jag inte vet allt i Thomas Quick-fallet. Att väldigt många saker i ärendet är djupt obehagliga. Att den enda som sagt något vettigt i fallet är Beatrice Ask. Hur otroligt det än må låta. 'Hur kan det vara möjligt att dömas för åtta mord och sedan frias för s a m t l i g a'. Ja, hur är det möjligt? Det enda jag vet är att jag inte vet och kan tillräckligt, och att jag, om jag ska säga något i ärendet, bör ta reda på vem som är faktaavsändare. Vems agenda jag lystrar till.
Dagarna går. Tankarna försvinner i avloppet med formuleringsförmågan. Situationen övermäktig. Mossan är för neongrön. Hela världen ter sig färgförstärkt; vulgär och lerig. Samtidigt som jag inte kan låta bli att trycka på ett filter till. Bara ett litet, litet filter till. Man blir liksom estetiskt korrumperad, av utbud och miljö. Ögats känsla mattas av. Som när man helt plötsligt börjar tycka att en krok på järnaffären är snygg bara för att alla de andra är så hiskeligt fula. Tillgång och jämförelse. Utbud och miljö. Den enklaste vägen. Kommer att tänka på det där med kuratorskorruptionen*. Balanserar på slak lina nu. Väldigt slak. Slirar till, men gör ett försök. Så här: Om man jobbar med sjuka, svaga, utsatta människor i beroendeställning. Vad gör det med en? Jag är omgiven av dessa ämbetsmän och -kvinnor och nästan samtliga är fina och begåvade människor, MEN, en stor majoritet har en nästan självförhärligande känsla av sin egen betydelse och mänskliga storhet. En uppvisning av den påstådda självupplevda felfriheten. Inte alla, måste jag verkligen understryka, och de kuratorer säg, som jag som patient träffat har varit några av de viktigaste och bästa kontakterna jag haft och har, MEN, om man dag in och dag ut träffar utsatta människor, över vilka man har makt, vad börjar man tro om sig själv då? Att man är bättre? Starkare? Duktigare? Att man alltid har rätt? Jag tror att man ska passa sig. Det gäller alla som befinner sig på en privilegierad plats. Från chefen till handläggaren på Försäkringskassan och så vidare. Man tror sig förtjäna vissa rättigheter och mänskliga privilegium: Jag förtjänar att vara rik, trygg och känna mig bättre. Jag är liksom värd det, lite mer än dumma dumma dig i alla fall (och man får faktiskt skylla sig själv om man är sjuk/arbetslös och så vidare). Eller så är det tvärtom. Man jämför sig med en missbrukande människa på härbärge och inser att man faktiskt duger som man är. Man jämför sig med dem som har det mycket sämre hela tiden. Inte dem som är eller har det bättre på något sätt. Man slutar ifrågasätta sig själv och att sträva; man blir aningslöst nöjd och trivsamt självbelåten. Man slutar i värsta fall reflektera över sig själv. Utbud och miljö. Man är egentligen bara en helt ordinär krok, men de andra är så hiskeligt fula: Oh, Lord, vad jag har stil. Eller så orkar man inte. Det finns givetvis mellanlägen, det begriper alla hoppas jag, men faktum kvarstår. Och, är ni inte lite, lite bättre trots allt? Jag hör er nämligen ibland. När ni slinter. Men jag är tyst som en mus.
Fast en gång sade jag i och för sig under ett möte: "Men tror ni på allvar att jag vågar (och orkar) ryta ifrån när ni gör fel? När ni har makt över hela min familjs trygghet och framtid?"... Beroendeställning i en liten ask.
Sedan har vi den riktiga stora samhällsfarliga korruptionen. Den som inte drabbar en enskild usling. Lite svågerpolitik och jävlar anamma inom landstingens kärleksfulla nyliberalism. Eller vad säger ni om detta? Dags att tänka till lite till. Konsekvensanalys någon? Eller detta? Vart är vi på väg frågar jag mig inte bara på fredagskvällarna.
Fred och kärlek,
/Döden döden döden
*eftersom jag råkar känna, uppskattar och är släkt med ett stort antal socionomer och kuratorer så slänger jag in en liten braskis här. Det lät helt enkelt bättre med kuratorskorruptionen än handläggarepåmyndighetsdito. Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar