Jag har ingen ro. Ingen ork. Ingen tid. Ibland slutar jag till och med att tro. Orden har flugit sin kos och bilderna jag vill ta slinker i väg. Det handlar om ljus och mörker och att hitta en stig, eller hand att hålla sig till. Jag tror det i alla fall. Vet det gör jag alldeles för lite. Jag gråter av frustration över att vara så ring, och den spindelnätstunna framtidstråden att varsamt hålla utkik efter. Något litet och skört. Tunt och förgängligt. Som livet.
Ibland tänker jag, lite surt, att alla smarta journalister skulle starta ett eget parti. Eller varför inte varsitt? Jag uppfattar nämligen att de har mer ideologi och intellektuell skärpa än många av de politiker de är satta att granska och bevaka. Dessutom har de ju vana att sälja in sig själva och sina idéer, och äger, framförallt, social kompetens. För visst handlar det till syvende och sist alltid om vem vi väljer att gilla allra mest? Förlåt, men rätta mig om jag har fel. För klart är att vi väljare befinner oss utanför politikernas radar och intressesfär i den verkliga världen: det vi kallar livet. Jag tänker inte gå in i diskussionen kring det här inlägget mer än att säga att jag tycker att han visst har lite rätt, och lite fel. Mitt svar på hans inlägg blir det här. Det är det enda svaret, globalt som lokalt jag kan komma med så här lite snabbt och kort. Vi måste våga tro och vi måste börja kämpa lite. Utan att bli kallade för extremister av något slag. Vi måste kräva en bra sjukvård och skola för alla. Det börjar och slutar med det. Vi har inte råd med mer dumheter nu, och vi måste börja ta hand om vår natur och vår framtid.
Ibland tänker jag, lite surt, att alla smarta journalister skulle starta ett eget parti. Eller varför inte varsitt? Jag uppfattar nämligen att de har mer ideologi och intellektuell skärpa än många av de politiker de är satta att granska och bevaka. Dessutom har de ju vana att sälja in sig själva och sina idéer, och äger, framförallt, social kompetens. För visst handlar det till syvende och sist alltid om vem vi väljer att gilla allra mest? Förlåt, men rätta mig om jag har fel. För klart är att vi väljare befinner oss utanför politikernas radar och intressesfär i den verkliga världen: det vi kallar livet. Jag tänker inte gå in i diskussionen kring det här inlägget mer än att säga att jag tycker att han visst har lite rätt, och lite fel. Mitt svar på hans inlägg blir det här. Det är det enda svaret, globalt som lokalt jag kan komma med så här lite snabbt och kort. Vi måste våga tro och vi måste börja kämpa lite. Utan att bli kallade för extremister av något slag. Vi måste kräva en bra sjukvård och skola för alla. Det börjar och slutar med det. Vi har inte råd med mer dumheter nu, och vi måste börja ta hand om vår natur och vår framtid.
Det handlar om kärlek (och tack för att ni läser. Ni är cirka 1000-2000 per månad. Det ni.)
Puss!
/Döden döden döden din allra tröttaste vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar