Historier från förr

Det var inte igår, men nu är jag åter i det stora huset, vid skogen, intill de två sjöarna. Även ljuset säger stillsamt, ett snällt och skirt: Goddag. 

Skulle jag förklara min oförmåga för er? Kanske, kanske inte. Men du kan ju försöka att hålla armarna bakom ryggen och skriva. Kanske med näsan. Det går, men alldeles på tok för trögt. Ja, på ett ungefär, ganska sådär.

Jag ville ju äga min historia. Livet blir så lätt någon annans fattiga tolkning.  Därför har jag ett ansvar över mina bilder och mitt liv. Tolka får var och en. 

Jag blev olustig påmind om detta av en för mig tidigare helt okänd person, så jag tar upp det här och nu och aldrig mer igen.   För omkring två år sedan stod det att läsa om mig och min familj i tidningen. Jag hade blivit uppringd av olika medier innan om frågor kring den vanskliga vården, men avböjt. Jag ville inte förstöra mina chanser. Jag ville fortsätta hoppas på ett vanligt, redigt liv. Inget snyft, utan satsa och kämpa, och hoppas på något som skulle kunna bli bra, om än under något andra premisser än tidigare. Jag ville inte skylta.

Bakgrund: Jag grep ett halmstrå i förtvivlan då våra barn brutalt blev utslängda från förskolan på grund av att vi skulle flytta, trots att vi inte hade fått förskoleplats närmre den nya bostaden. Vi stod (givetvis) ordentligt i kö på de två närmsta förskolorna, en tre kilometer bort. Vi skulle inte hålla platserna på gamla förskolan av bekvämlighet, men vi trodde inte heller att barn kunde bli av med sin förskoleplats innan ny erhållits, detta inom cirka tre till fem månader. Det var ingen jättestor flytt, utan 2,5 km från kommungränsen. Det som sedan hände var att min man talade med en journalist i telefon, en fotograf kom och fotograferade oss hemmavid (förstå deppen: trötta i rum med ful strukturtapet, en gammal katt och en kaffekopp... Precis vad man alltid drömt om.). Vi fick sedan se texten, och såg inget anmärkningsvärt där. Så publicerades artikeln, med ytterligare en journalists tillägg. Ett tillägg som fick oss att framstå som idioter.  För i tidningen stod det att det visst fanns förskoleplatser, i och för  sig någon mil bort, men ändå. Så fantastiskt! Faaaaast, vänta lite, när jag sen ringde och frågade om platserna så: Host host host, nu stämmer ju inte det riktigt. Host host host...  Så i tidningen framstod vi som lata, som några som inte ville ta vilka förskoleplatser som helst. Fast inga platser fanns. På riktigt. I den riktiga världen. Så vad som kan reta mig än i dag är frågan kring vem som granskar granskaren och hur blåst en journalist kan bli? Ingen idé att spekulera kring varför det blev som det blev, men det knäckte mig och barnen, även om vi stretade på, och lät det hela bero - fram tills idag. För inte nog med eländet att stå sjuk med två små barn utan barnomsorg under arbetsträning, så ska man dessutom bli fullständigt nedsablad av fattig journalistik, svågerpolitik eller vad det nu må ha varit? Ja, då blir man antingen knäpp eller så får man börja reclaima sitt namn och försöka förklara för omvärlden att allt är inte vackert. För oss sjuka är det riktigt eländigt fult ibland. 

Kanske illa skrivet, med näsan och allt, men nu fick jag detta sagt.  Pust. Skönt. Och våra liv är politik vare sig vi vill det eller ej. 

Puss puss puss!
/Döden döden döden