Viktigt

....För att det är så fruktansvärt bra.

Videon finns här

Måste man välja sina strider? Ja, kanske. Just nu strider jag med mig själv, min röst och min tanke kring Theory of obscurity. Viktigt för mig, oviktigt för någon annan. Min frihet, ofrihet och andras rätt till sitt liv och sina tolkningar. Alltid lika intressant. Precis som det där med politik, kärlek, döden/livet och kaffe. Så har vi det där med tiden och orken, den som jag hoppas att jag orkar skriva om någon gång. Den där kroppsliga svagheten och den allmänna obegripligt stora tröttheten (och förvirringen). Detta på ett klart och tydligt vis. Tänk om jag kunde få göra något bra. Något gott för någon annan någon gång, utan att nämna någon släktings högst omedvetna antifeministiska perspektiv, till exempel.

Puss!

/Döden döden döden

Snömos?

Tar det lugnt med liten sjuk. 

Äter sockerkaka till frukost, och kanske en skål gröt? 

Livet med liten krasslig, väldigt mjuk och söt. 

/Döden döden döden

Mon Dieu, det är måndag.

Lite musik och simning. Det är baske mig mysigt.

Snöflingor små, pulkavarning på.

Mon Dieu, vänner, det vänder kanske?

<3!

/Döden döden döden och räkningarna  

Samma andas barn

Har länge velat skriva om min rehabilitering, men det är för nära och jag är inte klar än. Har sex veckor kvar nu i vår och framtiden är lika oviss och osäker som alltid. Kanske när distansen och sorgen lagt sig på en behagligare nivå, att jag klarar av att beskriva min väg. Men jag är inte där än. Nästan all min kraft och energi går åt till att verka så frisk och vanlig som möjligt, samt direkt till mina barn. Mina älskade, smått galna och mycket vackra kärleksknoppar till människor. De fina små, med stora hjärtan utanpå.

Har också länge velat skriva om blickarna. Främst andra kvinnors blickar. De där varma, bekräftande blickarna från andra, oftast äldre, som tittar på mig och mina barn med ett stort gillande. Barnen är vackert insmorda och välklädda, och människorna gillar. Dom gillar jättemycket, och jag växer och känner så nöjd med mig själv. Alla är snälla och varma: Livet känns gott. Ja, det är härligt med föräldrabekräftelse - och jag tror att de flesta kan känna igen sig i de här ögonblicken av: Yes, jag klarade det - and it's looking mighty good! Ni vet när man lämnar tågvagnen på slutstationen och hela vagnen ler, mjuka små samtal och lugnt sussande barn. Men ibland, de där tunga, svåra dagarna, när någon tittar med en starkt ifrågasättande, ogillande blick. Ja, då väcks helt motsatta känslor. Det är ju inte som att de onda blickarna inte syns. Jag kan välja att ignorera, men sådan lust jag får att ta hen i kragen trycka upp hen mot väggen och säga: Hörrödudu, är du så fantastisk själv? - Och vet du hur vår dag har sett ut fram tills nu? Du skulle egentligen springa och köpa en tårta, alldeles bums, till mig och min familj. Vi håller faktiskt på att gå sönder. Inte tycka att du är så märkvärdig att du kan ta sig rätten att tycka något om en människa du inte känner. Apa!
Jag blev fotograferad av en hatisk människa en gång och jag kan bara gissa mig till vad hon skulle använda fotografiet till. Mannen vågar oftast inte titta alls. Han tittar bort. För han får liksom inte finnas till i det här sammanhanget. En man som tittar uppskattande på en mor med barn, det verkar sällan okej. Det är också orättvist.

Det är inte lätt all leva. Det är inte lätt att göra rätt, men kan vi inte försöka vara lite hyggliga mot varandra? Sluta väsa, viska, tycka så mycket om människor vi inte känner? Jobba med empatin lite. Dessa känslor av att misslyckas som förälder är vidriga, samtidigt som de flesta av oss stora är fasansfullt pressade och stressade av så mycket annat i livet också: Arbete, arbetslöshet, lån, sjukdomar, föräldrar och ditten och datten. Vissa tycker att det viktigaste är att barnen får motion, andra, sådana som mig sörjer över att våra barn inte växer upp mer kreativt. Men det enda vi behöver är väl kärlek, lek, mat och ro att växa? Det låter banalt och töntigt, men vi måste faktiskt vara lite snällare mot varandra.  Lite godare, lite varmare och ha lite mer känsla för att alla bär sin strid. Ingen behöver onda blickar - och ser vi något som ser riktigt fel ut borde vi faktiskt stötta eller säga ifrån. Allt annat är fegt: Gör något eller näbben, är min devis. Så du som blickar surt på andra föräldrar är inte mycket bättre än tanten i Bromma som gav en tiggare fingret. Samma andas fördomsfulla barn.

Avslutningsvis länkar om vår gemensamma framtid:

Den absolut bästa, finaste och kanske viktigaste artikel jag läst på länge om barns rätt till LEK. Tack E.

Lite om att kreativa barn ger framgångsrika vuxna

Lite längre om detsamma som ovan

Om det här med fotografier på barn på nätet. Själv hävdar jag att jag vill att våra barn ska få vara med, men aldrig hängas ut. Ska vi verkligen exkludera våra barn från alla sociala medier? Jag har brottats med detta, så jag kollar faktiskt med barnen dels om jag får fotografera dem generellt samt om jag får visa upp bilderna. Så valde jag. Sen får du välja vad du tycker själv. Jag respekterar dina val. 

Musik och hjärnan!

Läsning för framtiden.

Våra barn behöver mer lek och mindre, men bättre, skola. Vi stora behöver tjäna mer, jobba mindre och vara lite gladare. Okej. Är detta en utopi eller något vi borde kämpa lite för?

/Döden döden döden fick precis reda på i helgen att en älskad, fin, go, unik och glad person gått bort. Alldeles för ung, alldeles för oacceptabelt sorgligt. Ja, så fruktansvärt sorgligt. Alltid.  

Bildterapi

(Tomat  Citron Kiwi  Clementin)

Om nu snön vägrar komma och solen likaså. 

Vad ska jag då hitta på? 

Ingen idé att skriva, för det går baklänges,

och sen hit och dit. 

Lite kämpigt och nog svårt för dig att förstå. 

Men det vänder, vänner. Det vänder.

/Döden döden döden

Det blåser hårt

Nightcall

Annars har debatten kring feminismen lagt sig som en tung våt och väldigt smutsig ullfilt över mig. Jag är självklart feminist, eftersom jag tror på alla människors lika värde, a.k.a jämlikhet och demokrati. Det är inte svårare än så. Vad som däremot slog mig, och kanske hänger det ihop med att jag är gammal och fri (läs ensam) från kotteri(er), att jag höll med allesammans, mer eller mindre, men i det stora hela. Jag tyckte alla hade ett vettigt perspektiv och en fin grundtanke utifrån sina egna utsiktstorn och intressen. Belinda var noga med att tacka suffragetter och feminister för kvinnliga rättigheters framgångar och så vidare. Och faktum är att de flesta Femen-feminister jag sett har tokigt snygga rattar. Så go show them off, om det gör er lyckliga (heja heja). Alla kroppar är fina. Däremot tycker jag inte att vi på något vis är hemma än. Vi är mycket, mycket långt ifrån en rättvis värld. Så ena er istället för att låsa in er i åsiktshörn och privata vendettor eller media-agendor. Bara ett vänligt tips. Jag hejar på er alla i det här fallet, men just nu är känner jag mig lite låg trots alla arga, uppbragta, kloka, vassa, fina, självömkande, intressanta och raljanta krönikor jag läst.

(tack PSL)

Fred och kärlek!
/Döden döden döden

Måndagspepp

Att lura sig själv med glada färger, pigg dryck och disco. Det kan fungera. Det blåser hårt och kallt över nejden. Drömmer om en overall. En vit och nätt med varma stövlar till.

Bee Gees och en gnutta ork? Kanske, kanske inte. 

Hejhej,

/Döden döden döden blev bjuden på ovan smoothie av en kalaskokerska. Mycket enkelt och gott. Lite ekologisk apelsinjuice, bladpersilja och banan. Tralalalalalaaaa...

Att bli ersatt

Så några rader om arbete: 

De enda yrken jag känner till, väldigt grovhugget, i Sverige, där personalen måste kunna svenska är journalistyrket och lärare i svenska. Alla är mer eller mindre ersättningsbara får vi nu lära oss. Frågan är huruvida vi tycker att det är okej, och om vi verkligen förstår och uppskattar konsekvenserna av detta. Det CK menar är säkerligen gott, men tyvärr inte sant. I alla fall inte i Sverige. Här har utlandsfödda väldigt svårt att komma in på arbetsmarknaden, många mycket välutbildade, precis som kvinnor har det svårt när det gäller lön och avancemang. För tror ni verkligen att bärplockarna i våra skogar är så vansinnigt mycket skickligare, eller att män är de enda som kan sitta med stil i en styrelse? För det kan väl ändå inte vara så att det handlar om något annat? 

Kämpa!

/Döden döden döden är trög och förkyld

Ba da ba da da da da...

Puss!

/Döden döden döden tackar A.H. för denna.

Hoppet

Om hjärnskador, permanenta hjärnskador som uppstått på grund av långvarig stress, och avslutningsvis lite forskning om kaffe (<3)! Ska ta itu med det där med frihet och kvalitet, jämlikhet och rehabilitering. Snart.

LÖV! 

/Döden döden döden och havet

Måndagsmorgon

Jag kan inte skriva, men mobilen och jag kan i alla fall fotografera ihop. Fint det med. I gryningen och allt.

<3!

/Döden döden döden

Young at Heart

Så här. Är man 13-14 och allmänt vilsen så är det skönt att drömma om annat. Stiliga gossar med långa luggar i kostym till exempel. Eller varför inte frack? Gärna med fokus på Italien och Frankrike. Det är gött att växa upp, i alla fall musikaliskt. Ja, lyckost er unga i det avseendet. Att sitta vid en grammonfon, (eller ligga på golvet med hörlurar) och varva Starmaaaan waiiiiting in the skyyyyy med: Har du hört den här fräcka killen Taco? Han sjunger verkligen om och med stil!? Jag hade velat banda våra konversationer på den tiden. Eller kanske inte. Och visst tusan är det The Communards förtjänst att jag upptäckte Motown och soulen till exempel. Allt hör liksom ihop, även musikalisk.

(eller Taco till fredagsmyset, här) 

Så avslutningsvis, eftersom jag hamnat på minnesstigen, kom jag att tänka på världens kanske främsta hångeltolva (och eftersom den har över trettio år på nacken känns det väl som att om det med någon, någon gång, kanske har hånglats någonstans i sommarnatten, så är det väldigt preskriberat), blev så fruktansvärt glad när jag förstod att David Guetta*, vilken jag har noll koll på, har samplat denna låt. Kanske någon, någonstans upptäcker något gammalt och det börjar om igen. Vi är liksom aldrig mer unika än så.

Här är videon

Trevlig helg. Gör något kul, själv lyxar jag till det med snutkaffe och matrester. Ikväll blir det På Spåret. Living la vida loca, indeed. - Och tack Mauro.

Puss!

/Döden döden döden

* Han är inte jättestor i mina kretsar, men här är låten... 

La dolce vita

Inte jättemånga dagar kvar på SVT Play heller. Se!

Mauro beskriver i någon passage av filmen att det handlade om att komma bort, fly tristessen. Åttiotalet i en liten ask. Ja, för det var ganska grått. Jag kan erkänna, även om det kan kännas surt idag, att det jag gillade med säg synthmusiken, inte enkom handlade om musiken; det var estetiken kanske allra mest, och en slags revolt mot det mina föräldrar kallade 'äkta'. Sedan vill jag också minnas att Italien var grejen (och att man inte måste hänga på Ungdomens Hus för att ha idéer om rättvisa och kamp). Normer och förbaskade fördomar, jag gillar inte er. Sedan ska Mauro ha en extra eloge för att han varit så konsekvent rent stilmässigt. Det är få som lyckas med det.

