Har länge velat skriva om min rehabilitering, men det är för nära och jag är inte klar än. Har sex veckor kvar nu i vår och framtiden är lika oviss och osäker som alltid. Kanske när distansen och sorgen lagt sig på en behagligare nivå, att jag klarar av att beskriva min väg. Men jag är inte där än. Nästan all min kraft och energi går åt till att verka så frisk och vanlig som möjligt, samt direkt till mina barn. Mina älskade, smått galna och mycket vackra kärleksknoppar till människor. De fina små, med stora hjärtan utanpå.
Har också länge velat skriva om blickarna. Främst andra kvinnors blickar. De där varma, bekräftande blickarna från andra, oftast äldre, som tittar på mig och mina barn med ett stort gillande. Barnen är vackert insmorda och välklädda, och människorna gillar. Dom gillar jättemycket, och jag växer och känner så nöjd med mig själv. Alla är snälla och varma: Livet känns gott. Ja, det är härligt med föräldrabekräftelse - och jag tror att de flesta kan känna igen sig i de här ögonblicken av: Yes, jag klarade det - and it's looking mighty good! Ni vet när man lämnar tågvagnen på slutstationen och hela vagnen ler, mjuka små samtal och lugnt sussande barn. Men ibland, de där tunga, svåra dagarna, när någon tittar med en starkt ifrågasättande, ogillande blick. Ja, då väcks helt motsatta känslor. Det är ju inte som att de onda blickarna inte syns. Jag kan välja att ignorera, men sådan lust jag får att ta hen i kragen trycka upp hen mot väggen och säga: Hörrödudu, är du så fantastisk själv? - Och vet du hur vår dag har sett ut fram tills nu? Du skulle egentligen springa och köpa en tårta, alldeles bums, till mig och min familj. Vi håller faktiskt på att gå sönder. Inte tycka att du är så märkvärdig att du kan ta sig rätten att tycka något om en människa du inte känner. Apa!
Jag blev fotograferad av en hatisk människa en gång och jag kan bara gissa mig till vad hon skulle använda fotografiet till. Mannen vågar oftast inte titta alls. Han tittar bort. För han får liksom inte finnas till i det här sammanhanget. En man som tittar uppskattande på en mor med barn, det verkar sällan okej. Det är också orättvist.
Det är inte lätt all leva. Det är inte lätt att göra rätt, men kan vi inte försöka vara lite hyggliga mot varandra? Sluta väsa, viska, tycka så mycket om människor vi inte känner? Jobba med empatin lite. Dessa känslor av att misslyckas som förälder är vidriga, samtidigt som de flesta av oss stora är fasansfullt pressade och stressade av så mycket annat i livet också: Arbete, arbetslöshet, lån, sjukdomar, föräldrar och ditten och datten. Vissa tycker att det viktigaste är att barnen får motion, andra, sådana som mig sörjer över att våra barn inte växer upp mer kreativt. Men det enda vi behöver är väl kärlek, lek, mat och ro att växa? Det låter banalt och töntigt, men vi måste faktiskt vara lite snällare mot varandra. Lite godare, lite varmare och ha lite mer känsla för att alla bär sin strid. Ingen behöver onda blickar - och ser vi något som ser riktigt fel ut borde vi faktiskt stötta eller säga ifrån. Allt annat är fegt: Gör något eller näbben, är min devis. Så du som blickar surt på andra föräldrar är inte mycket bättre än tanten i Bromma som gav en tiggare fingret. Samma andas fördomsfulla barn.
/Döden döden döden fick precis reda på i helgen att en älskad, fin, go, unik och glad person gått bort. Alldeles för ung, alldeles för oacceptabelt sorgligt. Ja, så fruktansvärt sorgligt. Alltid.
Har också länge velat skriva om blickarna. Främst andra kvinnors blickar. De där varma, bekräftande blickarna från andra, oftast äldre, som tittar på mig och mina barn med ett stort gillande. Barnen är vackert insmorda och välklädda, och människorna gillar. Dom gillar jättemycket, och jag växer och känner så nöjd med mig själv. Alla är snälla och varma: Livet känns gott. Ja, det är härligt med föräldrabekräftelse - och jag tror att de flesta kan känna igen sig i de här ögonblicken av: Yes, jag klarade det - and it's looking mighty good! Ni vet när man lämnar tågvagnen på slutstationen och hela vagnen ler, mjuka små samtal och lugnt sussande barn. Men ibland, de där tunga, svåra dagarna, när någon tittar med en starkt ifrågasättande, ogillande blick. Ja, då väcks helt motsatta känslor. Det är ju inte som att de onda blickarna inte syns. Jag kan välja att ignorera, men sådan lust jag får att ta hen i kragen trycka upp hen mot väggen och säga: Hörrödudu, är du så fantastisk själv? - Och vet du hur vår dag har sett ut fram tills nu? Du skulle egentligen springa och köpa en tårta, alldeles bums, till mig och min familj. Vi håller faktiskt på att gå sönder. Inte tycka att du är så märkvärdig att du kan ta sig rätten att tycka något om en människa du inte känner. Apa!
Jag blev fotograferad av en hatisk människa en gång och jag kan bara gissa mig till vad hon skulle använda fotografiet till. Mannen vågar oftast inte titta alls. Han tittar bort. För han får liksom inte finnas till i det här sammanhanget. En man som tittar uppskattande på en mor med barn, det verkar sällan okej. Det är också orättvist.
Det är inte lätt all leva. Det är inte lätt att göra rätt, men kan vi inte försöka vara lite hyggliga mot varandra? Sluta väsa, viska, tycka så mycket om människor vi inte känner? Jobba med empatin lite. Dessa känslor av att misslyckas som förälder är vidriga, samtidigt som de flesta av oss stora är fasansfullt pressade och stressade av så mycket annat i livet också: Arbete, arbetslöshet, lån, sjukdomar, föräldrar och ditten och datten. Vissa tycker att det viktigaste är att barnen får motion, andra, sådana som mig sörjer över att våra barn inte växer upp mer kreativt. Men det enda vi behöver är väl kärlek, lek, mat och ro att växa? Det låter banalt och töntigt, men vi måste faktiskt vara lite snällare mot varandra. Lite godare, lite varmare och ha lite mer känsla för att alla bär sin strid. Ingen behöver onda blickar - och ser vi något som ser riktigt fel ut borde vi faktiskt stötta eller säga ifrån. Allt annat är fegt: Gör något eller näbben, är min devis. Så du som blickar surt på andra föräldrar är inte mycket bättre än tanten i Bromma som gav en tiggare fingret. Samma andas fördomsfulla barn.
Avslutningsvis länkar om vår gemensamma framtid:
Om det här med fotografier på barn på nätet. Själv hävdar jag att jag vill att våra barn ska få vara med, men aldrig hängas ut. Ska vi verkligen exkludera våra barn från alla sociala medier? Jag har brottats med detta, så jag kollar faktiskt med barnen dels om jag får fotografera dem generellt samt om jag får visa upp bilderna. Så valde jag. Sen får du välja vad du tycker själv. Jag respekterar dina val.
Våra barn behöver mer lek och mindre, men bättre, skola. Vi stora behöver tjäna mer, jobba mindre och vara lite gladare. Okej. Är detta en utopi eller något vi borde kämpa lite för?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar