GOTT NYTT ÅR!

Jag saknar dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och...  Vi ses nästa år hoppas jag.

Puss!

/Döden döden döden 

Måsten

Pulka, snor och iskalla tår, även nästa år?  

Förlåt mig. Jag tänker på oss och allt, men tiden saknas; kraften och ron. Saknar snön, men doften av kyla och vemod fyller mig med tillförsikt. Än finns det tid. Tid att frysa och gå med knarriga steg. Att blicka över horisonten och fråga sig hur livet kunde gå så fort, och varför allting ter sig så skört. Om vad som som är oklart, som kan vara både rätt och fel.  Eller att finna någon liten tråd eller hand att hålla i?

Har så mycket jag måste berätta för er. Så många frågor: Om det där man inte förstår och varför man måste vara snäll. Tänka till lite till. Och om varför man ständigt misslyckas. Ska berätta om det stora huset vid sjön, och varför jag värjer mig mot sjukdom och stöd. Om livslögnerna som gör livet mer begripligt. Enklare och oändligt mycket svårare. Om att inte vilja vara till besvär, och varför vi gör som vi gör ibland. Eller jag i alla fall. Måste jag släppa taget om mig själv för att kunna bli mitt (nya) jag? Ska jag kapitulera? Eller är det okej att drömma lite till? 

Julens tusen små måsten, med eller utan pretentioner, blir alltid alltför svårt. Det sociala livets måsten och den lilla kraften som enkom försvinner dit. Sedan reparera, laga, vila, andas, simma några tag. Så samma visa om och om igen. Om att aldrig hinna i kapp med orken. Att längta efter en kompistur  eller en fika någon dag, och veta att den dagen inte kommer. Att det blev försent i år igen. Men livet har skärpt sig, och 2013 innebar ett lyft. Om än så litet, så några steg fram i alla fall. Det får vara bra så för idag. Detta vackra lilla år, farväl, med sol och blåst och snön som bäddade in världen så, i vackert ljus och iskall kyla. Det är dags för något annat nu, förmodar jag. Hej 2014. Inom kort. 

Kärlek

/Döden döden döden för ett ögonblick 

Julmusik

Kärlek!

/Döden döden döden

Enkel

Det går trögt och långsamt nu. Kaffet har hunnit kallna i koppen och det blåser över byn. Det doftar kyla och gamla drömmar. Existensen fascinerar. Nästan alla julklapparna ligger och väntar på papper och snöre. Tankarna pyr, hjärtat slår. 

Puss,

Döden döden döden 

Önskningar

Känner mig lite besviken på snön.

Återkommer. 

Puss!

/Döden döden döden

Drömmar från förr

Er, 

/Döden döden döden

Populus vult decipi, ergo decipiatur

Den oändliga tröttheten. Hoppas att det vänder? Skriver jus istället för ljus. Förstår ni vidden? Kan jag förklara utan att gå sönder. Nej, så jag länkar lite istället. Sanningsbehov och perspektiv.

Allt hör ihop.

Puss
/Döden döden döden

Vända kinden

När jag vaknar nu för tiden ser jag ut som en hamster. En ihoptryckt hamster. Min äldsta dotter och jag pratade om att vi är lite lika, även om hon är sockret. Så när jag blir äldre kommer jag att få sådana kinder som du och mormor har då? Jajamensan. Troligtvis. - Och stora gula tänder, fast det sa jag inte. Det är härligt att åldras men vissa dagar måste man skratta åt eländet. Det går ju liksom inte över. Brottas forfarande med detta. Varför vänder det aldrig?

Tittar på Alla är fotografer. Dramaturgiskt känns det lite som Top Model fast mer spännande och hur härligt som helst. Tappade hakan i avsnittet när Johan Rheborg skulle fotografera sin dotter och hon helt plötsligt skulle strippa lite. Läste någon uppbragd krönika om detta, och kan inte annat än hålla med. Problemet är bara att Killing-gänget, eller vad man väljer att kalla dem, kritiserar man inte*. Dom är mitt 90-tal. Soundtracket till mitt parallella universum. Mina dagar där och då, även om jag inte hängde med just dem. Minns i och för sig en fest i Ingmar Bergmanstan med både Lokko och Schyffert och jag vill dessvärre också minnas att jag hade enorma LP-skivor under armarna större delen av kvällen. Speciellt Schyffert var på gränsen till trancendent; too cool for school, typ. Det var inte jätteavspänt. Tror att han pratade om helikoptrar och... Äsch, jag minns inte. Så det är känsligt och märkligt, men man kritiserar liksom inte dem. Dom är min generations avlägsna, väldigt mycket mer lyckade släktingar; trygga och hotfulla på en och samma gång. Men vi förstår varandra. Kan relatera. Eller rätta mig om jag har fel. 

Puss

/Döden döden döden i skogen

* Klart man kan och får men det tar emot.

Vecka sex

Dagarna går. Ett isolerat liv. Vackert ibland. Det stora tröttheten sitter som en lav på en sten. En lav, flera lavar. Orkar inte bry mig i detta nu. Alla skriker, mitt liv kliar. Och viskar. Snart är det jul igen.

Puss!

/Döden döden döden 

Vecka fem

 

Måste lyssna på min tid. Dreven och livet. Måste förstå att jag inte vet allt, men att det hör ihop. Att vi lever i en korrumperad verklighet. Utan att känna sig paranoid, bara veta och tänka till en smula. Förstår ni vad jag menar? Att man kan vara röd som blod och ändå tycka att Birgitta Ohlsson är fantastiskt bra. Att jag inte vet allt i Thomas Quick-fallet. Att väldigt många saker i ärendet är djupt obehagliga. Att den enda som sagt något vettigt i fallet är Beatrice Ask. Hur otroligt det än må låta. 'Hur kan det vara möjligt att dömas för åtta mord och sedan frias för s a m t l i g a'. Ja, hur är det möjligt? Det enda jag vet är att jag inte vet och kan tillräckligt, och att jag, om jag ska säga något i ärendet, bör ta reda på vem som är faktaavsändare. Vems agenda jag lystrar till. 

Dagarna går. Tankarna försvinner i avloppet med formuleringsförmågan. Situationen övermäktig. Mossan är för neongrön. Hela världen ter sig färgförstärkt; vulgär och lerig. Samtidigt som jag inte kan låta bli att trycka på ett filter till. Bara ett litet, litet filter till. Man blir liksom estetiskt korrumperad, av utbud och miljö. Ögats känsla mattas av. Som när man helt plötsligt börjar tycka att en krok på järnaffären är snygg bara för att alla de andra är så hiskeligt fula. Tillgång och jämförelse. Utbud och miljö. Den enklaste vägen. Kommer att tänka på det där med kuratorskorruptionen*. Balanserar på slak lina nu. Väldigt slak. Slirar till, men gör ett försök. Så här: Om man jobbar med sjuka, svaga, utsatta människor i beroendeställning. Vad gör det med en? Jag är omgiven av dessa ämbetsmän och -kvinnor och nästan samtliga är fina och begåvade människor, MEN, en stor majoritet har en nästan självförhärligande känsla av sin egen betydelse och mänskliga storhet. En uppvisning av den påstådda självupplevda felfriheten. Inte alla, måste jag verkligen understryka, och de kuratorer säg, som jag som patient träffat har varit några av de viktigaste och bästa kontakterna jag haft och har, MEN, om man dag in och dag ut träffar utsatta människor, över vilka man har makt, vad börjar man tro om sig själv då? Att man är bättre? Starkare? Duktigare? Att man alltid har rätt? Jag tror att man ska passa sig.  Det gäller alla som befinner sig på en privilegierad plats. Från chefen till handläggaren på Försäkringskassan och så vidare. Man tror sig förtjäna vissa rättigheter och mänskliga privilegium: Jag förtjänar att vara rik, trygg och känna mig bättre. Jag är liksom värd det, lite mer än dumma dumma dig i alla fall (och man får faktiskt skylla sig själv om man är sjuk/arbetslös och så vidare). Eller så är det tvärtom. Man jämför sig med en missbrukande människa på härbärge och inser att man faktiskt duger som man är. Man jämför sig med dem som har det mycket sämre hela tiden. Inte dem som är eller har det bättre på något sätt. Man slutar ifrågasätta sig själv och att sträva; man blir aningslöst nöjd och trivsamt självbelåten. Man slutar i värsta fall reflektera över sig själv. Utbud och miljö. Man är egentligen bara en helt ordinär krok, men de andra är så hiskeligt fula: Oh, Lord, vad jag har stil. Eller så orkar man inte. Det finns givetvis mellanlägen, det begriper alla hoppas jag, men faktum kvarstår. Och, är ni inte lite, lite bättre trots allt? Jag hör er nämligen ibland. När ni slinter. Men jag är tyst som en mus. 

Fast en gång sade jag i och för sig under ett möte: "Men tror ni på allvar att jag vågar (och orkar) ryta ifrån när ni gör fel? När ni har makt över hela min familjs trygghet och framtid?"... Beroendeställning i en liten ask.

Sedan har vi den riktiga stora samhällsfarliga korruptionen. Den som inte drabbar en enskild usling.  Lite svågerpolitik och jävlar anamma inom landstingens kärleksfulla nyliberalism. Eller vad säger ni om detta? Dags att tänka till lite till. Konsekvensanalys någon? Eller detta? Vart är vi på väg frågar jag mig inte bara på fredagskvällarna. 

Fred och kärlek,

/Döden döden döden

 *eftersom jag råkar känna, uppskattar och är släkt med ett stort antal socionomer och kuratorer så slänger jag in en liten braskis här. Det lät helt enkelt bättre med kuratorskorruptionen än handläggarepåmyndighetsdito. Puss

I väntan på...

Björklund.

Margit Carstensen i Fassbinders Die bitteren Tränen der Petra von Kant.

Kloka och viktiga ord om skolan: Sydsvenskan Opinion.  Om jag nu får vara sådan, men är det den låga läsförståelsenivån som gör att människor röstat så tokigt den senaste tiden? Man har svårt att se orsak och samband, helt enkelt. (Bäst att satsa på mobben. Slå så hårt man kan på det främmande, svagare och okända. Stilla oron lite. Hitta hem till ett land man samtidigt glatt röstar bort.) 

Dags att se den nya världens problem och möjligheter. Knyta näven lite elegant.

En vacker låt till och god morgon. 

Puss!
/Döden döden döden

Vaknade en gång till

Gårdagens frostklädda skogsmark glittrade som barnets adventskalender. Det gnistrade över sten, mossa och löv. Ett rådjur skuttade förbi och sjön krusade sig stillsamt. Idag ligger ett nätt regn och vit dimma över min lilla värld. Lika vackert det. Trollen lurar under granar, stubbar, rös och ris, jag lovar. 

Trött. Tankarna fastnar inte, orden simmar runt. Försökte mig på lite ironi men det blev ingen succé. Rodnar när jag läser konstiga svar på Resumés Claes de Faires krönika. Det får vara nog nu. Det får vara nog med  mobbning och alla förenklingar. Jag blir så trött, samtidigt som jag känner mig rädd med SD i vassen. Dags att lyfta sakfrågorna och idealen. Att utarma skola och sjukvård och samtidigt säga att skatteintäkterna ökat trots sänkningar är lite speciellt om pengarna försvinner någonstans på vägen. Till någon annans ficka. När människor går sönder och forskning tyder på annat. Den gamla krönikan den tysta revolutionen knyter ihop det, eller Karin Pettersson. De folkvalda borde kanske börja lyssna på andra än den egna privata närigheten* någon gång? Jag vill tro, men jag är för trött.  Eller varför inte satsa på framtiden om nu intäkterna är så goda - och ta lite ansvar. Jag är less på ansvarsfriheten, privat, såväl som inom kommunal, statlig eller regional verksamhet. Uppryckning för fan (förlåt, förlåt, förlåt!!), men det räcker nu. Jag behöver något att tro på.

Egentligen hade jag bara tänkt be er titta på dokumentären Dom andra som ligger ute åtta dagar till, för frågan är hur vi kan sitta still och se på. Här och nu. Och så lägga ut ett par bilder på det vackra nuet. Nu blev det inte riktigt så. Kämpa kämpa. 

Man kan lyssna på musik också. Titta/lyssna?

Puss

/Döden döden döden på stigen i skogen. Kanske finns det en tid för disco också? Stillsam disco med hatt och frack, eller vad vet jag.

* Finns det någon trevlig samhällsjournalist i landet som skulle kunna göra en sammanställning över ägarstrukturer och andra ekonomiska intressen som finns i den privata välfärdssektorn? Det har gjorts förr, men det behövs nog mer aktuell information. När det rör våra folkvalda alltså. Vi behöver nöta in det här i allmännyttans tjänst nämligen. Nöta och tjata och förstå varför man vill råna Sveriges befolkning på utbildning, sjukvård och trygghet. Varför man vill behålla ett system som bevisligen utarmar landet, och i motsats till en större del av vad befolkningen faktiskt vill. Vinsten in till verksamhet, löner och investeringar, inte till Jan Emanuels Porsche eller Kajmanöarna. Typ. 

Först en strimma guld...

...sen började det brinna.

Det räcker för idag.

Kärlek,

/Döden döden döden återkommer. Tänkte skriva lite mer om vreden som pyser och om armarna som viftar. Tror att det behövs. 

Perspektiv (vecka tre)

Världen utanför och jag har ett distanserat och diffust förhållande just nu. Drömmer mardrömmar (om Göteborg). Vem ska jag ta hand om, och orkar jag?  Saknar allt och inget. Barnen, som jag värker efter, och som jag sedan, efter bara någon dag, kallar terrornätverket lite i smyg. Det känns tungt, men jag är bara jag. Jag kämpar i alla fall, trots allt och för dem. Kärleksgrisarna med en doft av gott och oändlighet.

Har en vän som jag talar med en gång i månaden, familjen något oftare, men däromkring. Det är tyst och allt jag klarar.  

Världen fortsätter. Ser hur dålig, rent värdelös, jag är på att vara sjuk. Och hur begåvade andra kan vara på området. Det krävs skills helt klart. Sådana jag saknar. Och hur svårt det är för oss människor att inte lyssna med ögonen. Så djupt fascinerande. Bara för att någon ser snäll ut och skrattar hela tiden behöver det inte betyda mer än bara det. Fast det kanske känns lite mysigare på något vis. 

Kaffet har kallnat, huvudet burrar, surrar och fladdrar fritt. Kan inte lura någon med mina ögon. Som små russin, precis som självkänslan. Regngrått ute. Stiligt och blött. Ska jag våga mig ut mot sjön om en stund? Andas lite.

Kärlek i det grå

/Snart ska Döden ut och gå

Alla är Fotografer

Titta

<3! 

/Döden döden döden 

I ett enkelt rum

Det regnade en dag och kaffebryggaren stod kall och stilla. Vidunderlig utsikt här i Höör. Vilket töntigt ord, men det får stå kvar, det låter lite pampigt (och man måste ju få unna sig ibland).

Vi är samlade och trötta och jag befinner mig i en värld lika skrämmande som trygg. Eufori och samtidigt fullständigt uttråkad och låg. Hur ska det gå ihop? Det är rent och prydligt i den i stort sett helkvinnliga och välmenande i grunden.  Behagligt, svårt och sorgligt. 

Var ute på promenad i det vackra utomhus. Tänkte på det där med dofter och förnimmelser och att dofter nästan alltid är förväntningarnas minnen. Jag tänker inte: Oh, det doftar tallskog och karlakarl, utan jag förnimmer känslan av att nästan precis vad som helst kan hända i kväll, eller: Världen väntar, världen kallar.  En doft av balett och krossat hjärta, eller: Nu händer det, snön kommer! Något stort. Även om doften av björkvedsbrasa i märgkylig kväll får mig att minnas tant Gertruds långa örsnibbar, päronsoda och tunnbröd i Jämtländsk by. (Det finns en doft jag letar efter, som doftar gröt och kärlek, men den smiter, slinker alltid undan. En ytterst vag doft av någon som jag varit nära, någon som jag som liten tyckt mycket om.) Kanske är det dags för jazz igen.

Nog dör vi allt en smula nu. Eller kurar ihop oss som små knytt. Jag älskar mörkret och vindens doft av jord och hav, den beska doften med ett stråk av snö, långt bak i näsan. Allt ska ruttna och dö bort, dra åt sig fukt och slutligen falla ihop. Får jag också ge upp en stund? Vända och komma åter. Jag är för trött och saknar min distans.

Kärlek,

Döden döden döden - vag i konturerna 

Så undrar jag över det här med Lily Allen. Musiken är trevlig och direkt, fin på sitt sätt, men jag begriper inte bakdelarna. Är det ironi, är det rättvisa eller jämlikhet. En baggy pussy är festligt och generöst, men rumporna. Varför? Varför? Varför? Finns det något radikalt i detta som jag inte förstår?

Helgen

Med doft av snö och hav. 

Dag fyra

Tvprogrammet med samma namn som denna blogg klarade sig rätt så bra. Man kan inte tjata nog om död och liv och jämlikhet. Bara det inte blir för sött.

En bok, en sång, något glömt och en mazarin. Snart är dag fyra till ända, och där hemma, med lena kinder, fjärilar i huvudet och varma pickande fågelhjärtan, väntar små, som det ska pussas på. Och så klappstund, givetvis. 

/Döden döden döden

Mörker och ljus

Att se ljusen från håll. Att nästan vara med, och känslan av att världen fortgår. Till äventyr eller familj. Krossade drömmar i en sur och dragig bil. Tillbakalutad och förväntansfull. Att vara med utan att medverka, att titta på och andas in. Tryggt. På håll och allt. 

Hoppas att SVT:s program om Döden är bra. Vi behöver tala om den ibland. Så banal och och helt utan exklusivitet. Alla inkluderade för en gångs skull, och ändå helt utan barmhärtighet, och så orättvis. Så fullständigt orättvis och ful. Och våra stora och futtiga frågor däromkring. Kanske fridfull, men utan besked. Det enda som är säkert är att livet fortsätter, med eller utan oss, och det kan kännas lite surt. Jag önskar att de pratar med döende människor. Människor som kan vittna om rädslan och frågorna. Att de talar om ljuset och mörkret och att det bästa ändå måste vara att vara snäll och ha det lite fint.  Om livet. 

Eller så blir det Uppdrag Granskning, och om kläder, vad vet jag. Det som däremot provocerar mig (om vi pratar mässor och människor, från säg Staffanstorp) är inte representationskostnaderna i sig, utan att de faktiskt inte arbetade. Det, min vänner, torde kallas svindleri, trolöshet mot huvudman, eller något annat. Ja,  vad vet jag.

Puss!
/Döden döden döden

Dag två

Jag kan inte blogga så här med mobilen, det blir för fel, men kanske gör det ingenting. Jag söker efter svar och vägen fram. Jag får lov till det, och du med. Jag behöver inte bekräftelse hela tiden, jag söker något annat. Idag gick jag vilse. 

Behöver vänlighet, tydlighet och mod innan någon av oss dör. För vem har tid med viskningar och ljug, när dagarna är alltför få. Lilla söta dag två.

/Döden döden döden 

Att bara vara

Kaninerna skuttar i trädgården.

/Döden döden döden ska skärpa sig.

Höstmusik

Lyssna

Med viss regelbundenhet.

Puss!

/Döden döden döden

The End of the Line

Slutstationen

Orden vill sig inte; rullar ihop sig till otydligheter, men morgnarna är bäst. Sorterar, trots att hjärnan inte vill (eller längre kan) speciellt bra. Kämpa kämpa.

Nästa vecka rehabilitering. Drömmer om svar och klarhet: Sammanhang och bättring. Den som lever får se. Är så fruktansvärt rädd att bli sjuk. Missa en enda sekund.   

Det blåser friska vindar.

/Döden döden döden

Själslig estetik

Lou Reed. Nerv och känsla, och tiden som slinker undan. Lite större, nära och totalt avlägset. Överlägset. Och visst kan jag väl skriva estetiskt exakt? I hjärtat, med larmet och orden. Så nära och aldrig mer som förr.

När det stormar längtar jag till havet. Doften är besk som snö, men skönare än den andra. Hösten tynar bort.

Vilka bilder får man ta egentligen? 

/Döden döden döden

Fötterna på jorden?

Musik har väl ingen direkt ålder, men unga människors röster, om jag ska försöka vara tydligare, har just ungas människors beats. Känslorna är eviga.

Eftersom jag saknar vänner i vardagen, saknar jag brustna hjärtans sång och känslan av att vara mitt i och ändå söka efter svar. Ett besked. För att orka stå ut, eller kunna slappna av. Den enkla vägen bort från själva dagen och in i framtiden (utan att klanta till det alltför mycket).  De är gamla vänners samtal jag saknar, nu när allt blivit villa, barn och misslyckade drömmar om bak. När den stora tröttheten tagit över och fasaden är viktigast av allt. Där den jag än gång varit inte tar någon plats. Men om jag skulle beskriva mig känslomässigt (ibland!) så är jag en storrökande singel som konverserar lika småberusad bedagad konstnärstyp. Jag har inte varit singel särskilt mycket, och det var evigheter sedan jag rökte, men någonstans därinne i mitt hjärta bor hon kvar. Barnslig, törstig och fin. Så även om jag älskar att snyta barn och långkok då och så, så behöver jag höra mig själv från förr. Och mina vänners våndor. För inte slutar vi känna och tro bara för att baken blivit något bredare och kaffe är det festligaste som finns. - Och att lägga sig i tid. Men jag vet att det finns människor som tror att bara för att man blivit förälder har man uppnått en magisk status: Föräldraskenhelighetsstatusen. Det är en ynnest och det vackraste (för mig), men inte mer än så. Du är samma gamla människa ändå.

Sedan har jag en teori om det där med plasticitet, intelligens, åldrande, rasism och musiksmak, men jag tar det en annan dag. Idag är det som fredagsmys och min käre make får göra kräkljud åt det han kallar icke-musik bäst han vill. Vi tycker olika och det är fint det med. Ay caramba! 

Puss

/döden döden döden dricker kaffe och dansar i smyg.

Löv

Det är dags nu. Simmar.

Luften frisk, lagom mild.
Bitandet kommer sen.
Som rosorna.

Det finns så mycket jag inte förstår.

Det blåser ibland.

La belle indifférence del 1

Sudda 

Sade till min man för en tid sedan att Döden inte behövs. Det allra svåraste är så tungt att skriva om att jag fastnat i ett dödläge: Det svartnar och blir kladdigt. Eller gnälligt och knöligt, för mycket och för nära. Det finns så många andra som har det besvärligare, men samtidigt lättare med orden. Och det finns dem som andra lyssnar till. De som skriver och tänker nästan som mig, fast bättre. Mina kära systrar och bröder. Men alla behövs. Mitt tjat behövs. Men jag behöver mina begåvade, lyckade, mer eller mindre förmögna, vänners engagemang också. Det kan liksom inte bara ligga på mig, mina eländessyskon, vänsterfolk och intellektuella att slåss för alla (små) och vårat gemensamma samhälle: Framtiden. Ni behövs. Mina lyckade, (just idag) friska, vänners knuta nävar i luften. Att ni ska våga och vilja. För hjärta och hjärna har ni.

Men om vi ska kladda lite så kan jag berätta att det Bosse Löthén skriver om (länk finns ovan om du missat) är verklighet för väldigt många. Mig med. Ibland försvinner hoppet, ibland glimmar förnekelsen till, men sömnlösheten och oron kommer alltid tillbaka. För att illustrera hur hopplöst det kan kännas så hände det sig en gång att min make kom hem med en Trisslott*. Det fick mig att gå sönder, och jag låg på sängen i dagar utan att orka resa mig. Jag brast: Vände bort blicken från vår lilla nyfödda, så att hon inte skulle se mitt söndergråtna ansikte; mina röda ögon och den oändliga hopplösheten. Man kan inte föra över sådan sorg på en liten. Det kanske smittar. Jag grät inte över Trisslotten. Jag grät, och dog en smula, för att jag inte orkade hoppas mer. Det gjorde för ont med den lilla knasiga förhoppning man liksom alltid känner av en meningslös lott. Att inte orka hoppas mer är inte vackert. Precis innan döden i hjärtat.

Det som drabbar oss som drabbats är inte bara likgiltighet, fattigdom, ensamhet och oro. Det är den obehagliga godtyckligheten, och att du helt plötsligt förlorat din värdighet, din mänsklighet och alla dina rättigheter, som är så obegripligt obehagligt. Och svårt att förklara för den som aldrig varit där. Det spelar ingen som helst roll vem du är, eller vad du åstadkommit tidigare, eller om du är vänlig, laglydig, omsorgsfull och flitig. Du är en död siffra och i händerna på Herr och Fru Godtycke. Jag har träffat fantastiska människor i vården och på Arbetsförmedlingen. Människor som blivit upprörda och engagerade och som varit kunniga och starka, men jag har också mött deras motpoler. Hamnar du i klorna, eller i ett sammanhang, med dessa, kan ditt liv gå fullständigt sönder. Inte bara ditt liv. Din familjs liv slits också i stycken, av klassisk inkompetens.
Så här fortsätter alltså livet och dagarna. Du kämpar, du jobbar, ammar och sliter. Du tror nog att om du är tillräckligt käck och tillmötesgående så ska det reda sig. Men det gör det inte. Du är ensammast i värden. Kanske är du trots allt bara lite lat? Eller dum? Eller något annat...?   Men tänk om det råkar vara en medmänniska med en bevisad skada på hjärnan som vill blir bättre? Tänk om...

