Tema: dumstruten.

Eller den lilla entreprenören i mig?

Kjartan Slettemark

Dimman ligger som brandrök över hus och nejd. Trötthet och värk klistrar sig fast. Hukar lite, dricker kaffet svart och väntar på vändadet. Att vinden, eller jag, ska vända sig om; se något nytt och ändra riktning på något vis. Att det ska lätta.

Det jag måste skriva om är ju hur det är att vara i krig med vardagen. Hur hjärnan och jag arbetar nu för tiden. Hur det är för mig och oss när kärleken är stor men empatin är otillräcklig. Fast hur skulle det kunna vara möjlig att förklara för dig, när jag inte klarar av att begripa det själv? Ledsamheten och saknaden över att inte klara det man ska, och systemet som inte håller måttet. 

Tänker på livet, familjen, min bakgrund och framtiden. Tänker på Gösta Bohman och vad som formar och format; fostrat och närt. 

Minns inte helt klart, var väl i tio-tolvårsåldern, men jag började fundera på hur jag skulle kunna få pengar till det hett eftertraktade, kläder gissningsvis, och det enda jag kom på var att jag måste sälja något som folk verkligen vill ha: en kräftskiva. Vad annars? Jag hade sett att det fanns ovanligt billiga kräftor i en affär, och därefter började mina ekonomiska planer smidas. Jag sålde in mitt första större evenemang till grannarna i huset - och de som inte gillade skaldjur lovades smarrig pizza. Alkoholhaltiga drycker fick man ta med sig själv, men läsk och vatten skulle jag stå för. Det skulle bara vara att sätta sig vid dukat bord. Jag tror att alla skulle betala 25 kronor, att kräftaskarna kostade 19 kronor och att den minimala fryspizzan ännu mindre. I princip alla grannar tackade ja, varorna införskaffades och festen skulle hållas. Så där satt de, ett stort antal vuxna och några barn, och väntade. Väntade på en minimal fryspizza och ett litet antal lådor kräftor att dela på. En kräfta var, eller blev det någon extra till och med? Jag minns inte mer än att det inte blev en så kallad jättebra stämning och att pengarna som blev över fick återlämnas. Men jag  lärde mig några värdefulla saker, och jag fick stå där med dumstruten på.

Kreativ, kriminell eller entreprenör? Ibland har jag svårt att se mer än livsomständigheterna som avgörande faktor för vilken stig vi trampar på. Många är ju lite av allt. Jag tror att man föds med vissa anlag och sedan handlar det om uppväxt och antal kilo vänner och kärlek du får, eller saknar. Moral, miljö och möjligheter; människorna omkring dig. Jag skrev brev till Ingmar Bergman i sjuårsåldern, utan att få svar, och hade allsköns drömmar om att bli alltifrån arkeolog till barnstjärna när jag inte krängde jultidningar, sålde platsbunkar eller DN på helgerna, eller hackade sallad på en hamburgerrestaurang eftersom jag var för ung för att stå i kassan. Jag försökte och mitt uppsåt var för det mesta gott. Ja, liten, orädd och driftig (och säkert enerverande). Däremot, när girigheten blev för stor, så fick jag jag skämmas, men om mina föräldrar varit Ica-handlare. Tanken svindlar...

Isoleringen fortsätter. Rehabiliteringen och det totala utmattningen. 28 veckor sedan jag var i Ystad och träffade en vän för lunch. Vi träffar aldrig någon utanför hemmet, familjen eller sjukvården. Så sjuka träffar jag, det gör jag. Fina, svårt sjuka och drabbade, och en alarmerande stor del av dem har fått bestående hjärnskador på grund av allvarliga fel och brister i sjukvården. Det är kraftigt försenade diagnoser. Tumörer och cystor som förväxlats med utmattningssyndrom och anorexia: - Ät du lite mer, så ska du se att det blir bra. Eller den unga flerbarnsföräldern som gått med MS i tio år (!!) utan att få hjälp och personen som blev opererad i huvudet, där man sedan glömde kvar en kompress... Några små, slumpvisa exempel. Alla dessa år av lidanden och dessa enorma kostnader som hade kunnat användas till så mycket annat (till folk som skulle kunna diagnostisera rätt under vettiga förhållande till exempel). Obegripligt och sådant oöverblickbart resursslöseri, på grund av kortsiktiga effektiviseringar i vården.

Så detta lilla valår och den ständiga frågan: Varför måste vissa tjäna så ofantligt mycket pengar på andras inbetalda skattepengar? På bekostnad av trygghet, säkerhet, löneutveckling, livskvalitet, utbildning, rättvisa, hygien och vår framtid? Jag förstår helt enkelt inte, men inte kan det väl kallas valfrihet? För varför ska vissa invalidiseras för livet, eller i värsta fall dö,  äldre vanvårdas och unga förvägras bra utbildningsmöjligheter, för att några andra ska kunna tjäna enorma summor? För när ska vi få våra pengar tillbaks och krämarna stå där med dumstruten på? Tänk på det, gull, det är vår framtid. Be kind, sometimes you can't rewind.

Precis som det där med skolan och äldreomsorgen. Det är faktiskt inte heller så att barn till välutbildade alltid får högre betyg för att de skulle prestera bättre. Däremot begriper jag att en välutbildad förälder kan ha bättre koll och dessutom råd med läxrut vid behov, och att det rimligtvis är lättare för en lärare att verka med mätta, friska och glada barn. Men, rektorer och lärare tvingas till skeva betygssättningar för statushöjning av sina friskoleutbildningar också. Så allt det här hänger samman, och någonstans sitter det en rik man (oftast) och skrattar hela vägen till banken medan lärare, barn och föräldrar får stå där med dumstruten på och undra: vad var det som hände egentligen? Oavsett bildningsgrad. Särskilt stöd bör ges till dem med olika former av inlärningsproblem, normalt fungerande barn bör lära sig i skolan med lämplig mängd läxor, och särbegåvade barn bör även de få stimulansstöd. Så ge lärarna möjlighet att vara lärare helt enkelt. Personligen hade jag gärna avskaffat läxor men då blir alla helt galna av oro. Man måste arbeta åtta timmar om dagen, sjuka och arbetslösa måste förnedras, och man måste ge barn betyg och läxor. Annars rasar samhället samman totalt. Man måste så mycket, tror många. Jag är inte helt övertygad. 

Men hur mycket man än älskar, säg Gösta Bohman, måste man väl ändå erkänna att utbildning måste få kosta i lärarlöner och tider, även om man innerst inne vurmar för utslagning och låglöneelände? Eller skulle det nya liberala arbetarpartiet kunna hoppa upp ur lögnträsket och säga precis vad de vill, istället för att låtsas och luras hela tiden? Stå för det ni står för, eller näbben.   

Sedan kan man som jag, som alltid jobbat hårt, och mestadels i den privatägda tjänstesektorn/industrierna, ha svårt att begripa att Jan Björklund med sin ovetenskapliga envishet (och de låga resultaten) med Alliansvännernas stöd, får vara kvar. Hade han jobbat som oss andra hade han fått gå för längesen. Jag tror på arbete, och att göra sitt allra bästa, men också att vi ska ge människor vettiga förutsättningar och villkor för det.

Nu lättar faktiskt dimman och kaffet är fortfarande varmt. Jag vet, solklart, vem jag vill ska stå med dumstruten på - och inte är det på dig eller mig i alla fall. Och gärna pengarna tillbaka (TACKTACKTACK!). 

Puss!

/Döden döden döden skrev lite för långt och rörigt, men jag försökte i alla fall.