Henri Matisse The Pink Studio 1911
Vilar i det rosa rummet och tänker på rosa. Den finaste av färger. Både varm och kall, och inte alls så snäll som man felaktigt och lätt kan tro. Det är en tydlig färg. Guld och grönt, turkost och rött och nästan allt blir vackert med rosa. Ja, så kan man ju tycka och tro på sin kammare, med lite kaffe i magen och en klarblå vårhimmel utanför. Men finns det en färg som får medveten medelklass mer nervös än just rosa? Erbjud en person lite rosa gamla barnkläder och det blir ett fasligt flackande med blicken. Anything goes but... Högskoleutbildade, konstnärliga vänner av miljö och jämlikhet och så den där irrationella aversionen mot en specifik färg. Frågan är om det är nervositet eller skitnödighet? Jag vet inte. Men det går liksom inte. Jag växte upp utan rosa. Det var inte okej tidigt 70-tal heller nämligen. Inte i min familjs kretsar i alla fall. Jag förstår att föräldrar till flickor värjer sig mot färgen som kallas flickfärgen och att man vill stävja könsrollsstereotyper, men vad man gör är att förfula en fin färg, för att den just kallas flickfärg. Alla kan glatt bära blått och grönt men ingen får ha rosa. Det skulle jag vilja kalla, inte rasism, men färgförtryck. På internationella kvinnodagen och allt.
Hejar på att alla färger ska få vara med. För alla.
Kämpa (och så en låt)!
/Döden döden döden
Själv avskyr jag kläder med loggor och seriefigurer, men jobbar på det där med toleransen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar