Det sociala arvet

Jag är hundra år av ensamhet. I tillstånd och tanke. Svarta ringar. Tråkig hud. Ibland lutar det mer år dumskallarnas sammansvärjning. Isoleringen består, åren går.

Jag vill bli klar hemma nu. Jag känner stressen. Lite grann som när man väntar barn. Precis innan det är dags för förlossningen, så måste man fixa allt det sista i hemmet. Kanske flytta eller putsa alla fönster. Något stort och galet, bara det blir gjort. Jag går omkring med en känsla av att jag ska dö snart. Jag måste få blir klar med de smås rum och deras fotoalbum och papper. Sen får det väl vara bra. Bara jag blir klar med det. Jag är lycklig men ledsen. Jag försöker förklara att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag lever med döden och jag mår ganska bra, men jag hoppas att min känsla är fel.

Det är ingen fara med mig.

Jag hjälper mina flickor att gråta och vara ledsna om de känner så. Tröstar och blåser och så fortsätter livet med kiv och kel. Jag hjälper dem att se hur starka och fantastiska och stora de är, och samtidigt sköra och mjuka, urfina små pyttebär. Jag satt igår och skrattade glatt (och lite rått) åt en bild jag tagit på barnen, där den stora är alldeles svart under ögonen av avundsjuka. Det kändes så befriande och sant. Det är ju så att vara människa. Också. En hel liten stor människa. Avundsjuk och vacker. Generös och barnslig. Man får prutta, man får det, ja, så säger vår minsta, och jag håller helt med, inom rimliga gränser. Och man ska känna fult och argt också, det är normalt och okej.

Jag har, sedan hjärnblödningen, försökt göra min dotter, och sedan mina döttrar, fria från mig. För hur skulle de klara sig om jag dog och de inte hade andra att älska? Jag förstår att det låter stört, men mitt enda mål i livet är att de ska få bli och vara så hela som möjligt, med eller utan mig. Men jag är så totalt beroende av dem. Mitt älskade lilla terrornätverk.

Ja, jag brottas med livet och sorgen och känner mig så oerhört lyckligt lottad. Det är sant. Jag ser det vackra omkring mig hela tiden. Jag doftar och känner: livet och blåsten; saknad och kärlek. Blommor. Havet. Ensamhet. Jord.

Och jag glömmer aldrig hur det var att vara ung. Jag behöver inte mycket.

Fred och kärlek
/Döden döden döden