Kärlek!
/Döden döden döden, ikväll blir det ostkrokar! Sanna mina ord.

* Samma vecka som Försäkringskassan frankt meddelade (på telefon (!) till en person som precis fått ett stroke) att Döden minsann inte alls har rätt till sjukpenning baserad på sin sjukpenningsgrundande inkomst - på grund av heltidsstudier med fullt studielån. Som att en nybliven förälder med hjärnskada skulle ha möjlighet och ork att bestrida detta?  Om ens förstå. 

(Om jag blir bättre, och får möjlighet, skulle jag vilja jobba på något sätt med nyförlösta med svåra sjukdomstillstånd. Det kan, generellt, inte vara bra för någon att bara bli avsläppt hemma utan någon som helst hjälp från vare sig Barnavårdscentral eller sjukvård. Familjen i ett vakuum. Ensamma och i chock. Helt obegripligt, om ni frågar mig. Och de skador vår äldsta dotter kan ha fått på grund av detta vet vi inte idag. Jag hoppas att mina och våra oändliga nätter av kärlek gett henne något som räcker, och att min ekonomiska oro idag, inte ska skölja över våra smås oskyldiga hjärtan fullständig. Men rimligtvis borde det vara billigare för samhället att slippa familjer som krossas på grund av slarv, godtycke eller inkompetens? Trasiga människor kostar. Laga och vårda istället. Gos gos!)

Bröder och systrar

Ni vet nog inte om det, men ni gör mina dagar lättare; lite friskare i kaos, kvalm och larm. Ibland med en kyss.

En vacker melodi, några viktiga ord och kanske någons lillebror?

Fred och Kärlek (och ja, vi hör ihop)

/Döden döden döden är för trött 

The Cold Song

Att vara lite människa

...och inte så satans ensam hela tiden. 

Vi slåss och vi knips,

lite hit och lite dit, 

men särskilt ensamma är vi inte.

Det där onda kommer och går. 

Troligtvis.

   

Puss

/Döden döden döden deppar och peppar. 

Mokabryggaren har klappat ihop. 

Livets struntsaker kan också kännas viktiga.

Kämpa kämpa...

Vänder det?

Guido van der Werve, Nummer Acht, Everything is going to be alright,
2007 © the artist. ARCTIC.

Kylan, vintern och barnen.

Först den grälla, vackra hösten. Har det någonsin varit så vackert som i år? Vinterkylan med snö, vårens knoppar, en sommar med riktigt mycket bad och lena aftnar, så nu: Hösten. Som en film från förr i maxad färgskala.

Jag är som vanligt för trött för att skriva. Det gäller liksom att hålla ihop. Se barnen och att vara något som liknar närvarande. Att vara på resande fot både tär och när, men jag har varit i nuet; med barn och vänner från förr, och för det är jag innerligt glad.

Har däremot sett det svischa förbi, något om uppfostran av barn och föräldraansvar - och heta ideologiska drömmar om fler låglönearbeten. Det och skattesänkningar ska nämligen få oss att fortsätta konsumera och rädda världen. Det vill säga att människor inte ska kunna försörja sig och sina barn, eller ha råd att bo anständigt för att, tada: Någon annan ska tjäna riktigt, riktigt gott om pengar (och ignorera konsekvenserna). Och jag tänker att det är samma personer som tycker att vissa människor faktiskt är mindre värda än andra, som också vurmar för ökat föräldraansvar. Lite tuffare tag sådär. Fast det går ju inte ihop, om man tänker efter.

Så kommer vintern. Den vackra, obarmhärtiga med längtan efter värme och kärlek, ljus och lite knäck. Blött och kyligt; en tyst värld i vitt. Se lysande, om än smärtsamma, filmen American Winter. För de som vill att vi ska lätta på skattetrycket drömmer alltså om att människor ska hamna på gatan om de blir sjuka, någon dött, efter en skilsmässa eller liknande. Man har sig själv att skylla. Och förskolelärare som ser ner på föräldrar, oavsett om de är hårt arbetande eller sjuka, hjälper föga. Barnen först, men vi måste hjälpas åt. Solidaritet, kallas det visst, vänner. Speciellt om en hyresrätt kostar omkring 10.000 kronor i månaden, eller om du har amorteringar att betala. De flesta måste nämligen jobba. Vanliga människor har inget val. Jag skulle däremot önska att skattelättnaderna gick till förskolan och andra viktiga samhällsfunktioner, och att människor inte behövde jobba så förbaskat mycket, eller tjäna alldeles för lite. Att vi skulle vara lite hyggligare mot varandra och sluta vara så livrädda för att den egna vinsten skulle stjälas av den med mindre, om vi sträckte fram vår hand.

Tänker på min ena lillasysters bokcirkel. De hade läst Kristian Lundbergs Yarden och hälften av dem i bokcirkeln kunde inte förstå hur författaren hamnat i det läge han skriver om. Den andra hälften förstod och vet. Men har man aldrig varit där, eller nosat i närheten av slutet, är det svårt att förstå att Yarden kan knacka på närsomhelst hos de flesta av oss. Tro't eller ej.

Dags att ta lite vuxet ansvar tillsammans.

Puss och trevlig helg!
/Döden döden döden  

Hård som asfalt

Veronica Maggio, bild från Wikipedia.

Nu åker vi snart tåget upp. Jag och Rosenknopp tuffar mot hösten i Ingmar Bergmanstan. De andra kommer sen. Vi ska bada, fika och kasta höstlöv omkring oss i nyinsmorda stövlar. Det ska bli fint. 

En väninna sade en gång att tjejerna från Ingmar Bergmanstan var en egen ras. Vet inte om det stämmer precis, men här är en sång från en, från stan, vid ån. Och ett filmtips: En rundresa i skatteparadisen.  Jag vidhåller att detta skatteplanerande inte är kapitalism, det är klassiskt tjuveri och bidragsberoende. Futtigt. 

Vi kommer, vi kommer,

/Döden döden döden minns    

Hålla ihop.

Från Yoko Onos utställning på Louisiana

Jag har problem helt klart. Problem att uttrycka mig, att undvika Gnällistan, göra mig förstådd och reda ut begreppen. Tar sönder och tappar bort, glömmer ord och är allmänt risig. Men vad jag vet är att jag ska på hjärnskaderehabilitering i november och hjärtat spritter av lycka och tillförsikt. Kan livet bli bättre: Vackrare och lite lättare? Jag vill skriva om det och berätta mer, men jag vadar liksom i någon slags dynga av oklarhet. Det är grumligt, vagt och slött i Trötthetslandet. Det är liksom vi nu. Hand i hand och ibland med en kyss.

Det som händer när jag blir trött är dels att de redan försämrade kognitionerna, förvärras ytterligare (se lista nedan för olika exempel). Sedan blir jag helt enkelt väldigt låg. Att känna att man inte orkar andas är inte buskul och festligt. Att varje andetag tar emot och att varje rörelse är för tung. Men att inte klara av sina barn är än mer förödande (se listan igen och tänk dig ett vanligt vardagsliv). Efter hjärnskadan har jag faktiskt börjat förstå föräldrar som tar livet av sig. Innan dess var jag stundom kallsinnig och obarmhärtig kring detta. Förlåt, förlåt, förlåt och jag ber om ursäkt inför er alla, ni kanske har en större empatisk förmåga än jag hade, men jag visste inte bättre. Jag kunde helt enkelt inte förstå hur en vuxen inte kunde ställa sig över sina problem, och svika små ärtor till barn, på grund av det inre egna, djupt svåra, själslivet. Så självcentrerat på något sätt. Men sen, när livet gick sönder, så begrep jag. Jag menar inte att jag är suicidal på något sätt, det är jag verkligen inte; men att misslyckas som förälder är i sig nog för att locka fram det mest avgrundsdjupa svarta klet inom dig. I alla fall i mig. Om jag inte ens orkar ta hand om mina barn. Vem är jag då? Bara en liten, liten lort.

Jag kan inte heller begära att någon annan ska förstå det här jag skriver om: Tröttheten. Vem är inte trött, säg?  Men om du är trött för att du sover dåligt, jobbar, oroar dig över ekonomin och har småbarn till exempel, så är jag också trött av det, men som grädde på moset med en känsla av svår influensa hela tiden. Kroppsligt och psykiskt o-festligt helt enkelt. Att kroppen inte orkar och gör ont, och hjärnan inte hinner eller klarar ut det vanliga, alls. Obegripligt, oacceptabelt och ändå där. Var dag.

VANLIGA PSYKOLOGISKA FÖLJDER AV EN HJÄRNSKADA

ENERGIBRIST

STRESSKÄNSLIGHET 

LJUD – OCH LJUSKÄNSLIGHET 

PLANERING 

ABSTRAKT TÄNKANDE

INITIATIV 

KONCENTRATIONSFÖRMÅGA 

SIMULTANFÖRMÅGA 

FLEXIBILITET

MINNE 

HUMÖRET 

SOCIALT SAMSPEL

BEROENDE – FÖRÄNDRADE RELATIONER TILL ANDRA

Vi är många som är trötta och vi måste hjälpa varandra. När ska vi våga vara lite kassa tillsammans? Jag försöker lite trevande, men det känns alldeles på tok för ensamt, så jag instagrammar någon bild och drömmer inredningsdrömmar (heja heja Nina Björk). Och väntar på er...   

Puss!
/Döden döden döden

Tänk om...

fler
vågade mer.

Bara en liten trött tanke. 

Tänk om.

/Döden döden döden

Skägg och hav

Packar. Kaffet är svart, barnen arga och fingrarna kalla. Lite musik så länge. 

Puss,

/Döden döden döden och Ingmar Bergmanstan igen. 

Yoko

En inkluderande utställning. Sista veckan. Hann. Pust. Fint. 

/Döden döden döden

Det stora svarta

Men först, ett trumslag för Tomi Ungerer. För barnen finns det massor, till exempel Tre rövare som visas på SVT Play till och med 21 oktober. Ja, titta titta titta: En man med många strängar på sin lyra (och en vänlig påminnelse: Det ena behöver inte utesluta det andra).

Tomi Ungerer

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden trotsar tröttheten och turar idag. Lite konst och en bit ost i skymningen. 

Skymmer det

Skånelandet.

Puss!

/Döden döden döden

Winter is coming... igen

(seriestart 2 november)

Kärlek kärlek kärlek! 

Nu är det okej att ta det lugnt igen (hurra). I söndags började Bron och eftersom vi bor i bygden kan jag inte annat än vara partisk. Det är bara att bänka sig. Sedan har vi Homeland, På Spåret, och Downton Abbey innan Game of Thrones kör igång igen. Jag är redo, fast det smärtar med Downton Abbey-slutet förra säsongen. Ja, det tar emot. En Dallasaktig vändning i stil med den med Bobby hade inte alls varit dum nu. Inte på något sätt.

(seriestart 30 september)

(startar 22 november)

(kommer till vintern)

Fred och kärlek,
/Döden döden döden

En höstbukett på det

Vardagslyx och glädje. Tjugo kronor på Gustav Adolfs Torg, så länge, så länge.

/Döden döden döden

Winter is coming

Visst kan man fira både sensommarglöd och vinterfrostens doft. Idag firar jag med färgfest, innan jag bäddar in mig i toner av svart. 

 

mössa

pössa

Engelsk konfekt eller prinsesstårta?  

Puss!
/Döden döden döden

Att vara eller inte vara

(Oh, baby can't you see)

Idén om att det finns människor som älskar att leva på bidrag måste skrotas. Alla jag känner, med extremt få undantag, älskar att arbeta. Alla älskar inte sina chefer, arbetsmiljöer eller samtliga kollegor, men nästan alla tycker om att känna sig dugliga, behövda, finnas i ett sammanhang, gå på årliga julbordet och få sin lön - och prestera, producera och skapa något. Nästan alla jag känner älskar att göra ett bra dagsverke och vara en del av samhället. Däremot tror jag att de flesta skulle vilja tjäna lite mer och kanske jobba lite mindre, eller få möjlighet att jobba 'bättre' i alla fall. Handen på hjärtat.

Personligen trodde jag att om jag jobbade på duktigt och betalade försäkringar och skatter så skulle jag skyddas OM det hände något. Gudbevars. När det nu hände, på grund av omständigheter (en patientskada på grund av nedskärningar i vården/inkompetens) jag inte själv rådde över, trodde jag att jag skulle vara skyddad. Få hjälp att rehabiliteras och komma tillbaka. Så blev det nu inte riktigt.  Så snälla, låt oss sjuka få bli friska så att vi också kan få vara med någon gång. Jag vill också gå på julbord någon gång. Här en en tossig ledare (förlåt Per, men detta var tossigt på så många olika plan att jag inte orkar skriva något mer om det) och här ett annat perspektiv. Mitt är ständigt.

Jag hamnade för en tid sedan i ett samtal där jag sa saker som att 'jag tror verkligen på alla människors lika värde' och 'jag ser hellre att människor med en kärna, en gnutta begåvning, eller kämparlust och driv får plugga, forska eller jobba, än släktingar och bekanta till noblessen eller banken'. (Jag vill verkligen att ALLA ska få möjlighet: Oavsett bakgrund, ålder, utbildning, etnicitet, läggning eller vad det nu må vara. De mest lämpade och intresserade ska vi värna, lyfta och hjälpa. Och de svagaste. Om vi kunde bryta normerna och förväntningarna något, så skönt det skulle vara. Om alla fick en sportslig chans och finge leva ett trivsamt liv. För alla vågar, förmår eller tillåts inte drömma.) Men jag hörde hur naivt det lät. Som att det var en gammal saga, som inte längre är sann. Helt orealistisk på något sätt. Som att det skulle vara overkligt att vara snäll och tänkta brett. Att roffarmentaliteten tagit över så till den milda grad att den blivit norm. Tala om begåvningsdränering och SOS Alarm på det (som i och för sig inte verkar fungera ypperligt idag heller, då ekonomisk frihet är viktigare än kvalitet förstås). Förlåt mig, men världen blir så fattig om den ska ledas av dem som lärt sig härska, snarare än att tänka, agera, analysera och leda.

Så nu när vi ändå, via samhällsapparaten, ska klanka ner på sjuka, svaga, arbetslösa, romer och så vidare kanske den här skulle passa som avslutningslåt? Eller den här artikeln Överklassen kräver social ordning?

Eder

/Döden döden döden 

Några träd i grannskapet

Helgerna är värst, de som borde vara bäst. 

Fortfarande blommar klövern och det som är svårast dröjer, makar på sig sakta. Spottar mig försiktigt i nävarna. Det kommer. Det kommer. 

Tänkte att Dödens blogg handlar om oss: Om den lilla människan som också drömmer filmstjärnedrömmar, innerst inne, fast egentligen inte alls. Något om det där stora, och andra, vid horisonten. En båt, en hatt och en blomma. Och om oss trötta (läs här). Ska ta itu med detta snart, men orkar inte riktigt än.

Det kommer. Det kommer.

Heja nya veckan då.

/Döden döden döden