Att leva

Varje frukost, varje lunch och varje afton. Och fortfarande med skägget kvar. 

Dagarna har passerat. En dag i sänder; varje dag, en seger. En dag till. Tankarna har passerat i samma sorts halvmeningslösa flöde, sedan försvunnit ut i dis och grått. Försöker andas. Försöker sluta tänka så satans mycket. Drömmen om ett reflektionslöst liv. De där känslorna som vissa människor inte tycks påverkas av: förnekelseivrarna och historieförfalskarna. De finns i varje stad, och familj. Jag både avskyr och avundas er.

Tröttheten lyser väl igenom nu. Tankar som inte avslutas. - Jag lovar, jag hade en tanke och en idé, men minns den inte nu. Idag. Och ord som inte borde finnas där de till sist hamnar, men så är det med den stora tröttheten. Sådant är mitt lilla liv. Ni får stå ut eller gå till någon annan. 

Läser äntligen Primo Levi (3-in-one). Det är givetvis inte bara den fjäderlätta, oerhört tydliga språkliga handen som fångar mig. Klarheten, eller är det renheten, och den fasansfulla, omänskligheten. Vår historia. Vet inte så mycket mer, då jag precis är i början av det obegripliga, men det som sedan följer är tankarna kring nuet. Våra dagar, då allt tycks vara till salu, och det finns ett löjets skimmer kring ord som moral, solidaritet och humanism. Tider då vi förväntar oss dålig service, orättvisor, korruption, rättsosäkerhet och vi alltid står oss själva, mittmittmitt närmast. Jag tror att ni som läser på den här bloggen har koll på världen. Ni vet hur flyktingförläggningarna ser ut i Europa, att barn svälter och att miljögifter inte är bra för hälsan. Detta är superbasalt för de flesta normalt funtade människor jag känner till. Sedan må vi vara höger, vänster eller mittemellan, men detta vet vi, och ändå så accepteras det i det tysta: Att vi har koncentrationslägerliknande avstjälpningsställen för våra tiders svaga, sjuka och drabbade människor. Oavsett kris eller krig. När jag läser boken ser jag Guantánamo framför mig. Den där avhumaniseringen och isoleringen av människor. Sedan läser jag om den svenska skolan. Något inlägg någonstans, och råkar se den lilla människans kommentar. Något i stil med att har man tre veckors semester över jul ska man baske mig vara tacksam. Och det kryper i mig. Den där obegåvade avundsjukan som inte leder någon vart. Missunnsamheten och rädslan över att någon annan ska ha eller få det bättre än dig minsann. Hellre att alla får det sämre än att någon ska få det bättre. Någon, som av någon outgrundlig anledning inte förtjänar att ha det bra, eller bättre. Är det den lilla människan allra största rädsla?  

Ville vi inte bara känna kärlek?

Kärlek!
/Döden döden döden
famlar och solen tittade fram.