Fred och kärlek vänner,
/Döden döden döden med många fasansfulla kläd- och hårminnen på sitt samvete.

Det ljuva livet

Marcello Mastroianni, La Dolce Vita, Federico Fellini 1960

Ibland kan man känna sig ensam, lite trött och vissen sådär. Men havsluft och en trevlig sommarkostym skadar väl aldrig. 

/Döden döden döden väntar spänt på snö och kyla. Kommer den: Vintern? 

Några dagar till

Nio dagar till SVT Play

Åtta dagar till SVT Play

'I am not afraid of death, I just don't want to be there when it happens.'

Woody Allen

Att ha allt och ändå inte vara riktigt nöjd. Är det vi. Vi människor. 

Puss!

/Döden döden döden

Egenmäktighet

En bok på önskelistan.

Några debattinlägg så länge: SVT, vad hon tycker egentligen om sina sexköpare, eller DN vad som är vad (med kroppen och ansvaret) och lite Aftonbladet avslutningsvis. Bara för att. 

Puss!
/Döden döden döden

Att leva

Varje frukost, varje lunch och varje afton. Och fortfarande med skägget kvar. 

Dagarna har passerat. En dag i sänder; varje dag, en seger. En dag till. Tankarna har passerat i samma sorts halvmeningslösa flöde, sedan försvunnit ut i dis och grått. Försöker andas. Försöker sluta tänka så satans mycket. Drömmen om ett reflektionslöst liv. De där känslorna som vissa människor inte tycks påverkas av: förnekelseivrarna och historieförfalskarna. De finns i varje stad, och familj. Jag både avskyr och avundas er.

Tröttheten lyser väl igenom nu. Tankar som inte avslutas. - Jag lovar, jag hade en tanke och en idé, men minns den inte nu. Idag. Och ord som inte borde finnas där de till sist hamnar, men så är det med den stora tröttheten. Sådant är mitt lilla liv. Ni får stå ut eller gå till någon annan. 

Läser äntligen Primo Levi (3-in-one). Det är givetvis inte bara den fjäderlätta, oerhört tydliga språkliga handen som fångar mig. Klarheten, eller är det renheten, och den fasansfulla, omänskligheten. Vår historia. Vet inte så mycket mer, då jag precis är i början av det obegripliga, men det som sedan följer är tankarna kring nuet. Våra dagar, då allt tycks vara till salu, och det finns ett löjets skimmer kring ord som moral, solidaritet och humanism. Tider då vi förväntar oss dålig service, orättvisor, korruption, rättsosäkerhet och vi alltid står oss själva, mittmittmitt närmast. Jag tror att ni som läser på den här bloggen har koll på världen. Ni vet hur flyktingförläggningarna ser ut i Europa, att barn svälter och att miljögifter inte är bra för hälsan. Detta är superbasalt för de flesta normalt funtade människor jag känner till. Sedan må vi vara höger, vänster eller mittemellan, men detta vet vi, och ändå så accepteras det i det tysta: Att vi har koncentrationslägerliknande avstjälpningsställen för våra tiders svaga, sjuka och drabbade människor. Oavsett kris eller krig. När jag läser boken ser jag Guantánamo framför mig. Den där avhumaniseringen och isoleringen av människor. Sedan läser jag om den svenska skolan. Något inlägg någonstans, och råkar se den lilla människans kommentar. Något i stil med att har man tre veckors semester över jul ska man baske mig vara tacksam. Och det kryper i mig. Den där obegåvade avundsjukan som inte leder någon vart. Missunnsamheten och rädslan över att någon annan ska ha eller få det bättre än dig minsann. Hellre att alla får det sämre än att någon ska få det bättre. Någon, som av någon outgrundlig anledning inte förtjänar att ha det bra, eller bättre. Är det den lilla människan allra största rädsla?  

Ville vi inte bara känna kärlek?

Kärlek!
/Döden döden döden
famlar och solen tittade fram.