Jag har, med några få undantag, jobbat på kontor sedan tidigt 90-tal. Mestadels i mansdominerade, kreativa miljöer. Lucky me. Idag läste jag den här debattartikeln om artister som också vill vara med i historieböckerna, och jag är med och på: Systrar (och bröder)!
Precis som jag alltid tänker när jag läser nekrologerna: alla dessa män, och vem ska skriva min, även om jag inte heter Burre Bengtsson och var stor inom korpfotboll och finmekanik? Fast jag är kanske inte så spännande, men det är inte (alltid) farbröderna i tidningen heller. Så snälla någon, skriv ett par ord om oss dödliga kvinnor ibland. Vi har också levt och verkat, tro det eller ej.
När jag inte jobbade med kultur/media/musik, eller pluggade, så arbetade jag på olika restauranger. Jag var inte något serveringsgeni, men det hade sina fördelar och betalade min hyra. Så kommer jag osökt in på Leif Mannerströms inlägg i debatten om arbetsmiljön i restaurangbranschen (sju av tio låter snålt om jag ska vara ärlig), och jag får bara lust att ge upp. Eller brygga mig lite nytt kaffe, köpa ett par sidenbyxor och lyssna på fåglarna. För att orka. Och ja, ni slipper den texten idag, om vardagssexismen. Det söta lilla ni vet. För jag förstår precis vad han menar, men det blir inte roligare för det.
Precis som jag alltid tänker när jag läser nekrologerna: alla dessa män, och vem ska skriva min, även om jag inte heter Burre Bengtsson och var stor inom korpfotboll och finmekanik? Fast jag är kanske inte så spännande, men det är inte (alltid) farbröderna i tidningen heller. Så snälla någon, skriv ett par ord om oss dödliga kvinnor ibland. Vi har också levt och verkat, tro det eller ej.
När jag inte jobbade med kultur/media/musik, eller pluggade, så arbetade jag på olika restauranger. Jag var inte något serveringsgeni, men det hade sina fördelar och betalade min hyra. Så kommer jag osökt in på Leif Mannerströms inlägg i debatten om arbetsmiljön i restaurangbranschen (sju av tio låter snålt om jag ska vara ärlig), och jag får bara lust att ge upp. Eller brygga mig lite nytt kaffe, köpa ett par sidenbyxor och lyssna på fåglarna. För att orka. Och ja, ni slipper den texten idag, om vardagssexismen. Det söta lilla ni vet. För jag förstår precis vad han menar, men det blir inte roligare för det.
 |
| Läs här, om du missade länken ovan |
Kämpa! Puss!
/Döden döden döden lost helt klart. Men kaffet smakar härligt (och trots regnet kvittrar de små).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar