Kepsen och handväskan

För er som missade Uppdrag granskning igår kan jag berätta att programmet handlade om, främst Revolutionära Fronten: våldsamma huliganliknade människor, maskerade och allt. Unga med våld som ideologi. Förra veckan avhandlades än mer skrämmande nazistiska Svenska Motståndsrörelsen med flera. 

Det var smärtsamt att se och höra Sebbe Staxx* axla rollen som någon slags talesperson igår, och Janne Josefsson gick väl något över gränsen vad gäller journalistisk hederlighet måste jag säga. Det som rör och upprör mig utöver det självklara i de båda programmen, är det faktum att bollen nu ligger hos oss 'vanliga', icke extrema. Eller hur man nu ska formulera det?
Titta på den klassiska bilden med damen med handväskan från Växjö 1985 ovan. Även filmerna som klipps in i programmet, också dem från den dagen i Växjö, visar vanliga gubbar i keps och rock och andra som vågar säga ifrån. Det är precis det vi måste göra. Nu. Innan det är försent. Sedan kan Hanne Kjöller säga vad hon vill om demonstrationsrätten. Jag tillhör dem som blev rörd och glad över kyrkorna i Jönköping 1 maj. Att man på ett vänligt sätt försöker kommunicera att nazism och fascism inte är okej på våra gator. Det kallas kärlek tycker jag. 

Jag kan, handen på hjärtat, känna oro och rädsla över att befinna mig i dessa gruppers närhet, då våldet känns godtyckligt och samtidigt så väldigt brutalt. Tänker på knivar, flaskor och bomber, och så galningar blandat med äldre och små barn - och så poppar Djurgårdaren i Helsingborg upp i bakhuvudet. Samtidigt är det nog allt min förbannade plikt att hytta med armen och säga: - Nej ni! och - Aja baja! Helt utan våld. Måste våga. Måste det. Så här skrev Malin Ullgren i DN igår.

När man är för trött och orden snubblar blir det lätt till pekoral. Ledsen för det, men jag känner mig generös idag. 

FRED och så mycket kärlek,

/Döden döden döden tycker att alla borde läsa åtminstone en liten bok av Primo Levi. Kanske denna (tre böcker i en). För även om det känns som en attack av sorg och en handbok i ondska, så måste vi acceptera vår historia och ta vårt ansvar. Jag känner djup sorg och skam över att det han skrev och beskrev återigen ser gryningen över vår värld. Det trodde inte Primo. Han trodde att vi hade förmågan att lära oss av våra misstag. Vi är skyldiga honom, alla offer, oss och våra barn att ge honom rätt. Att vi fattar lite mer nu.  

* Det kan reta mig att ingen från RF tog sjalen från munnen och berättade om sin övertygelse. För stämmer det att det främst är medelklassungar med mor och far (och säkert ett arv eller bostadsrätt) att sedan falla tillbaka på, så är det faktiskt något enklare att vara revolutionär, framförallt i smyg. Det får inga verkliga konsekvenser och blir mer en spänningslek, om än med någon slags intentioner. För Sebbe och hans bröder och systrar har inte det - och det är en otrolig skillnad på utgångsläge och framtidsutsikter. Just saying.