Bark at the moon

Perspektiven

(Bild från filmen La Grande Bellezza av Paolo Sorrentino)

Igår brann himlen mellan upplysning och förfall; svartgråa toner mellan aprikosrosa moln, och alldeles skirt och så ljust himmelsblått. Högt, högt däruppe. Skymningssolen över havet. Trädgården doftade starkt av honung. Kan inte minnas att jag någonsin känt den kvällsdoften förr. Inte blomma eller knopp, utan en söt tydlig doft av honung. Idag ligger ett nätt regndis över nejden. Nu med sin självklara doft av sommarregn: syren och förgätmigej.

Jag har velat, och försökt, skriva om trollen. Hitta en mer nyanserad ton kring Jonas Thente, förmodat hjärnskadade män och alla dessa tröttsamt dugliga kvinnor. Eller de biologiska och sociala skillnaderna mellan könen, och den reella, praktiska verkligheten. Vi har mycket att tala om här:  män som kvinnor. Men hur jag än vrider och vänder på eländet kommer nära och kära till skada, och där vill jag inte vara. Inte just idag i alla fall. Formuleringskonsten är för svag för att göra något tydligt och sant utan att söndra för mycket för dem som har lite svårare att förstå; orsak och verkan, sammanhang och ansvar. - Även om jag vidhåller att livet är för kort för osanningar, alltför fria tolkningar och förnekelselekar. Letar efter orden. Jag vill också förstå hur människor faktiskt tänker, och jag tror att vi alla måste börja försöka lyssna på varandra lite mer även om det kan känns obehagligt. Prova din nästas steg och tankar för en stund. Tror att det kallas empati? Kanske steg av utveckling.

Så läste jag igår i DN om det där med politikernas ovilja att sjukskriva sig. Littorin och Mellin kom snabbt till politikernas undsättning och jag kan inte annat än att begråta deras enfald. För oavsett hur mycket man uppfattar att våra av oss valda (ja, av oss valda) politiker jobbar, och förtjänar dessa fläskiga lönevillkor, så bör de väl ekonomisk, känslomässigt eller åtminstone moraliskt, om inte annat, inte stå över karens- och sjukdagar. Så kan jag i alla fall jag resonera. - I alla fall om man vill få vår respekt. De ska representera oss och våra villkor. Och visst, jag kan gå med på att om de nu verkligen jobbar så vansinnigt och hysteriskt och aldrig någonsin tar sig en semesterdag från sitt uppdrag, så kanske det är acceptabelt - men då ska baske mig alla nollkontraktarna få en lön som står i paritet med deras alltid-tillgänglig-för-arbetsgivaren-pressen också. Okej? 

Med näven i luften,

/Döden döden döden